Kaotiska barn- psykiskt slut

Vet inte riktigt vad jag vill med denna tråd men undrar mest om vi är en normal familj.

Vi har två barn, en flicka på 4 och en pojke på 2 1/2 år. Senaste året har varit allt utom lugnt. Första halvåret av det gångna 12 månaderna har jag intalat mig att det är så liten ålderskillnad och därför mycket kalabalik. Sen trodde jag i några månader att det hade med lillemans tal att göra, att han vill kommunicera verbalt men inte kan. Nu är jag 110% säker på att vi brister som föräldrar vilket skapar gigantisk ångest för mig.

Mina stressnivåer har överskridits billioner ggr om. Vi kan aldrig göra något och ha trevligt som familj, varken aktiviteter eller lugn dag hemmavid. Det skriks näst intill konstant, de puttas och dras och slås. Vi har precis börjat få ordning med matstunden och den funkar nu hyfsat men resten av vår tid ihop är full av stress.

Stora flickan lyssnar nästan aldrig på instruktioner, hon kan men ignorerar totalt tills det blir konflikt mellan henne och lillebror då hans minsta antydan till tjuvnyp blir total dramatik. Det enda som hjälper då är att ta undan henne och lugna vilket är ett måste trots att det ibland är så att lilleman bara försökt uppmana till lek, vilket hon just då inte är det minsta mottaglig för.

Det är oftast lugnt på morgonen och då kan de integrera eller dra fram iPad och titta ihop men 10 minuter senare är allt igång som vanligt.

Häromdagen ville vi bara vara hemma efter flera dagars strandutflykter. Berättade att "idag ska vi vara hemma, vi tar ut fika och några leksaker, sätter upp lilla tältet så ni kan leka." Jag drog fram lilla poolen. Jag berättade också att om ni börjar skrika och gapa och inte lyssnar på mamma och pappa kommer jag gå in med er och sen går vi inte ut på hela dagen. "Mamma orkar inte mer skrik". Vet att vi varit dåliga på att vara konsekventa men nu var jag så psykiskt utblåst efter en veckas semester med deras gapande för småsaker.

10 min passerade och vad händer de bråkar över en leksak. Försöker övertala dom att "nu har du den en stund och En får du den, passar inte det tar vi bort den helt och ingen får ha den". Självklart gick inte detta hem och sammandrabbningen är ett faktum.

Tog dom i varsin hand och gick in med dom vilket blev kaotiskt det med för de ville ju vara ute med allt roligt jag satt upp åt dem.

Är detta normalt. På dagis visar hon ingen sådan här dramatik och hon triggar lillebror.
Vet att barn beter sig annorlunda hemma och borta men herregud!!

Hur har ni det? Vad gör ni i dessa situationer? Jag orkar inte mer, älskar som överallt annat. Ibland tänker jag Ååh jag önskar vi bara gjort ett barn vad mycket enklare sllt hade varit då.

Vill få vår tid ihop att funka, att de ska komma ihåg trevliga saker vi gjort och stunder vi haft. Vill kunna se tillbaka på kort och tänka "det där var en trevlig dag".

Dom är fantastiska ungar, empatiska och kluriga, speciellt var för sig men ihop är det världs krig 3.

Vi gör något fel ge mig tips snälla!!!!
Funderar allvarligt på att få och få lugnande på vc snart!!!