hur gör man när ens sambo inte vill prata. inte ens när man ber??

Fråga henne när du inte har något problem på tapeten hur hon vill lösa det med sådant som du ser som problem.

Sån var mitt ex. Jag bad 1000 gånger att skulle berätta vad det är /var, när han såg hängig o deppig ut. Han var/är även sjukt konflikträdd. Men han sa ingenting. Förrän efter ca två månader, då klämde han ut att han varit otrogen. Det är svårt när dom inte vill prata, man blir frustrerad. Du får väl helt enkelt ställa ett ultimatum.

Provat och det är samma resultat. Å för varje gång blir hon mer som en mussla.

Frustrerande blir jag mer å mer.. Äter upp en innefrån.. Tankar utan utlopp är aldrig bra i långa loppet.

Du beskriver en passiv-agressiv person, läs mer här och se om det passar in på er;

www.varningstecken.n.nu/passiv-aggressiv

Hmm..i stora drag är det tyvärr nog så.. Undrar bara hur man kan göra för att komma på "rätt" väg?!?!!

Det finns vägledning på den sidan att läsa vidare på och kanaler för att kommunicera bättre. Det är ju samtidigt lite svårt för man vet ju inte hela bakgrunden, det kan ju vara som så att partnern helt enkelt tröttnat efter år av samma visa och då kanske det är dags för Familjerådgivningen och om inte det hjälper och besväret känns stort ja då kanske det är dags att bryta upp och gå skilda vägar...men det är ju fall till fall som gäller.

Lever under samma förhållanden, så tänkte hänga kvar i tråden för att se om någon har en bra idé. Min teori just nu är att min sambo vill dumpa mig, men hoppas att jag ska göra det åt honom. Allt tyder på det, vad ska jag annars tro när jag blir ignorerad hela tiden...

Jag är något liknande som din sambo. När jag inte känner mig trygg, när jag känner att den andra faktiskt inte bryr sig, blir jag tillbakadragen och tyst. Vill inte dela med mig av tankar och känslor.

Nu höftar jag bara eftersom jag inte har en aning om er. Men försökt att ha förståelse och få den andre att känna tillit? För mig har ord noll betydelse när dom inte backas upp med handlingar. Kortslutning.

Jag har varit exakt likadan som du beskriver din sambo. För min del handlade det om, precis som Anonym (K) skrev ovan, att jag inte kännt mig tillräckligt trygg och inte velat 'bjuda' på mina känslor och tankar pga det. Min dåvarande pojkvän blev skogstokig på mig (förståeligt) men jag kunde liksom inte komma ur det. Blev helt låst. Under tiden som jag var tyst fick jag mer och mer panik över allt hemskt som skulle hända om jag sa något, vilket alltid i mitt huvud slutade med att min dåvarande skulle göra slut med mig. Så jag satt där tyst och tänkte att så länge jag inte sa något kunde konflikten inte bli värre och vi skulle fortsätta vara ihop = win. Blev såklart inte något win av det där och jag fattade ju att det var fel, men kunde som sagt inte hjälpa det. Blev ett halvår i terapi för mig där jag fick lära att jag faktiskt kan säga min åsikt/bråka med en partner utan att det betyder att vi gör slut. I slutet av vår relation blommade jag ut ordentligt och sa ifrån ordentligt när det behövdes, då var jag så trygg i vår relation och med mig själv att jag äntligen vågade. 

Idag är jag tillsammans med en annan kille som är helt fantastiskt underbar och jag märker att jag faller tillbaka lite i samma gamla mönster. Jag har svårt att våga lita på att han finns kvar även om jag säger/gör dumma grejer (som vi alla gör) och därför kan det vara lätt att välja alternativet 'vara tyst'. Nu vet jag ju däremot hur jag ska göra för att bryta mina hjärnspöken så med lite tålamod får jag ut mig det jag behöver säga. 

Nu vet jag ju inget om er relation, men om hon har problem som grundar sig på en otrygghet kan hon behöva hjälp av en professionell att bryta sina invanda mönster, jag klarade det inte själv ialla fall. Hon kan även, som Anonym (K) skrev ovan, behöva höra från dig 'Jag finns här även om du säger något som jag inte tycker om nu. Jag stannar ändå.' Sånt som borde vara uppenbart kanske inte är det för henne, då kan det hjälpa att du säger det. 

Tilläggas kan att jag verkligen inte uppfattas som en konflikträdd person av min omgivning, eller av mig själv. Snarare tvärtom. Jag är högljud och säger alltid min åsikt, deltar i diskussioner och tar stor plats i sociala umgängen. Det är bara i lägen där jag i en kärleks-relation stöter på en konflikt som jag låser mig och blir världens osäkraste typ. Sjukt störigt... :P

Jag känner att min partner använder detta som en bestraffning. 

Jag har varit i den situationen som din sambo när jag befann mig i en destruktiv relation; jag vågade inte säga något för oavsett hur jag gjorde eller sa visste jag att partnern skulle få psykbryt på mig (och redan innan jag sagt något hade personen stått och vrålat på mig i timmar, även offentligt). Har även selektiv mutism som bland annat utlöses av aggressiva personer. Dålig kombination. (Och nej, jag är inte kvar i den relationen. Puhh.)

I dagsläget har jag en vän som blir tyst när man försöker prata problem med vår relation, vet aldrig vad hen tycker. Hen har detta problemet med alla relationer men tar aldrig tag i det eller försöker lösa eller komma runt det. Tröttsamt.

Hur gör du när du lägger fram saker för din partner? Är du lugn och pedagogisk och säger i stil med "du? Jag blir lite ledsen när du säger att jag är dum i huvudet, skulle du kunna tänka dig sluta säga det om mig?", eller vrålar du sönder hela bostaden och hen? Om någon dampar loss tappar man ofta motivationen till att vara snäll och pedagogisk tillbaks.

Framför problemen på ett bra sätt för din partner, avsluta sedan med att säga "ja, det är bara så jag upplevt det, det kan ju vara annorlunda och jag skulle gärna vilja veta din version av det. Du kan ju tänka igenom det och sen skriva ner det på ett papper eller något". Att säga saker "ansikte mot ansikte" bör aldrig vara ett självändamål. Det primära är väl att informationen når mottagaren.