Är jag ensam om att vilja vara "ensam" ?

du är inte ensam! Jag känner många som lever precis som du och är glad och tillfreds.  
Det är oftast bara omgivningen som tycker och anser en massa saker. Såna åsikter har alltid folk oavsett om du är 30 år och nyskild eller 50+ och nyskild.  Lite sammalika som att folk alltid frågar "när ska du skaffa barn" till unga tjejer i samboförhållanden. 

Jag kan förstå dig! Det blir bara jobbigare med åren att anpassa sig till en annan människa. Men däremot skulle jag inte vilja vara utan ett sexliv. Så en särbo eller andra former av lösare förbindelser skulle kunna ta hand om det. Då kan man ändå rå sig själv för det mesta!

Nej för fan, jag förstår dig! Nu har jag en sambo som jag älskar, men rent generellt tycker jag att det är skönt att bo ensam. Känns ändå sundare att resonera så än att få panik över tanken på att vara ensam, och bara ta vem som helst.

Jag är 26 år och ÄLSKAR att vara singel!

Jag bor ensam med min son i en alldeles underbar bostad, som är bara våran. :)

Jag älskar att ha kvällarna för mig själv. Det är så befriande. Ibland bjuder jag över någon kompis nån kväll, de få gånger jag får lust att umgås med någon om kvällarna, dvs. Det sker typ fem gånger om året. ;)

Och nej, jag är absolut ingen enstöring. Jag umgås med familj, släkt och vänner i princip varje dag - när jag själv har lust och det är det som är så befriande!

Lite kluven där. Ibland enormt skönt. Jag har koll. Jag trivs med att vara ensam...i den mån man är det med ungar springades överallt:)

Men samtidigt människa. Vill bli kär igen. Känner mej knappast bränd...men sen kommer ju blygheter, omständigheter, få mötesplatser där alla inte känner alla, osv....antar att alla känner igen det...och lat är man ju lite också:).

Men förstår TS fullt ut. Eller är det bara att jag glömt känslan av att vara verkligt förälskad...? Vet inte...

Vad är det som är så skönt att vara singel?