Humanitärt snitt med första. Andra??

Ingen?

Hej, har tyvärr inget svar på din fråga men undrar samma så jag puffar tråden lite. Fick beviljat snitt pg a förlossningsrädsla för 7 år sedan och funderar nu på en tvåa...Men är orolig att man ska behöva strida för sin sak igen. Känns som att sjukhusen blivit hårdare! Var snittades du?

Hej! Tråkigt att du är i samma sits. Det är hemskt! Jag snittades 2012 på Akademiska Uppsala. Du då?

Östra sjukhuset i Göteborg. Vad jag förstår har de blivit benhårda i hela västra götaland så jag vet inte ens om man vågar ge sig in i den här karusellen igen. Men samtidigt vill jag ju ha en liten till så jag vet inte vad jag ska göra. Bara hoppas på det bästa kanske.

Jag fick beviljat snitt pga svår förlossningsrädsla med mitt första barn för 7 år sedan. Fick beskedet redan i vecka 13, så jag fick det ganska lätt utan en massa tjafs. De insåg ganska snabbt hur skräckslagen jag var inför en vaginal förlossning.

Jag skulle aldrig bli gravid igen utan att ha fått ett snitt beviljat innan jag blir gravid. Det kunde du ju ha tänkt på? Att du hade fått prata med en läkare innan, då hade du sluppit hamna i den situationen nu igen. Man kan ju få ett kontrakt skrivet innan man blir gravid att man får snitt.

I samma situation. Jag planerar iaf gå till samma läkare som beviljade mig första gången. Ser inte varför jag inte skulle bli beviljad andra gången.

Det borde ju inte vara problem att få beviljat en andra gång kan man tycka eftersom förutsättningarna är desamma som de var när man fick beviljat med första. Förlossningsrädslan finns ju kvar. Men det kanske beror på vilken läkare man får träffa också. Jag har ingen aning om vad min läkare hette för 7 år sedan och hon jobbar antagligen inte ens kvar...

Jag är också skräckslagen inför barnets ankomst eller hur man nu ska säga.
Har jättesvår förlossningsskräck.
Och nålfobi.

Jag väntar barn nr 6.

Med första barnet hade jag panik. Men jag vågade inte snittas heller.
När förlossningen väl satt igång så förstod jag inte att det var på riktigt.
Som tur var tog förlossningen bara 40 minuter. Eller tur och tur. Det gjorde inte alls lika ont som jag trott innan.
Däremot gick jag väldigt sönder och hade panik att dom var tvungen att sy ihop mig. Jag sövdes och syddes på operation så det var ju lugnt.
Allt läkte ju jättefint och allt var toppen (kände förövrigt inte ens att jag gick sönder)
Med andra barnet hade jag ännu värre panik.
Han kom dessutom två veckor innan så jag hann ju inte "bli less" på att vara gravid.
Under graviditeten försökte dom övertala mig till snitt. Jag vägrade. Fick prata med läkare och det visade sig att moderkakan låg för långt ner så läkarna ville att jag skulle snittas pga det och för hur sönder jag gick första gången.
Jag ville inte och fick senare träffa en annan läkare. Han sa att det kommer gå mycket bättre andra gången och moderkakan hade flyttat sig så jag fick föda vaginalt igen.
Förlossningen gick fort. Hyfsat smärtfritt. Jag klarade av det!
Jag behövde bara sy 3 stygn som jag verkligen hade panik över. Hade panik ända tills det var klart. Nej det gjorde verkligen inte ont men jag är så fruktansvärt rädd.
Innan han kom ut släppte dom mig inte ur sikte då dom visste hur snabb första förlossning jag hade och hur rädd jag var och gärna ville därifrån.
Tredje hade jag ännu mer panik. Då visste man ju verkligen vad som väntade.
Jag var livrädd för snitt, livrädd för vaginal förlossning, nålar, personal.. Ja allt.
11 dagar över tiden startade det.
Jag ringde in och sa att jag verkligen inte ville komma in egentligen men dom tvingade mig, mannen tvingade mig.
Förlossningen gick fort, jag gick inte sönder nånting alls.
Fjärde förlossningen satte igång, jag var jätterädd, mannen insåg att bebisen vänt sig med fötterna ner!
Det var väldigt krångligt att få dom att snitta mig. Jag grät, skrek och hade total panik! (Jag har ändå fött stora barn och bebisen fastnade på tvären i vändningsförsök så självklart kan man inte föda ut en bebis på tvären).
Dom försökte övertala mig att föda i säte (pga för många olyckor med sätesförlossningar här så gör dom inte längre det).
Tillslut gick idiotläkaren med på snitt, förlossningen var ju redan igång och gick inte att stoppa. Jag tvingade dom att söva mig då jag har sån nålfobi. Jag totalvägrar bedövning pga skräcken för nålar.
Nr fem kom efter halva graviditeten. Han föddes död. Jag hann aldrig bli rädd för förlossningen när dom satt igång mig. Min man förlöste..

Men nu. Jag har ju haft lätta förlossningar egentligen.
Jag har klarat det. Men jag har sån fruktansvärd ångest.
Så länge jag är hemma från sjukhuset så går allt så smidigt men jag får panik och är såå rädd för att tappa kontrollen när jag väl är på förlossningen och inser att ingen återvändo finns.
Jag hatar barnmorskor och läkare som ska komma i närheten av mig. Jag blir fruktansvärt livrädd att dom måste sätta nålar.
Jag kan inte förklara skräcken och ångesten och då har jag ändå klarat av både snitt och vaginal förlossning.
Nu vet jag inte hur det ska gå. Ska jag försöka få igenom snitt, som jag är livrädd för, eller ska jag försöka klara en vaginal förlossning där jag hamnar i total panik och kanske tappar kontrollen totalt..

Vill också tillägga att jag aldrig hade velat vara utan de vaginala förlossningarna då det är det häftigaste jag gjort.
Jag tycker så synd om mannen som aldrig får uppleva det häftigaste som finns.
Men jag är såå rädd varje gång. Efteråt känns det som äh, det var ju lugnt ;)
Dubbla känslor haha

tro mig, jag har försökt. Har talat med min mvc-psykolog flera gånger och det enda hon kunde göra innan jag var gravid var att hjälpa mig med ett halvt löfte.. Hon återkommer från semestern om en vecka så då ska jag kontakta henne igen. Läkarna ville inte ta emot mig alls utan pågående graviditet... Har även kontakt med läkare inom vuxenpsykiatrin efter förlossningsdepressionen som skulle hjälpa mig med läkarintyg. Hoppas allt det hjälper mig bara.