Distanskärlek

Hej!
Jag lever sen 3 år i ett distansförhållande.
Vi har 45 mil mellan oss. Det går relativt bra vi ses varannan eller var tredje vecka.
Det blir oftast han som kommer till mig, då jag har minderåriga barn.
Han går i pension om fyra år, då kommer han att flytta till mig.
Känslan jag har mer å mer är att det känns otroligt långt att vänta på att få leva ihop.
Funderar på om han går ner i tid eller om han förlorar mycket pensionspengar på det?
Jag jobbar helger, vilket krånglar till en hel del.
Känner att jag måste finna nån lösning på detta då det tar mycket energi att längta efter den man älskar, hela tiden.
Jag har barn i skola å dagis, dem vill jag inte rycka upp och flytta.

Hoppas nån ev känner igen sej eller har förslag ändå =)

Fyra år är en lång tid men efter det har ni all tid ni vill. Så frågan är vilket du känner är lättast att leva med i långa loppet, gå skilda vägar nu och aldrig mera ses eller ta det dag för dag, vecka för vecka, månad för månad i fyra år och därefter få ett riktigt gemensamt liv. Det är bara du och han som vet vad som är det rätta för just er.

Kan berätta att jag har haft det så i sammanlagt nästan fem år, fördelat på två perioder. När jag ställde mig den frågan så insåg jag alltid att ett liv utan honom inte var ett alternativ, även om det var jobbigt att leva åtskilda. Idag har vi varit tillsammans i 14 år, är gifta och har två barn varav den ena är dryga månaden gammal

Distanskärlek

INNEHÅLL