• Anonym (förtv­ivlad)
    Äldre 27 Jul 21:17
    22976 visningar
    89 svar
    89
    22976

    Vill/orkar inte curla min man längre :(

    Hej!
    Jag skriver här för att prata med någon, har ingen runt mig jag känner förtroende för att prata om detta med. Det är en lång text som du ser...
    Jag vill börja med att säga att min intention är inte att prata illa om min man eller få en väg ut ur vårt äktenskap. Jag har bara ett behov av att prata av mig, samt få goda idéer om hur min/vår situation kan lösas....

    Jag måste nog börja berätta lite bakgrund för att ge en helhetsbild. 
    Jag är en ung mamma (24 år), gift med barn(ens) far, Vi har en son som är 1 år och 8 månader, och så är jag höggravid, BF i september. Som person är jag en doer, jag snackar inte så mycket utan bara gör och är effektiv och snabbtänkt i det jag gör. Jag är utbildad och har ett bra jobb inom min proffession. Många tror att jag är äldre och ibland också kanske "barsk". 
    Vi bor i den stad där jag är uppväxt sedan ett år tillbaka. Min man har varit föräldraledig med vår son sedan vi flyttade hit tills nu, när han börjat jobba. 
    Min man är året äldre än mig, han är oerhört social. Han hittar vägar att prata med allt och alla, alla älskar honom och vill vara runt omkring honom. Han är inte den typen som är högljudd, utan han är rolig, trevlig och plockar fram det bästa i människor. Men tyvärr lovar han mycket, men gör sällan det han lovat. Speciellt mot mig. 

    Så till saken. Jag har under hela våren pendlat mellan dåligt samvete för att jag ställer för höga krav på honom, och en förtvivlad vrede och besvikelse på att han inte tar sitt ansvar här hemma. Jag är rädd att jag "curlar" honom, och upplever allt som oftast att jag har en tonåring hemma...

    För att ge några exempel.
    Inför att vi skulle få vårt andra barn var han tvungen att hitta ett jobb där vi bor. Han är kock men vägrar jobba som det. Eftersom trycket är hårt på vettiga okvalificerade jobb bad jag honom att i god tid söka ett jobb. Han lovade. Inget hände, och om det skulle hända så ville han att jag skulle sitta bredvid och skriva hans cv osv, men det var inte ofta. Så tillslut blev jag orolig och stressad över att han inte skulle få ett OK jobb (jag är tyvärr beroende av att han jobbar så jag kan vara mammaledig med bebis). Så jag satte mig på min arbetstid och sökte säkert 50 jobb åt honom. Skrev ett unikt personligt brev för varje. Och det har ju gett utdelning, han har ett jobb nu som är bra betalt. 

    Eftersom han var pappaledig och jag jobbade 100% bad jag honom att gå igenom våra bebiskläder så att allt var klart tills BF. Han lovade. Inget hände. Häromdagen stod jag på kvällen efter att ha lagt sonen och sorterade, tvättade osv. 

    När vi köpte en ny säng till vår son lovade min man att hjälpa mig att skruva ihop den. Inget hände på flera dagar. Jag skruvade ihop den själv. 
    Eller en fåtölj behövdes skruvas åt i benen. Jag bad honom göra det. Inget hände på två veckor. Jag gjorde det själv. 

    Vi ville tillsammans starta företag, mest som hobbyverksamhet. Jag har bestämt mig att ta det i min takt, men det är ju ett ansvar. Han var jätte entusiastisk. Tills han insåg hur mycket jobb det innebar. Nu gör jag allt själv. Och hjälper han till gör han det mest under suck och stön och under direkta angivelser från mig. 

    Vi köpte nya köksstolar på loppis, vi bestämde oss tillsammans för att slipa och måla om dem. Han lovade upprepade gånger att han skulle göra det (han har ju haft mest "hemmatid" då han varit föräldraledig och sonen sover på dagarna). 
    Han slipade inte en enda stol och målade bara när jag bad honom, och gjorde det under suck och stön. 


    Det är bara några små exempel, och här kommer det som är jobbigast. 

    Min man älskar gymmet. Och jag känner ofta att han älskar det mer än mig och barnen. Han vill till varje pris träna 3-5 gånger i veckan. Hans stora dröm är att bli en framgångsrik PT. Jag har försökt under 3 års tid lyfta detta med honom, att det är orealistiskt att gymma 5 ggr i veckan om vi ska få ihop familjelivet osv. Han säger då att "oj förlåt, jag tänkte inte". Sen går det några dagar och han är tillbaka i samma mönster. Han jobbar nattskift (jobba natt 7 dagar, ledig 7 dagar). Så inatt skulle han jobba, och han måste såklart få sova på förmiddagen så han orkar. Men sen åker han raka vägen till gymmet. och hela hans gymprocedur + dusch osv tar ca 2 timmar. Sedan äter han speciell mat eftersom att han "behöver det för att han tränar så mycket och har lätt för att gå upp i vikt". Så när han kommer hem ska han ställa sig och laga mat till sig själv. Och sen åker han och jobbar, kanske att vi har knappt 1-2h tillsammans som familj på dagen. 


    Jag upplever att jag är på bristningsgränsen, och kan känna mig ensamstående tidvis. Jag tar det största ansvaret för min son, som också är mycket mammig. Jag axlar själv ansvaret här hemma. Han har inget körkort så jag får göra alla storhandlingarna osv. 

    Jag älskar min man och vill leva med honom. Det finns ingen annan som jag trivs så bra med när vi har det bra. Men allt det jag skrivit och flera liknande saker som hänt gör att hela vår relation är spänd. Jag blir grinig, tyvärr dömande när jag inte orkar mer och vet att jag lätt klankar ned på honom när det blivit för mycket. Ibland brister jag och blir så rosenrasande arg på honom. Då blir han jätte ledsen säger att han "tänkte inte" gråter och blir rädd att jag ska lämna honom. Men jag har aldrig sagt att jag kommer lämna honom. 

    Jag orkar snart inte mer. Jag vet inte om jag ställer för höga krav på honom. Men jag behöver en partner som finns i vardagen och att vi är ett team, en man som står för det han lovar för jag är så trött på att bli sviken. 
    Samtidigt vill jag inte att han ska vara bunden av mig. Om han vill åka och gymma så får han det, Men det gör mig så ledsen att det är det första han tänker på när han vaknar. Och att han lämnar mig ensam åt att ta allt större ansvar. Min önskan är att han ska se mig och vår familj och prioritera den utan att vara surmulen när jag ber honom stanna hemma från gymmet. 

    Allt detta gör att jag har svårt att hitta tillbaka till honom. Han säger varje dag att jag är duktig, att han älskar mig, att jag är vacker. Men hans ord betyder inget om han inte visar hans kärlek i handling. Jag har ingen som helst sexlust (det är inte bara graviditet) vilket också bidrar till att jag har dåligt samvete, jag vet ju hur viktigt det är för honom. 

    Jag vill så gärna bevara det vackra och härliga i vår relation. Men jag vet inte hur. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska få familjelivet att gå ihop, utan att helt ge upp mig själv.

    :(

  • Svar på tråden Vill/orkar inte curla min man längre :(
  • Fjäril­slarv
    Äldre 27 Jul 21:21
    #1

    1) sluta curla då, vad stoppar dig?

    2) det går visst att gymma, dygnet har 24 timmar, någon av dessa 24 timmar kan han säkert träna.

  • Anonym (*)
    Äldre 27 Jul 21:26
    #2

    För stora krav? Nej, du curlar honom. Och jag förstår inte varför du inte satt ner foten tidigare. Han struntar i allt för att han kan och du låter honom. Du verkar inte känna honom, eftersom du går i samma fälla om och om igen. Eller så njuter du av att vara den som styr och ställer.

  • Anonym (a)
    Äldre 27 Jul 21:29
    #3

    Vissa saker borde du likagärna kunnat göra själv från början, som skruva ihop säng och fåtölj. Varför skall just han göra det när du har starkare känsla av att det är viktigt att det blir gjort snabbt?

    Hur mycket gjorde du under föräldraledigheten i stil med slipa och måla köksstolar? Själv fick jag knappt tvättat en maskin per dag när jag hade hand om vårt barn. Man blir trött och sliten och när barnet sover är det inte slipa köksstolar man helst gör.

    Det verkar för övrigt som om ni har olika synsätt på vad som är viktigt, och vad som är bråttom. Vissa saker är viktiga för dig att de blir gjorda snabbt, och inte för honom. Du mår då dåligt av att han inte gör dem, men han satsar inte helt för han får av olika anledningar inte tummen ur, och tycker kanske det kan vänta lite till.

    Jag har svårt att se att du kan ändra hans personlighet och få honom att självmant tycka samma saker som du är viktiga. Acceptera hans kärlek till dig på det sätt han förmår visa den.

  • Äldre 27 Jul 21:31
    #4

    Prata med honom och ställ krav! Säg att du upplever att du curlar honom för att saker ska bli gjorda, som jobbsökandet, och att han inte prioriterar familjelivet. För att du ska må bra i relationen behöver du förändring. Försök att hitta lösningar tillsammans på hur han kan träna utan att prioritera bort familjen och för att det han ska göra faktiskt blir gjort.

  • Anonym (a)
    Äldre 27 Jul 21:37
    #5

    Har du ingen SGI ts? Eftersom du är beroende av din mans jobb för att kunna vara föräldraledig, tänkte jag.

  • Äldre 27 Jul 21:45
    #6

    Jag ler lite när jag läser din text. Inte elakt, för jag tycker synd om dig. Utanför att jag känner igen typen så väl. Sociala, supertrevliga personer som alla gillar men som följd av detta alltid kunnat snacka sig ur situationer och glider fram genom livet på en räkmacka för det är alltid någon som ställer upp. Och går det åt h-e så ler man bara överseende, "ja han är ju sån..." Och sådana personer har en osviklig radar som gör att de ofta får hustrur som är doers...

    Jag vill inte skrämma dig men du är i ett supersvårt läge. Mycket värre än om det hade varit en lat men otrevlig kille utan vänner... Din man är nämligen genombortskämd och omogen.
    Tips nr 1, starta ALDRIG gemensamma projekt typ företag med en sådan person! Han duger till idespruta men du får göra allt själv.
    Tips nr 2, hjälp honom inte med sådant han verkligen vill, då tvingas han ta ansvar. Curla inte utom när det är nödvändigt (som med jobbet, bra gjort av dig!)
    Nu har ni ett gemensamt projekt, barnen, och här måste du vara så hård du vågar utan att det går ut över dem. Vill han ha egentid för träning, fine men då ska du ha motsvarande egentid.
    En sak vet jag av erfarenhet, sådant beteende går inte över av sig självt! Han mognar inte, han måste tvingas till det.

  • Äldre 27 Jul 21:46
    #7

    Jag föreslår familjerådgivning. För att verkligen prata om detta med en tredje part.

  • Äldre 27 Jul 21:48
    #8

    Kanske låter som ett töntigt förslag men vad tror du om att gå "back to basic" med att göra ett schema ihop?


    Ett schema för den veckan han jobbar och ett för den veckan han är ledig.
    Där planerar ni in tid för hans träning, tid för varandra, tid för ev. aktiviteter med er son osv. Antal dagar han "får" träna kommer ni överens om ihop, t.ex. 3st den veckan han jobbar och 5 den veckan han inte jobbar eller kanske tvärt om så jobbveckan är den veckan ni ses minst medan ledigveckan. Eller 3 ggr varje vecka om du känner att du vill få kompensera ett tag nu o ha mycket tid med honom. På schemat kan ni även självklart planera in aktiviteter för dig med som t.ex. träning, om du har nån hobby eller bara vill ha tid för dig själv att t.ex. läsa, kolla tv-serie mm medan din man tar hand om sonen.

    Jag tror att det skulle kunna hjälpa, på så vis slipper du ha förväntningar på honom och sen bli besviken på hans beteende och han slipper grejjen med att han "tänkte inte" för med ett schema behöver han inte tänka utan bara följa ;) Följer ni schemat så blir ni båda glada och vet vad som förväntas av er =)

  • Anonym (Först­åelsen­)
    Äldre 27 Jul 21:53
    #9

    Jag har en man som är likadan. Det enda som faktiskt funkar är att sätta er och dela upp syslorna mellan er. Lägg upp en plan på hur han ska ta körkort så ni löaer det med. Vill han träna? Fine! De e bra! Du ska ha lika mycket tid planera in det så han ser hur tight det blir. Sen om du inte vill träna är det ok. Men säg att du vill åka ensam till en väninna den tiden. Hitta på nått för att synliggöra hur mycket tid det tar från er o hemmet. Vill du att han ska göra något och det är viktigt att han gör det. Gör det inte! Han vet ju att ol han inte känner för det så är det ok du gör det ju ;)

  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 27 Jul 22:09
    #10

    Jag ger ett samlat svar här.
    Det är skönt att höra att det inte är för stora krav. Och jag HAR satt ner foten flera gånger. Men det är ju då han gråter och säger "Förlåt jag tänkte inte". Sen är det tillbaka. 

    Ja vi har verkligen olika synsätt, och vi kunde inte ha varit mer olika än vad vi är. Men har jag en för hög förväntan på att man ska stå för det man lovat att man ska göra, samt att man tar tid med de man älskar innan man ägnar timvis på en hobby?

    Visst har jag SGI, men också en hyra på 10'000 och andra utgifter. 

    Självklart kan jag göra sådana saker själv, som att skruva ihop sängen. Men han erbjuder sig och säger i samma andetag att han lovar att vi ska göra det tillsammans eller att han får det gjort. Han har en romantisk bild av att han är händig, men jag vet ingen som har tummen mitt i handen mer än han... 
    Ändå ber jag honom om hjälp, för jag vill ge honom en chans. Också därför att jag har haft en tung graviditet och har super problem med ryggen. Vilket resulterat i en sjukskrivning om 50%.

    Schema i all ära och jag gillar listor. det är väl någon form av sista utväg. Men min önskan i allt detta är att han ska förstå själv och prioritera om lite.

    Jag är ju min egna referensram, och under min föräldraledighet fick jag mycket uträttat. Jag var inte en zombie, även fast jag hade tuffa ammande nätter. Självklart gick allt långsammare, men bestämmer jag mig för att göra något, då gör jag det.  

    Prata kan jag, jag är talför och kan uttrycka min vilja osv. Men hur ska jag stå ut med att han lovar på dyrt och heligt samvete att det ska bli ändring. Men det blir inte det? Det är känslan av att bli sviken av den jag älskar mest som är värst. 

    Sen har jag också "offrat" (jag anser inte att jag är martyr) oerhört mycket för att han ska kunna komma in i staden dit vi flyttat. Jag har gjort allt jag kunnat för att han ska kunna träffa människor, träna, boxas osv. Dels för att få vänner och känna ett sammanhang utanför mig och för att jag vet hur viktigt det är med vuxna kontakter när man är föräldraledig. Så mitt liv denna vår har i princip bara varit jobba - komma hem och fixa med barn/hemmet. 


    Men nu börjar jag förlika mig med tanken att det är dags att jag skaffar ett eget liv. Och om han inte är intresserad av det (vi är så olika så allt jag vill göra är en sträng uppoffring för honom) så får han lämnas åt sig själv, sina vikter och sin hälsosamma mat... Men det är jobbigt att inte dela livet med honom, så som jag önskar.

Svar på tråden Vill/orkar inte curla min man längre :(