Kommer jag dö ensam? En berättelse om mitt liv.

Hej.

Detta kommer att vara en ganska lång text och det kommer ta tid för mig att skriva allt detta, så jag hoppas ni kan ta er tid att läsa detta och att ni även kan ge mig tips.

Jag är en 18-årig kille och jag har upplevt mycket hemska saker.

Min pappa lämnade oss ( mig, min syster och min mamma ) när vi var väldigt små. Jag knappt ett år så jag minns inget utav det. 

Mamma har berättat att han hittade sig en annan fru och att han även fick barn med henne. Och enligt min mamma så var det hans mamma och hans syster ( min farmor och moster då ) som uppmuntrade honom. 

Min mamma var ju förbannad då. Hon lät ingen från min pappas sida träffa mig, ingen alls förutom min pappas bror ( min farbror då ) Min mamma säger att han är underbar och jag håller verkligen med, han är en toppen människa. Av någon anledning så bestämde sig min pappas familj då att flytta från Trollhättan till Göteborg. Men min pappa stannade kvar eftersom hans nya fru bodde här. Så dum som min mamma var så tog hon tillbaka min pappa gång på gång, antagligen för att hon ville att det skulle funka mellan dem.

Senare då när jag var 10-13 år så var jag en väldig busig grabb. Jag busade, skrek, slogs, pekade finger osv osv. Jag kommer ihåg själv att jag svor åt min pappa genom telefonen en gång och samma kväll så kom han hem till oss eftersom att han skulle sova över. 

Jag vaknade av att han slog mig med ett bälte, men jag låtsades sova. Han gick då för att duscha och då gick jag till min mamma och sa att jag tänker ringa polisen. Fast jag hann aldrig, min pappa blev bara mer och mer upprörd så han tog mig mot en vägg och gav mig ett knytnävsslag, jag fick även en blåtira. Min mamma gjorde ingenting, jag såg henne bara sitta på golvet och hon grät.

Senare så hände det igen, mitt på dagen då. Av någon anledning så blev min pappa arg på mig igen, så han sprang efter mig på gården och han lyckades fånga mig. Jag kämpade emot allt jag kunde, men ändå så fick stryk. Jag lyckades ta mig fri och denna gången så hann jag ringa polisen. Polisen kom och letade efter honom, men han smet undan, dem frågade även mamma massor med frågor, fast hon skyddade honom.

Det gick lite tid då, men jag var fortfarande runt 10-13 års-åldern. Min pappa skulle åka utomlands och han frågade mig om jag ville åka med honom, så dum som jag var så svarade jag ja. Den enda anledningen jag svarade ja var för att min pappas systers barn skulle vara där och för att vi skulle bo hos dem.

Dagarna gick och jag längtade bara hem. Jag såg chansen att smita så jag gjorde det, fast pappa sprang efter och han hann ifatt mig. Han gav mig ett knytnävsslag så att jag började blöda näsblod. Vi gick tillbaka tillbaka då till min mosters hus och hon blev helt vansinnig på honom. Han sa då att det inte var han som slog mig medans han skrattade.

Jag ringde min mamma samma dag och berättade vad som hade hänt. Hon kom då för att hämta mig och vi åkte hem.

Året därefter så ville min morbror att jag skulle följa med honom, hans fru och deras son utomlands. Jag tvekade eftersom min morbror hade också varit våldsam, men det var innan det som hände med pappa, då tror jag att jag var 8-10 år. Min morbror drog mig i håret och kvävde mig med en kudde. Jag trodde verkligen att han var annorlunda och att han inte var som min pappa, men jag hade fel. Jag kunde inte fatta att jag åkte med honom utomlands. Jag blev aldrig slagen av min morbror utomlands, han var bara aggressiv, det var allt. Jag orkade inte stanna kvar så jag kontaktade min mamma och hon ordnade flyg åt mig.

Åren gick och när jag började i årskurs 8 så var det en assistent som jag var sjukt kär i. Han var mitt allt. Fast han var assistent till någon annan i min klass. Denna assistenten var med oss på idrott också, jag ville bara ha honom för mig själv så jag låtsades svimma och han tog mig till sjukhuset. Detta upprepades flera gånger och det var så skönt att ha honom där med mig, jag kan inte ens beskriva känslan.

Senare så började assistenten att märka att jag fejkade alltihopa, och det krossade mitt hjärta eftersom jag insåg att jag inte skulle få honom för mig själv mera. Jag insåg att jag älskade honom, väldigt mycket. Jag kunde knappt lämna skolan eftersom jag tänkte bara på honom, jag kunde helt enkelt inte vara utan honom. Jag förföljde honom på många sätt, jag ringde honom, gjorde falska facebook konton för att se vad han gör och vart han går, jag cyklade även till hans hus, men allt det kom senare ut och rektorn gjorde en polisanmälan.

Jag ville bara vara med assistenten, jag ville att han skulle ta hand om mig. Jag hittade även på att jag blev våldtagen eftersom jag ville att han skulle tycka synd om mig, men jag minns inte om han gick på det. Jag minns dock att pappa inte gick på det eftersom han berättade för mig att han visste vilka dessa människor var som våldtog mig, jag orkade inte höra på hans tjafs så jag gick till mormor istället och när jag då senare skulle gå hem så såg jag pappa stå bakom ett träd, det var mörkt ute så jag kunde inte se något men jag stensäker på att det var han, han skrämde verkligen livet ur mig. Senare då så kom han hem och jag frågade honom varför han stod bakom trädet, han sa att det inte var han samtidigt som han skrattade.

Jag gick runt så i årskurs 8, och nu när jag tänker efter så kan jag inte fatta jag gick runt så i ett helt år. I slutet av årskurs 8:a så fick jag veta att assistenten skulle sluta och jag grät mig till döds, men senare under sommarlovet så började jag faktiskt glömma honom. Årskurs 9 var mycket lättare och jag mådde mycket bättre.

Allt detta har jag upplevt som liten. Jag har upplevt mera saker, men detta var det allra jobbigaste för mig 

Idag vet jag inte riktigt hur jag mår. Jag vill bara hitta den rätta. Jag letar för fullt. Är även medlem på såna gay-appar men utan resultat. Jag har hört av många att jag är riktigt snygg och att den rätta kommer även för mig med. Men det känns som om jag måste hitta honom idag, jag orkar inte vänta.

Saken är att jag inte vet om jag dras till män eftersom jag aldrig riktigt hade någon pappa. Är det en pappa jag letar efter? Jag vet inte ens själv om det är det jag vill ha. Jag vet i alla fall att jag vill vara tillsammans med en man som tar hand om mig, jag vill helt enkelt bli omhändertagen. Jag vill att han ska se mig som liten och han ska inse att jag behöver bli omhändertagen eftersom det är det jag vill bli, eller det är så jag känner. Det är just därför jag vill hitta någon ganska snabbt, för vem vill ta hand om mig när jag är ca 21, 22, 23 år gammal?

Jag har även väldigt lätt för att bli kär. Det räcker bara att jag tycker personen är snygg och jag blir så sjukt kär. Jag har blivit kär i min mosters man, min kusins man osv. Jag har blivit kär i ganska många, men jag har blivit nobbad av alla eftersom alla jag blev kär i var hetero. Det känns som om jag inte har en chans mot tjejerna, och det gör så ont, jag vill ha lika stor chans att hitta någon, och jag vill bara vara lycklig.

Jag har träffat en psykolog i flera år och hon vet precis allting om detta. Hon tror att jag känner så här för att jag aldrig riktigt hade någon en pappa. Fast jag vet inte om hon har rätt, det finns folk som lever med både mamma och pappa men som ändå är gay. Men tänk om min psykolog har rätt? Jag vill inte dras till män på grund av att jag aldrig hade någon pappa.

Jag har inte så jätte bra relation med min pappa. Han bor inte med oss, men han brukar komma hälsa på då och då. När jag är med min pappa så brukar jag inte alls tänka på alla de hemska sakerna han gjorde mot mig. Har jag släppt det? Eller sitter det fortfarande i bakhuvudet? 

Jag bor granne med min morbror och jag har jätte bra relation med honom, han är verkligen toppen. När jag är med min morbror så är det precis som när jag är med min pappa. Jag tänker inte alls på vad dem gjorde mot mig när jag var liten. Är det precis som jag tror att jag har släppt det och gått vidare? Eller sitter det fortfarande i bakhuvudet och att jag på nåt sätt ignorerar det som hände? Vad tror ni?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Borde jag bryta all kontakt med både min pappa och morbror? Nu när jag tänker efter så blir jag både ledsen och förbannad. Hur kunde dem göra så mot mig? Jag var bara ett barn, jag kunde inte försvara mig själv. Varför slår dem inte mig nu för? För att jag har blivit äldre och för att jag kan försvara mig själv. Riktigt fegt av dem att slå mig när jag var ett barn. 

Jag vill bara hitta den rätta. Så jag och han kan flytta härifrån. Jag vill hitta honom på direkten, men det är svårt och jag orkar inte vänta. Hade jag varit tjej så hade jag säkert redan hittat någon för länge sen, men jag är kille och jag har mindre chans att hitta någon.

Jag har nu i ca 3 månader lidit av Dissociativa rubbningar/störningar. Jag upplever omgivningen som overklig och det är riktigt skrämmande. Har det med att göra all trauma jag upplevde som liten? Själv tycker jag att det är konstigt om det nu har med det att göra. Varför kom det nu? Efter alla dessa år? Det läskigaste är att jag inte vet vad som utlöste detta, det bara slog till från ingenstans.

Nu har jag berättat allting om mig. Jag hoppas ni läste allting och att ni inte bara bläddrade igenom. Vad tycker ni att jag ska göra? Borde jag bryta kontakten med både pappa och morbror? Tror ni att jag dras till män på grund av pappa? Vad kan jag göra för att hitta den rätta? För att jag orkar inte vänta, jag vill hitta honom på direkten.

Jag mår lite bättre nu efter att ha skrivit om allting som har hänt mig, det var även ledsna tårar som rann ner från mina kinder medans jag skrev allting detta.

Jag uppskattar verkligen alla svar som kommer in. Tack så hemskt mycket!