Föräldrar soms er sina barn som en förälngning av sig själva och inte som egna personer.

I mitt fal är det för att barnens farfar flera gånger skrikit och svurit åt dem. Han är rasist och spyr galla så alla hör, mina barn är inte helt svenska eftersom jag inte är svensk.

Barnen kan inte ha en egen relation med släktingar när de är små, föräldrarna måste också delta. Så det är inte särskilt märkligt.

Att man är släkt med en person gör inte att den blir särskilt nära eller kär. Det är annat som avgör det.

Undrar me!

Det är väl fullt förståeligt. Om man däremot ser bra människor och förebilder i släktingarna och det finns en vilja hos släkt och barn har jag svårt att förstå att det ser ut så som TS beskriver.
Det skulle vara intressant om TS utvecklade.

Och vilket uttryck tar sig detta fenomen?

Jag har svårt att se varför man ska hålla isär barn och deras släkt om de inte riskerar att fara illa av att umgås.

Jag skulle kunna låta mina barn umgås med sin farfar om han bara höll sig till att säga elaka saket och skrika och svära åt mig. Om han uppförde sig runt barnen skulle jag lätt kliva åt sidan och då skulle dramat undvikas. Vi har gett honom flera chanser.

För att det kanske ibland är för barnens bästa och för att man själv, i alla fall till en början, måste medverka i umgänget och inte klarar av det pga tidigare händelser?

Jag väntar mitt första barn nu och har ett lite krångligt förhållande till min pappa. Han menar inget illa och jag vet att han älskar mig, men han har svårt att förstå andras känslor och har en förmåga att göra och säga saker som sårar oerhört. Från hans synvinkel är det bara kärleksfullt att vara brutalt ärlig, men det är inte kul för ett litet barn att få höra att man är allra sämst i sin dansgrupp eller att man kommer bli mobbad i skolan för att man springer konstigt. Jag kan som vuxen ordagrant komma ihåg olika saker han sa till mig när jag var så liten som 3 år som verkligen krossade min självkänsla. Med den vetskapen finns det inte en chans att jag lämnar mitt barn ensamt med honom, men självklart vill jag att de har någon form av relation, så jag får helt enkelt vara med och vakta så att han inte säger något dumt. Då han säger sårande saker till mig även som vuxen skulle jag inte mentalt klara av att umgås så ofta som en dag i veckan, så det får bli högst en dag i månaden istället. Så visst berövar jag mitt barn möjligheten att ha en riktigt nära relation till sin morfar, men i vårt fall kan jag med handen på hjärtat säga att det handlar om mitt barns bästa.

Jag förstår helt, jag hade aldrig uppmuntrat en sådan relation. Kanske är det bara jag men jag inbillar mig att TS menar något annat med tanke på att hon skriver "nära och kära" men kanske beror det på att någon för mig inte per automatik är när och kär bara för att vi är släkt.

På den här punkten är vi överens

Samtidigt valde jag att svara eftersom farfar till mina barn är "när och kär" till mina barns far. Även om han inte delar hans värderingar eller anser att han beter sig rätt i alla lägen så är det ändå hans far. Där föll äpplet långt från trädet.