• Anonym (dumsn­uten?)
    Äldre 28 Jul 08:56
    12943 visningar
    97 svar
    97
    12943

    Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor

    Jag är en kvinna med en rejäl portion pondus, har bra självförtroende och tror på mig själv. Jag och min sambo separerade för snart ett år sedan, pga att aldrig var hemma. Jag kände mig helt ensamstående med vår son, och jag fick aldrig någon som helst egentid, som är viktigt för mig. Jag mådde dåligt i över fyra månader, och försökte prata med sambon, och till slut satte jag ultimatumet om förändring eller separation. Vi separerade.

    Mina vänner, som också har barn, är fortfarande ihop med sina barns pappor, men fyyy fan vilka liv dom lever. Jag kan inte för en sekund förstå att man inte har stolthet nog att säga stopp.

    Dom berättar om deras män som aldrig bytt blöjor, aldrig tagit barnet på promenad, aldrig fått avlastning eller sovmornar etc. HUR kan man stanna kvar, när man så uppenbart blir behandlad som en dörrmatta? Jag känner mig så dum, för mitt ex gjorde allt det där emellanåt, men alldeles för sällan. Och det räckte inte för mig.

    Nu, ett år efter separationen, tar mitt ex precis det ansvaret som jag önskade från början, han är världens absolut bästa pappa, och jag känner mig så trygg och varmhjärtad när jag ser honom tillsammans med vår son. Vilket har fått mig att fundera på ett ge oss ett nytt försök, men det är en annan tråd...

    Men seriöst nu, var drar ni era gränser? Vad räknar ni med att era män gör när det kommer till ungarna? Står ni ut med att dra hela lasset själva? Jag har ju funderat på om jag var helt överdriven, men näe, jag kunde aldrig skaka av mig känslan av att bli överkörd. Ni som har karlar som gör för lite, eller ännu värre, ingenting - varför i hela världen står ni ut med det??

  • Svar på tråden Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor
  • Anonym (E)
    Äldre 28 Jul 09:10
    #1

    Jag räknar med att dom gör exakt lika mkt som jag gör. Min stora dotter bor vv så där görs de ju givetvis 50/50. Min lillas pappa bor jag med och han förväntas givetvis ta hand om henne lika mycket som jag. Vi har delat fl ledigheten och jag får både egentid och sovmorgon om jag ber om de. Något annat hade inte varit acceptabelt .

  • Äldre 28 Jul 09:14
    #2

    Jag frågar mig samma sak när jag ser kvinnor (och män med för den delen, känner en man som blir behandlad riktigt illa) som blir behandlade dom dörrmattor. Var är egenvärdet? Varför stannar de? Kan förstå om man inte har ekonomisk möjlighet att lämna, men om man har det?

  • Anonym (jo)
    Äldre 28 Jul 09:31
    #3

    Jag har tagit huvudansvaret för våra barn, och det har varit tungt, jobbigt och sömnlöst eftersom jag vid första barnet hade den lite naiva tanken att mamma och pappa är likvärdiga och lika lämpade. Alltså att hela tiden slåss för att det ska vara lika. Ja, i en del fall är mamman och pappan lika lämpade. I väldigt många fall är det inte så.

    Jag bedriver inte någon slags jämställdhetskamp med mina barn som insats, utan det jag gör är att var den bästa mamman som jag kan vara. Min man är den bästa pappan han kan vara. Det betyder inte att han är dålig eller oengagerad eller utnyttjar mig, utan jag är helt enkelt avsevärt bättre på de traditionellt kvinnliga värdena, medan han bidrar med annat. Vi har tre pojkar så att ha en manlig förebild som kan fiska, snickra och spela fotboll är guld värt. Jag själv är totalt ointresserad och detta hade de inte fått om jag hade varit själv med dem.

    Det har att göra med våra bakgrunder och uppväxt, och jag vet och förstår att han inte är den som alltid kan ge trygghet mitt i natten när han är trött och tålamodet tryter. Visst klagar jag gärna på detta, precis som dina väninnor, men samtidigt gör jag det hellre själv eftersom det blir bäst för mina barn. Jag täcker upp hans svagheter, och han mina, det är superskönt.

    Jag förväntar mig inte att han är perfekt, och skulle aldrig vilja att mina barn fick växa upp som skilsmässobarn pga mina tidigare lite omogna föreställningar om vad jämställd föräldraskap innebär. Jag har ändrat syn på saker och ting, och tycker att jag nästan var lite indoktrinerad när jag var yngre om hur kvinnor ska driva karriär och vara jämställda och självförverkligade.

    Jag och min man har ett oerhört värde båda två, precis som vi är, i vår familj och utanför. Drivet efter vad jag idag tycker är en konstruerad jämställdhet finns inte längre. :)

  • Anonym (Eve)
    Äldre 28 Jul 09:47
    #4

    Vem som har tagit störst ansvar för hem och barn har varierat under årens lopp. Främst har det väl berott på olika prioriteringar vi har haft.

    När vi ville köpa hus så jobbade båda mycket och vi fick offra ensamtid och vuxentid tillsammans då vi i princip möttes i dörren. Sedan har vi också haft perioder där vi prioriterat familjetid framför konsumtion.

    Och nu när barnen är större har vi plötsligt fått mycket mer tid både att bara var vi vuxna och även s.k. egentid. Jag tror att det helt enkelt handlar om olika perioder i livet dör man prioriterar olika.

    Istället för något rättvisetänk mellan oss vuxna har vi också utgått från behov. Den som har haft mest behov av sovmorgon, egentid etc har fått det. Men utslaget över alla dessa år har det nog blivit rätt jämt i alla fall.

  • Äldre 28 Jul 09:56
    #5
    Anonym (jo) skrev 2014-07-28 09:31:34 följande:

    Jag har tagit huvudansvaret för våra barn, och det har varit tungt, jobbigt och sömnlöst eftersom jag vid första barnet hade den lite naiva tanken att mamma och pappa är likvärdiga och lika lämpade. Alltså att hela tiden slåss för att det ska vara lika. Ja, i en del fall är mamman och pappan lika lämpade. I väldigt många fall är det inte så.

    Jag bedriver inte någon slags jämställdhetskamp med mina barn som insats, utan det jag gör är att var den bästa mamman som jag kan vara. Min man är den bästa pappan han kan vara. Det betyder inte att han är dålig eller oengagerad eller utnyttjar mig, utan jag är helt enkelt avsevärt bättre på de traditionellt kvinnliga värdena, medan han bidrar med annat. Vi har tre pojkar så att ha en manlig förebild som kan fiska, snickra och spela fotboll är guld värt. Jag själv är totalt ointresserad och detta hade de inte fått om jag hade varit själv med dem.

    Det har att göra med våra bakgrunder och uppväxt, och jag vet och förstår att han inte är den som alltid kan ge trygghet mitt i natten när han är trött och tålamodet tryter. Visst klagar jag gärna på detta, precis som dina väninnor, men samtidigt gör jag det hellre själv eftersom det blir bäst för mina barn. Jag täcker upp hans svagheter, och han mina, det är superskönt.

    Jag förväntar mig inte att han är perfekt, och skulle aldrig vilja att mina barn fick växa upp som skilsmässobarn pga mina tidigare lite omogna föreställningar om vad jämställd föräldraskap innebär. Jag har ändrat syn på saker och ting, och tycker att jag nästan var lite indoktrinerad när jag var yngre om hur kvinnor ska driva karriär och vara jämställda och självförverkligade.

    Jag och min man har ett oerhört värde båda två, precis som vi är, i vår familj och utanför. Drivet efter vad jag idag tycker är en konstruerad jämställdhet finns inte längre. :)


    Håller med i ALLT du skriver, klockrent!
    Jag tycker det är så löjligt att skrika om absolut jämställdhet, jag är bättre på vissa saker och sämre på andra. Samma sak för min man, varför får vi inte göra det vi är bra på i stället för att röra till saker och ting i en virrig soppa?
    Jag är jätteglad över att kunna vara hemma länge med barnen och han vill jobba. Fine, vi är överens och alla är nöjda och glada
  • Äldre 28 Jul 10:04
    #6
    Anonym (dumsnuten?) skrev 2014-07-28 08:56:29 följande:

    Jag är en kvinna med en rejäl portion pondus, har bra självförtroende och tror på mig själv. Jag och min sambo separerade för snart ett år sedan, pga att aldrig var hemma. Jag kände mig helt ensamstående med vår son, och jag fick aldrig någon som helst egentid, som är viktigt för mig. Jag mådde dåligt i över fyra månader, och försökte prata med sambon, och till slut satte jag ultimatumet om förändring eller separation. Vi separerade.

    Mina vänner, som också har barn, är fortfarande ihop med sina barns pappor, men fyyy fan vilka liv dom lever. Jag kan inte för en sekund förstå att man inte har stolthet nog att säga stopp.

    Dom berättar om deras män som aldrig bytt blöjor, aldrig tagit barnet på promenad, aldrig fått avlastning eller sovmornar etc. HUR kan man stanna kvar, när man så uppenbart blir behandlad som en dörrmatta? Jag känner mig så dum, för mitt ex gjorde allt det där emellanåt, men alldeles för sällan. Och det räckte inte för mig.

    Nu, ett år efter separationen, tar mitt ex precis det ansvaret som jag önskade från början, han är världens absolut bästa pappa, och jag känner mig så trygg och varmhjärtad när jag ser honom tillsammans med vår son. Vilket har fått mig att fundera på ett ge oss ett nytt försök, men det är en annan tråd...

    Men seriöst nu, var drar ni era gränser? Vad räknar ni med att era män gör när det kommer till ungarna? Står ni ut med att dra hela lasset själva? Jag har ju funderat på om jag var helt överdriven, men näe, jag kunde aldrig skaka av mig känslan av att bli överkörd. Ni som har karlar som gör för lite, eller ännu värre, ingenting - varför i hela världen står ni ut med det??


    Jag tycker att har mansgris hemma som behandlar en som en dörrmatta måste man göra en förändring men är man överens om att det inte behöver delas 50/50 så är det bara att köra på. Bäst är väl om man gör som man vill, varje familj på sitt sätt.

    Min man jobbar mer än mig, då tycker jag att jag ska dra ett tyngre lass hemma. Hade vi jobbat lika mycket skulle vi gjort lika mycket hemma.


  • Äldre 28 Jul 10:06
    #7

    Men ni som påstår att ni så gärna tar hela ansvaret för hem och barn. Ni som säger att det är såååå löjligt att försöka hävda någon slags jämställdhet i hemmet, för mannen är minsann inte lika bra på barn och disk men ni kan inte snickra eller vad det nu var.

    Varför i herrans namn klagar ni för era väninnor?

    Stå för era åsikter om ni nu verkligen tycker er situation är bra. Att egentligen gilla det, men ändå klaga, DET är löjligt.


    42.
  • Äldre 28 Jul 10:12
    #8
    Ramborg skrev 2014-07-28 10:06:10 följande:

    Men ni som påstår att ni så gärna tar hela ansvaret för hem och barn. Ni som säger att det är såååå löjligt att försöka hävda någon slags jämställdhet i hemmet, för mannen är minsann inte lika bra på barn och disk men ni kan inte snickra eller vad det nu var.

    Varför i herrans namn klagar ni för era väninnor?

    Stå för era åsikter om ni nu verkligen tycker er situation är bra. Att egentligen gilla det, men ändå klaga, DET är löjligt.


  • Anonym (Svek)
    Äldre 28 Jul 10:20
    #9

    Vi har inte tagit 50/50 , ibland klagar jag och jag skäms inte en sekund för det. Det är mycket bättre nu när barnen är större. Jag skulle aldrig någonsin ha separerat för att jag inte "fått tillräckligt med egentid". Det tycker jag är höjden av svek mot barnen. Man får göra det bästa av de situationer man hamnar i och det är vi vuxna som får försöka parera för att alla ska få det de behöver. Att leva i en relation och att ha barn, jobb, fritidsintressen o.s.v är ett jobb i sig och inte alltid enkelt att få ihop. För mig är det liksom det som är jobbet som ska göras. Självklart är det enklare när man är separerade. Är man i ett förhållande måste allas behov och viljor vägas mot varandra.

  • Anonym (jo)
    Äldre 28 Jul 10:30
    #10
    Ramborg skrev 2014-07-28 10:06:10 följande:

    Men ni som påstår att ni så gärna tar hela ansvaret för hem och barn. Ni som säger att det är såååå löjligt att försöka hävda någon slags jämställdhet i hemmet, för mannen är minsann inte lika bra på barn och disk men ni kan inte snickra eller vad det nu var.

    Varför i herrans namn klagar ni för era väninnor?

    Stå för era åsikter om ni nu verkligen tycker er situation är bra. Att egentligen gilla det, men ändå klaga, DET är löjligt.


    Det är lågt att försöka förlöjliga och håna mig och min berättelse bara för att du inte håller med. Så var inte mina ord. Mognadsfråga?

    Jag sa ju att jag nog sitter och beklagar mig när det har varit tungt, är det konstigt...?

    Jag kommer inte att måla upp att allt är blå moln och ponnies bara för att jag inte vill skilja mig och på det stora hela tycker att min familj är underbar med styrkor och svagheter blandat. Vi går igenom de goda tiderna och de dåliga tiderna tillsammans. Skulle aldrig vilja vara utan den :)


Svar på tråden Jag känner mig så dum när mina vänner talar om sina barns pappor