Deprimerade (och ni andra)! Skaffa barn som psykiskt ostabil?

Ett barn reparerar ingenting! Jag skulle säga att abort utan tvekan. Ert barn ska inte behöva lida för att du gör det

Jag har inte barn än. Men jag lider av både ångest och depression, så jag svarar ändå.

I och med att det finns en närvarande pappa med i bilden så ser jag inga problem med att behålla barnet. Du skriver inte heller att du är självmordsbenägen eller att du skadar dig själv, eller gör du det?

Ja, det är naivt att tänka att allt ska bli bra. Vill man saker och ting ska bli bra så får man jobba för det, och det har du redan börjat göra med hjälp av samtal och medicinering. Hur pass starka är medicinerna? Kan du ta dem under en graviditet? Vet folk som tagit SSRI under graviditet.

Prata vidare om det här med din fästman och din psykolog.

Jag var inte deprimerad när jag skaffade barn, men jag har haft flera återkommande och allt djupare depressioner de senaste åren. Det är ingen dans på rosor. Jag önskar så att jag mådde bättre, hade lättare att stå ut med allt det jobb och stress jag känner av barnen. Jag är avundssjuk på andra, friska föräldrar som orkar göra en massa saker med sina barn.

Men det går. Jag tror faktiskt inte att mina barn lider, barnen kommer alltid alltid i första hand. Ett bra nätverk underlättar otroligt mycket. Likaså rutiner. Jag har olika slags stös för att lättare orka vara en bra mamma, dels via psykiatrin men också via kommunen.

Mina barn vet att jag har en sjukdom som gör att jag lättare blir trött och ledsen. De vet att det inte är deras fel, de har träffat min läkare och vet att vi vuxna tar hand om min sjukdom.

Ts, det kommer gå bra! Det kommer vara jobbigt, men det går att vara en bra mamma och ha lyckliga barn även om man är sjuk.

Ja, jag ser att det kan fungera, absolut! Pappan finns med i bilden osv.  och som (mor) skriver är det bra med nätverk och rutiner.
Inte för att låta elak nu men det kan man ha med en hund också, rutiner att gå ut, äta och sova och nätverk med kenneln och andra hundägare. närhet av hunden, mening i tillvaron.

Men ang barn så vet man inte hur barnet utvecklas och påverkas av dina mediciner och hur ärftligt det är med depressionen och ångesten du har. Du kommer kanske att föda ett friskt litet barn som senare också drabbas av samma problem som du har, risken är väldigt stor för det. :(

Anonym :/ Jag är inte självmordsbenägen och skadar inte mig själv. Sen jag fick reda på att jag är gravid tar jag bara Fluoxetin 40 mg (SSRI) och Propavan ibland för sömnen. Theralen några enstaka ggr, men försöker sluta med det helt. Tack för svaret!

Anonym Mor Tack. Tror du att det hade varit lättare att handskas med depressionen om du inte hade barn, eller tror du att det skulle bli än värre då? Jag menar, då är det ju lätt att man glider ifrån allt vad rutiner heter och deppar ihop rejält. Som Eleonor01 sa så reparerar väl knappast ett barn något, men känns ändå som att man skulle få mer rutiner, vilja, motivation för man måste ju. Och som sagt, något att leva för. 

Anonym *...* Ja, jag är ärligt talat ganska rejält rädd för att det är ärftligt. Min mamma var deprimerad, bipolär, borderline, ångest och panikångest och även om hon lyckades dölja det under större delen av vår uppväxt så var det inte roligt när det gick utför på riktigt.. Blev bara värre och värre för var år som gick. Är ju också väldigt orolig för att det ska eskalera för mig också.

Nej, mig har det inte hjälpt depressionen. Nästan tvärtom, då jag upplever att barnen suger ur den lilla energi och gnista jag har. Nu är visserligen mitt ena barn extra krävande med misstänkt adhd, men... Klart att jag får mycket glädje från barnen också, men det lagar verkligen inte depressionerna. När jag har självmordstankar är såklart barnen väldigt centrala. Ibland tänker jag att jag vet att jag egentligen inte vill dö för jag vill verkligen verkligen se mina barn växa upp. Ibland tänker jag att det inte spelar någon roll, för det är helt enkelt för jobbigt att leva med allt vad det innebär.

Jag har ocd, GAD och social fobi sedan barnsben...även återkommande depressioner. Började medicinera för 8 år sen. Går i terapi.

Det är otroligt tufft att gå igenom graviditet och småbarnsåren. Under graviditeten blir sömnen lidande, du har hormonpåslag som gör dig instabil psykiskt, det gör ont och det är vanligt med oro (för det nya livet, förlossningen, missfallsrisk t.ex.). Småbarnsåren är både psykiskt och fysiskt krävande. Lite sömn, lite egentid, om man har otur blir det mycket skrik och gnäll, ofta både social isolering och påtvingat socialt umgänge för barnets skull (öppna förskolan t.ex.) o.s.v. Även bra förhållanden får ofta en törn under småbarnsåren (och många andra separerar under barnets första år), eftersom trötthet, sexbrist, brist på roliga sysselsättningar o.s.v. inte gör underverk för romantiken.

Barn fixar ingenting. Däremot gör barnet allt betydligt svårare och tuffare. Om man verkligen vill ha barn är det värt det, men var medveten om att det kräver en ansträngning.

Om du har mycket stöd omkring dig kan det gå bra. Om du är helt ensam, då är det väldigt påfrestande, man ska inte räkna med att barnet är det som ska "bota" en, detta är viktigt. Tvärtom kan det bli en stor påfrestning. Jag önskar jag hade skaffat mina senare, med en stabil man. Att graviditeterna hade fått vara lite rosenskimrande liksom. (Vet att de sällan är bara det, men i mitt fall var det hemskt då plus min depression som blev värre, hade jag också en man som gjorde allt värre.)

Jag menar inte att du måste göra abort, läs det inte så. 

Vi har varit i exakt samma situation, jag ångrar inte mina barn, är otroligt lycklig över att de finns. Men jag är djupt olycklig över att de kanske inte fått allt de borde ha fått, med tanke på att jag varit inlagd inom psykiatrin, haft GAD och djupa depressioner större delen av deras liv och inte haft pengar till saker de vill. 

Men de har fått kärlek, och de har blivit helt fantastiska personer.