Min 11 åriga dotter trodde hon var gravid, men jag sa inget....
Usch det här är lite pinsamt och jobbigt att skriva om, men jag tar och gör det ändå i anonymitet.
Min dotter är 11 år gammal och har en pojkvän. För en tid sedan berättade hon att de hade hånglat för första gången men utan kondom. Blev lite ställd av det hon sa men fnissade lite inombords över hennes missuppfattning av kondomens egentliga funktion.
En vecka efteråt säger hon "mamma vet du, jag tror jag är gravid för vi hade ingen kondom när vi hånglade och jag känner mig väldigt konstig i magen". Jag tyckte det var så gulligt av henne att säga så, så jag sa "jadå gumman du är säkert gravid och snart blir jag mormor". Sen var det inget mer med den diskussionen. Två månader efter, vilket inträffade förra veckan, kommer hon hem med en Åhlénspåse i handen. Jag frågar nyfiken vad hon har köpt och då visar hon mig ett par bebisstrumpor och en bebis body. "Är det till lill-grisen i magen?" frågar jag med helt älskvärt. Jag tyckte det var så gulligt av henne att köpa det så jag gav henne en kram och puss på huvudet.
Under hela den här veckan har hon emellertid konstant pratat om bebisen i sin mage, vad han/hon ska heta och hon har frågat mig om hur ont det gör att förlösa ett barn. Igår började jag däremot känna oro. Jag har hela tiden tänkt att hon bara skojat med mig eller att hon bara haft önsketankar om en bebis, av den anledningen har jag tyckt att det varit väldigt gulligt av henne. Men jag har ju aldrig direkt tänkt på att hon verkligen TROR att hon är gravid för så vitt jag vet har hon inte ens fått sin första mens (om hon inte undanhållit det för mig). Igår förklarade jag för henne att hon faktiskt inte är gravid och att hon måste sluta inbilla sig om det om det nu är så att hon faktiskt tror att hon är gravid. Hon undrade då varför hon hade ont i magen första dagen hon berättade det och jag förklarade för henne att det kanske bara var fråga om en orolig mage och inget annat just den dagen. Detta krossade henne så hårt att hon konstant gråtit hela natten. Jag mår så dåligt för att hon mår dåligt. Jag kanske borde förklarat för henne från första dagen hon uttryckte sina misstankar om graviditeten , eller i vart fall senast då hon kom hem med babykläder från Åhléns. Men som sagt, jag trodde hon bara hade önsketankar, vilket barn ofta har.
Nu sitter hon ute på verandan. Hon har inte pratat något alls, utan hon tittar bara ut och är allmänt ledsen och sur. Usch....jag skäms. Jag vet inte hur jag ska prata med henne om detta.
