kommer göra medicinsk abort v 6+1. jag vill inte

Nej, gör det inte. Det är tydligt att du innerst inne inte vill, och angående din oro för allt det praktiska: det är otroligt sällan sånt här faktiskt inte går ihop - jag vågar nästan lova dig att det ÄR möjligt att få det här att fungera. Lyssna på din instinkt och ta emot det här barnet, ta hjälp från där det finns, du kan absolut klara av det här och slippa fundera resten av ditt liv på vem de två som abprterades bort var.. Jag tror så stenhårt på att du borde behålla barnet och kommer klara av det här!! Styrkokramar!!!

Tack söta du.

jag vacklar o kan verkligen inte bestämma mig o jag måste bestämma mig tills torsdag då jag har tid till abortkliniken kl 09:45.

jobbet vet o iaf om det. Tankarna snurrar hela tiden o sambon fick inte ledigt från jobbet utan om jag gör aborten så kommer jag få gå igenom detta själv.

De runt mig stöttar mig inte. Känner mig så ensam med detta. Ju fler symptom jag känner desto jobbigare blir det. Jag glädjs för ju fler symptom jag får men sörjer lika fort o vill bara att allt ska vara över.

Åhhh vad jobbigt detta är!

Jag håller med ovanstående - du har nog innerst inne redan bestämt dig. Allt kommer att ordna sig även om det suger i nuläget. Är du det minsta tveksam - gör inte abort. Du kommer att ångra dig bittert. Och du kan för övrigt hälsa din man att "it takes two to tango" och att han bör se det som sin jävla plikt att vara stöttande! Du klarar detta, jag lovar! Styrkekramar från mig också!

Tror du inte jag redan har påpekat detta. Ena stunden ville han ha men sen när det kom till kritan sviker han mig.

Igår sa han att det är även tufft för honom o han vill rådfråga nån men va fan. Varför ska en igentligen bry sig om vad andra vill. Det e vårat val. Ingen kan säga vad vi ska göra.

Man kan rådfråga folk, men i slutändan måste man själv bestämma hur man vill ha det.

Det finns fördelar att ha avklarat småbarnsåren på bara några år, istället för att börja om sedan efter kanske fem år.

Tänk över det här noggrant. Det förstår vem som helst som läser din ts att du egentligen vill behålla.

Håller med de andra, det låter verkligen som att du vill behålla. Din sambo verkar osäker på grund av rädslan, han vet inte hur det kommer att bli med varken jobb eller så många små barn. Men det låter inte som att han vill göra abort utan mer att han är osäker :)

Du låter som om du vill behålla.

Tror du att ert förhållande överlever om du endast gör abort för att din man vill , men inte du?

Du har fyra veckor till på dig att bestämma dig för vilket beslut som är bäst. Medicinsk abort kan göras fram till v.10.

Vill din man lämna dig för att du kanske vill behålla barnet, låt han då göra det. Han har själv varit med och tillverkat det, finns ingen preventivmetod som är exakt 100% och det borde han själv veta. Han borde vetat att risken/chansen att du blir gravid kan finnas. Väljer han att lämna dig och barnen pga att du vill behålla barnet då ska du vara tacksam att han visar det nu, för då var kärleken inte står nog och han kanske lämnar dig vid nästa motgång.

En abort är ett gemensamt beslut och du har nyligen fått veta om din graviditet. Låt det smälta lite, du har lite tid kvar.

Lycka till!

Dessutom, hur bra kommer ert förhållande vara efter aborten? Kommer du att se på honom på samma sätt, eller kommer han vara den som fick dig att genomgå en abort?

Det är just det jag inte vet. Alltså hur jag kommer se på honom efter aborten. Det har jag sagt till honom och han är rädd för min reaktion efteråt.

Jag var på abortkliniken igår och gjorde vul. Bad om att få se på skärmen. Jag skulle varit i v 6+0 igår men de trodde inte att jag var i mer än v 4-5 nånstans. Den var så liten som en äkta o de kunde inte se nått.

det gör mig skit orolig. Vadå. Betyder det att det kan vara ett missfall på g?

Hade missfall i december då vi valde att behålla.

Jag fick prata med en kurator efter vul och hon ansåg oxå att jag är inte redo för en abort.

Jag har en ny tid om en vecka då de inte kunde göra nått igår! Så jag är fortfarande gravid!

Åhhh vad jag grät när jag kom till väntrummet igår. Tur jag hade min bästa väninna med mig!

Tack för ert underbara stöd?