Fick nyligen missfall och mår verkligen skit. Gör sjukt ont, och än mer ont gör de när alla runt om är gravida och är så glada. Vill så gärna bli gravid men är rädd för att det ska sluta på samma sätt.
Vill bara bli mig själv igen och kunna glädjas för mina vänner men min längtan efter ett syskon gör att jag distanserar mig. Är jag ensam och känna så här?
I vilken vecka fick du missfallet?
Det är nog ganska normalt att känna så ett tag.
Hoppas du blir gravid snart igen!
Jag/vi förlorade vår dotter i v.25 pga en infektion för några år sedan.
Det tog mig många år innan jag känna mig helt bekväm bland gravida. Det är först nu som jag kan vara avslappnad när jag själv är gravid igen i v.33
Jag var bara i vecka 7 så känns löjligt med tanke på att de ändå är rätt vanligt. Men hade längtat så länge efter att bli gravid igen och väntade länge på grund av byte av jobb.
Gick fort att bli gravid och är bara rädd art det ska vara något fel nu. Är domedags människa och hatar mig själv för att jag inte kan glädjas med andra, inte ens min egen syster. Grät när hon berättade och känner mig så elak för de. Vill bara att de blir som vanligt igen. Och vill så gärna ha en liten till :/
Jo, det är skitjobbigt. Kvittar om man fått missfall eller svårt att få barn.
Både jag och många andra har känt som du. Helt normalt.
Jag var bara i vecka 7 så känns löjligt med tanke på att de ändå är rätt vanligt. Men hade längtat så länge efter att bli gravid igen och väntade länge på grund av byte av jobb.
Gick fort att bli gravid och är bara rädd art det ska vara något fel nu. Är domedags människa och hatar mig själv för att jag inte kan glädjas med andra, inte ens min egen syster. Grät när hon berättade och känner mig så elak för de. Vill bara att de blir som vanligt igen. Och vill så gärna ha en liten till :/
Låter ju fel att säga att de känns skönt att jag inte är ensam. Men menar nog mer att de är skönt att någon förstår.
Min syster förstår inte. Fick missfall någon månad innan mig och när jag sen berättade att jag var gravid så var hon jätte glad för min skull. Och nu när hon berättade att hon var gravid gratulerade jag men hon märkte att jag blev ledsen och frågade och jag börja stor böla. Vill ju bara glädjas för henne men de gjorde mig påmind om missfallet som jag nog inte bearbetat. Gick och jobbade dagen efter de hände och så har de bara rullat på.
Blir så arg och besviken på mig själv bara...
Jag var i v 16 när jag förlorade min graviditet. Den var efterlängtad men i omgångar kände jag att jag förlikat mig med det som hänt och ibland kom det tårar.
Det som hjälpte mig var att när jag såg en gravid kvinna så tänkte jag, att ja, hon kanske haft ett missfall innan och nu är hon gravid och ska ha barn. Dvs, snart är det kanske jag som går där med magen i vädret och kvinnor som har haft missfall tittar på mig och blir ledsna (utan att veta vad jag genomgått och hur jag mått).
Hoppas du förstår vad jag menar.
Vet att det kanske inte hjälper just nu men du har blivit gravid (och har barn sedan tidigare då du skriver om syskon?) är risken för att det händer igen är minimal, snart är det din tur!
Ps. Har en liten bebis på 6 månader hemma så det gick vägen till slut.
Jag var i v 16 när jag förlorade min graviditet. Den var efterlängtad men i omgångar kände jag att jag förlikat mig med det som hänt och ibland kom det tårar.
Det som hjälpte mig var att när jag såg en gravid kvinna så tänkte jag, att ja, hon kanske haft ett missfall innan och nu är hon gravid och ska ha barn. Dvs, snart är det kanske jag som går där med magen i vädret och kvinnor som har haft missfall tittar på mig och blir ledsna (utan att veta vad jag genomgått och hur jag mått).
Hoppas du förstår vad jag menar.
Vet att det kanske inte hjälper just nu men du har blivit gravid (och har barn sedan tidigare då du skriver om syskon?) är risken för att det händer igen är minimal, snart är det din tur!
Ps. Har en liten bebis på 6 månader hemma så det gick vägen till slut.
Kan tänka mig in i känslan. Jag känner som dig. Jag fick missfall för 15 dagar sedan. Det har hänt mig förr. Det är mitt tredje missfall. Jag trodde jag skulle vara van och känna mindre. Men det gör lika ont varje gång. Att se gravida ger mig avund och det känns in i hjärtat. Jag har också barn sedan innan. Jag har till och med fyra. Ändå känns det.
Den lyckan jag kände och allt jag drömde om, försvann på ett kick i ett undersökningsrum på akuten.
Skönt att det finns fler ja. Även om man inte önskar någon denna smärta.
Jag vet hur det känns.
Var på ultraljud (i vecka 11 trodde jag) för snart två veckor sen, visade sig att graviditeten avbrutits i vecka 6+2. Två dagar efter ultraljudet började jag blöda och allt kom ut av sig själv.
Samma dag som ultraljudet var fick min bästa vän en son. Har en annan god vän som är höggravid.. Har svårt att umgås med båda de just nu :(
Jag vet hur det känns och det är förmodligen inget man kommer komma över helt. Jag och min man har kämpat i flera år. Jag har PCO's och har svårt att bli gravid, samtidigt som vi under dessa år lyckats 3 gånger fick vi inte behålla ett enda foster. Detta under tiden som vänner och syskon berättat om sina graviditeter på löpande band.
Tyvärr är det man upplevt något tråkigt, men man måste lära sig att acceptera det. Det är detta som hänt oss och det är ingen idé att älta i evigheter, trots att sorgen är stor. Man måste blicka framåt om man ska orka med, man måste våga vara positiv för framtiden och man får inte ge upp. Jag tror att det har hjälpt mig mycket genom att jag har pratat om det, med alla. Jag gläds åt alla andras graviditeter samtidigt som en liten del av mig känner att det svider. Men det är okej, man får lära sig att acceptera smärtan och idag är den liten jämfört med hur den brukade vara.
Lyckligtvis efter en missfallsutredning och fortsatt fertilitetsbehandling har jag blivit gravid igen för fjärde gången och än så länge lyckats behålla bebisen. Vi har "bara" varit med om tidiga missfall och att vi ska få ett missfall igen när jag är i vecka 14 känns liten.
Man får vara ledsen, man får känna avsky men det viktigaste är att du lär dig acceptera det som hänt och gå vidare.
Lycka till!
Jag önskar av hela mitt hjärta att alla som försöker får sin bebis till slut.
Vet hur det känns. Min första graviditet slutade i missfall i vecka 8. Strax därpå var jag bjuden på min väninnas dotters 1-årskalas. Jag ringde och berättade att jag inte kunde komma, det var för jobbigt och gjorde för ont.
Man vill ju glädjas åt andra, även om det kan vara svårt.
Sen fick jag två barn men jag minns hur jobbigt det var efter missfallet.