• Äldre 30 Jul 14:57
    1673 visningar
    7 svar
    7
    1673

    Ifrågasätter raltionen med min bästa kompis

    Hej!
    Jag har ett problem som jag länge tampats med. Jag stör ihjäl mig på min bästa kompis. 
    För att klargöra några saker så är vi båda män, jag är heterosexuell, han likaså och vi bägge runt de trettio. 
    Han har en extrem förmåga att alltid ska ha rätt, oavsett vad. Nu menar jag inte på sådana sätt att han hävdar att jorden är platt, och sedan står fast vid det trots hur många bevis han än får emot sig.
    Han är en väldigt intelligent person. Han hävdar själv att han har testat sig för mensa, och har passerat deras 131-test. Han har vissa mytoman-tendenser och gillar att tänja på sanningen, men i detta verkar det definitivt sannolikt i alla fall.
    Hans sätt att ha rätt, är snarare att om diskussionen inte går dit han vill, så vinklar han den, byter spår, eller manipulerar den han argumenterar med tills han får rätt. Det kan även vara så att man har "missförstått" honom från första början, och han egentligen menade något han kom fram till senare. Vilket såklart är omöjligt att bevisa. 
    I slutändan av en diskussionen eller argumentet så handlar det endast, och enbart om: "Jag hade rätt, du hade fel."
    Detta kan vara diskussioner mellan oss två. Är någon annan part inblandad, då är det ännu mer extremt, och ännu mer "In your face" tydligt. 
    Ovan är jävligt irriterande, och går lite hand i hand i nästa sak:
    Värst är förmodligen när man anförtror sig saker, eller något inträffar som det är underförstått ska stanna mellan oss två. 
    Jag kan ta upp två exempel:
    --
    Exempel 1
    På en flygresa så blev det lite väl mycket alkohol för egen del, så jag fick helt enkelt gå på toaletten för att spy. 
    Pinsamt, ja, något världen hänger på, nej. På något sätt räknar man ju ändå med att det ska stanna mellan oss. 
    Det dröjer inte långt efter vi kommer hem då vi sitter i en bil med hans mamma och syster. På något magiskt vis så kommer detta upp, och jag blir skrattobjekt för en stund. 
    Likaså på den egna familjeträffen, så brölar han ut i något sammanhang samma historia igen, så nu vet även min mamma, pappa och egna syster om incidenten.
    --
    Exempel 2
    På en gemensam fest där även mina föräldrar var involverade, förklarade jag för honom att jag ville ta det lugnt, jag gillar inte att vara full i mina föräldras närvaro. 
    Självklart när jag ger mig på spriten så mer eller mindre skriker han ut (han är ganska högljudd av sig...) inför alla 20 deltagande i festen, "Vafan användarnamn, du sa ju att du inte gillade att vara full inför dina föräldrar!?"
    Och jag blir återigen skrattad åt. 
    --
    Under de 15 år vi varit vänner så finns det en uppsjö av både små och allvarligare exempel som ovan. 
    Vi blev vänner genom att han var, och fortfarande är, ihop med min syster.
    Han är några år äldre än mig, och vi blev väl vänner när jag var runt 15, och såg upp till honom väldigt mycket. På sätt och vis tror jag han har influerat mig väldigt mycket under min tonår, och jag har insett att jag har ärvt problem av honom som jag arbetar med att få bort idag. Framförallt att inte alltid behöva "vinna" en diskussion. 
    Under dessa 15 år, har jag aldrig hört honom säga "förlåt" eller be om ursäkt. Hans svar på detta är helt enkelt att han är så felfri...
    Jag har insett att han är likadan mot andra, men inte lika grovt. Eller så uppfattar jag det så, för att det inte gäller mig själv. 
    Det är ett sjukt lurigt sätt han har alltså. Han kör över folk och får det att framstå som ett skämt. 
    Det har funkat bra för han i sitt arbetsliv. Han har gått från ingen utbildning alls till chef för ett framgångsrikt företag. 
    Jag har försökt ta upp det med honom. Hans svar är helt enkelt att han inte förstår sig på sånt, och att det inte är med mening. 
    Vilket jag har svårt att tro, då han är jäkligt smart, inte bara sett till IQ, utan vid sociala interaktioner också. 
    Han verkar veta vad han ska säga för att göra mig irriterad eller trycka ner mig, vilket han ofta gör i sociala sammanhang. 
    Det är då bara jag som reagerar negativt på det han säger, de andra förstår inte. De bara skrattar med honom. Vi är bägge ganska intelligenta, förmodligen de "smartaste" i våra omgivningar. Han dock mer än mig.
    Men återigen, att påbörja en diskussion om detta med honom, kommer ändå bara sluta i att jag hade fel på något sätt. 
    Trots att jag bett honom sluta med dessa saker, så fortsätter han. Han bryr sig helt enkelt inte, om något någon säger om han som person. 
    När vi fungerar däremot har vi jävligt kul tillsammans. Jag ska även tillägga att vi fungerar mer än vi inte gör det. Och när "vi" inte fungerar, så känns det snarare som att "jag" inte fungerar med honom, han skiter i vilket. 
    Det är sjukt lurigt detta. Han tar energi från mig. Å andra sidan har jag inte så många vänner från början. De går att räkna på min egna hand.
    Han är även vän med mina egna barndomsvänner från min egna skoltid. Vi spenderar en hel del tid i vent (röstchatt) framför diverse olika datorspel. 
    Om jag säger upp bekantskapen, så kommer han sannolikt fortfarande komma in i vent, för att umgås med dem som inte har sagt upp kontakten med honom. 
    Jag kan ju inte direkt sluta spela spel bara för att undvika honom heller. Och jag kan knappast begära att mina andra vänner också ska säga upp kontakten med honom. Ska jag sitta där och ignorera honom då, det är också märkligt.
    Jag vill egentligen behålla vänskapen. Men han beter sig som ett sånt jävla rövhål emellanåt så jag har varit nära att slå till honom.
    För att inte tala om det faktum att han är ihop med min syster och ses som en naturlig del av vår familj...
    Det verkar bara vara jag som känner såhär inför honom. Det är ingen annan ser igenom honom. Det är nog det som känns absolut värst faktiskt. Det får mig att ifrågasätta huruvida det kanske snarare är jag som har problem.
    Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig åt. 
    Har ni några synpunkter att komma med?
    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-30 14:58
    Formateringen försvann helt när jag klistrade in min text. Ber om ursäkt för den helt plötsligt kassa radbrytningen.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-30 15:01
    Och felstavningen i rubriken... Går det inte ändra i ett inlägg?
  • Svar på tråden Ifrågasätter raltionen med min bästa kompis
  • Äldre 30 Jul 15:08
    #1
    Hej!
    Jag har ett problem som jag länge tampats med. Jag stör ihjäl mig på min bästa kompis. 
    För att klargöra några saker så är vi båda män, jag är heterosexuell, han likaså och vi bägge runt de trettio.
     
    Han har en extrem förmåga att alltid ska ha rätt, oavsett vad. Nu menar jag inte på sådana sätt att han hävdar att jorden är platt, och sedan står fast vid det trots hur många bevis han än får emot sig.
    Han är en väldigt intelligent person. Han hävdar själv att han har testat sig för mensa, och har passerat deras 131-test. Han har vissa mytoman-tendenser och gillar att tänja på sanningen, men i detta verkar det definitivt sannolikt i alla fall.
    Hans sätt att ha rätt, är snarare att om diskussionen inte går dit han vill, så vinklar han den, byter spår, eller manipulerar den han argumenterar med tills han får rätt. Det kan även vara så att man har "missförstått" honom från första början, och han egentligen menade något han kom fram till senare. Vilket såklart är omöjligt att bevisa. 
    I slutändan av en diskussionen eller argumentet så handlar det endast, och enbart om: "Jag hade rätt, du hade fel."
    Detta kan vara diskussioner mellan oss två. Är någon annan part inblandad, då är det ännu mer extremt, och ännu mer "In your face" tydligt. 
    Ovan är jävligt irriterande, och går lite hand i hand i nästa sak:
    Värst är förmodligen när man anförtror sig saker, eller något inträffar som det är underförstått ska stanna mellan oss två. 
    Jag kan ta upp två exempel:
    --
    Exempel 1

    På en flygresa så blev det lite väl mycket alkohol för egen del, så jag fick helt enkelt gå på toaletten för att spy. 
    Pinsamt, ja, något världen hänger på, nej. På något sätt räknar man ju ändå med att det ska stanna mellan oss. 
    Det dröjer inte långt efter vi kommer hem då vi sitter i en bil med hans mamma och syster. På något magiskt vis så kommer detta upp, och jag blir skrattobjekt för en stund. 
    Likaså på den egna familjeträffen, så brölar han ut i något sammanhang samma historia igen, så nu vet även min mamma, pappa och egna syster om incidenten.
    --
    Exempel 2

    På en gemensam fest där även mina föräldrar var involverade, förklarade jag för honom att jag ville ta det lugnt, jag gillar inte att vara full i mina föräldras närvaro. 
    Självklart när jag ger mig på spriten så mer eller mindre skriker han ut (han är ganska högljudd av sig...) inför alla 20 deltagande i festen, "Vafan användarnamn, du sa ju att du inte gillade att vara full inför dina föräldrar!?"
    Och jag blir återigen skrattad åt. 
    --
    Under de 15 år vi varit vänner så finns det en uppsjö av både små och allvarligare exempel som ovan. 
    Vi blev vänner genom att han var, och fortfarande är, ihop med min syster.
    Han är några år äldre än mig, och vi blev väl vänner när jag var runt 15, och såg upp till honom väldigt mycket.

    På sätt och vis tror jag han har influerat mig väldigt mycket under min tonår, och jag har insett att jag har ärvt problem av honom som jag arbetar med att få bort idag. Framförallt att inte alltid behöva "vinna" en diskussion. 
    Under dessa 15 år, har jag aldrig hört honom säga "förlåt" eller be om ursäkt. Hans svar på detta är helt enkelt att han är så felfri...
    Jag har insett att han är likadan mot andra, men inte lika grovt. Eller så uppfattar jag det så, för att det inte gäller mig själv. 
    Det är ett sjukt lurigt sätt han har alltså. Han kör över folk och får det att framstå som ett skämt. 
    Det har funkat bra för han i sitt arbetsliv. Han har gått från ingen utbildning alls till chef för ett framgångsrikt företag. 
    Jag har försökt ta upp det med honom. Hans svar är helt enkelt att han inte förstår sig på sånt, och att det inte är med mening. 
    Vilket jag har svårt att tro, då han är jäkligt smart, inte bara sett till IQ, utan vid sociala interaktioner också. 
    Han verkar veta vad han ska säga för att göra mig irriterad eller trycka ner mig, vilket han ofta gör i sociala sammanhang. 
    Det är då bara jag som reagerar negativt på det han säger, de andra förstår inte. De bara skrattar med honom. Vi är bägge ganska intelligenta, förmodligen de "smartaste" i våra omgivningar. Han dock mer än mig.
    Men återigen, att påbörja en diskussion om detta med honom, kommer ändå bara sluta i att jag hade fel på något sätt. 
    Trots att jag bett honom sluta med dessa saker, så fortsätter han. Han bryr sig helt enkelt inte, om något någon säger om han som person. 
    När vi fungerar däremot har vi jävligt kul tillsammans. Jag ska även tillägga att vi fungerar mer än vi inte gör det. Och när "vi" inte fungerar, så känns det snarare som att "jag" inte fungerar med honom, han skiter i vilket. 
    Det är sjukt lurigt detta. Han tar energi från mig. Å andra sidan har jag inte så många vänner från början. De går att räkna på min egna hand.
    Han är även vän med mina egna barndomsvänner från min egna skoltid. Vi spenderar en hel del tid i vent (röstchatt) framför diverse olika datorspel. 
    Om jag säger upp bekantskapen, så kommer han sannolikt fortfarande komma in i vent, för att umgås med dem som inte har sagt upp kontakten med honom. 
    Jag kan ju inte direkt sluta spela spel bara för att undvika honom heller. Och jag kan knappast begära att mina andra vänner också ska säga upp kontakten med honom. Ska jag sitta där och ignorera honom då, det är också märkligt.
    Jag vill egentligen behålla vänskapen. Men han beter sig som ett sånt jävla rövhål emellanåt så jag har varit nära att slå till honom.
    För att inte tala om det faktum att han är ihop med min syster och ses som en naturlig del av vår familj...
    Det verkar bara vara jag som känner såhär inför honom. Det är ingen annan ser igenom honom. Det är nog det som känns absolut värst faktiskt.
    Det får mig att ifrågasätta huruvida det kanske snarare är jag som har problem.
    Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig åt. 
    Har ni några synpunkter att komma med?
  • Äldre 30 Jul 15:08
    #2

    Jag ger mig, tråden vägrar låta mig ha mina radbrytningar.

  • Äldre 30 Jul 15:15
    #3

    Varför är han ens din bäste vän?
    Gammal vana?

    Ta upp med honom hur du upplever allt. Ta gärna stöd av fler gemensamma vänner. Var sakliga utan påhopp. Troligtvis har han taskig självkänsla så han kommer hugga tillbaka, förlöjliga, vägra och skratta åt er (era patetiska jävlar..typ så)

    Bäst är att ta det på barnnivå utan krusiduller - typ Jag upplever att du hånar mig, att du skrattar åt mig istället för med mig och det är ingen vän jag vill ha. 
    Du kan även ta upp att i en vanlig diskussion diskuterar man, man krigar inte om vem som har rätt eller fel och man hoppar absolut inte på den som viker sig.

    Jag tror dessvärre att personen ifråga är så inne i sin värld att du antingen får ta honom för den idiot han ibland är, eller välja bort honom.


    Intellekt i bimbodräkt
  • Äldre 30 Jul 15:23
    #4
    UCharlotte skrev 2014-07-30 15:15:35 följande:

    Varför är han ens din bäste vän?
    Gammal vana?

    Ta upp med honom hur du upplever allt. Ta gärna stöd av fler gemensamma vänner. Var sakliga utan påhopp. Troligtvis har han taskig självkänsla så han kommer hugga tillbaka, förlöjliga, vägra och skratta åt er (era patetiska jävlar..typ så)

    Bäst är att ta det på barnnivå utan krusiduller - typ Jag upplever att du hånar mig, att du skrattar åt mig istället för med mig och det är ingen vän jag vill ha. 
    Du kan även ta upp att i en vanlig diskussion diskuterar man, man krigar inte om vem som har rätt eller fel och man hoppar absolut inte på den som viker sig.

    Jag tror dessvärre att personen ifråga är så inne i sin värld att du antingen får ta honom för den idiot han ibland är, eller välja bort honom.


    Ja, det kan nog vara så enkelt. Gammal vana. 

    Jag får försöka ta upp det igen. Det är svårt dock, vi brukar inte prata så mycket känslor, oss män emellan.

    Jag har ingen som gemensamt känner likadant inför honom dock. Det är detta jag ifrågasätter också. Jag borde inte vara ensam om det.
    Eller så är jag hårdare ansatt av hans sätt att vara av någon anledning, eller så har jag känt han så länge bara.
    Ibland känns det som jag själv känner han bättre än hans flickvän. Jag ser igenom manipulativa drag han gör mot mig/andra som ingen annan ser. Eller så inbillar jag mig alltihop :/

    Jag har faktiskt tagit upp det där om att man inte alltid måste "vinna" eller måste "få rätt". Men han skojar bara bort det i stil med "Då försvinner ju allt det roliga". 
  • Äldre 30 Jul 15:31
    #5
    användarnamnetet skrev 2014-07-30 15:23:56 följande:
    Ja, det kan nog vara så enkelt. Gammal vana. 

    Jag får försöka ta upp det igen. Det är svårt dock, vi brukar inte prata så mycket känslor, oss män emellan.

    Jag har ingen som gemensamt känner likadant inför honom dock. Det är detta jag ifrågasätter också. Jag borde inte vara ensam om det.
    Eller så är jag hårdare ansatt av hans sätt att vara av någon anledning, eller så har jag känt han så länge bara.
    Ibland känns det som jag själv känner han bättre än hans flickvän. Jag ser igenom manipulativa drag han gör mot mig/andra som ingen annan ser. Eller så inbillar jag mig alltihop :/

    Jag har faktiskt tagit upp det där om att man inte alltid måste "vinna" eller måste "få rätt". Men han skojar bara bort det i stil med "Då försvinner ju allt det roliga". 
    Han man gjort sig lustig på någons bekostnad länge så har det liksom blivit en grej. Kanske tror han att du tycker det är kul när andra skrattar åt dig, där han lite missat att såna tillfällen är såna man får bjussa på själv, inte bli påtvingad. Han skrattar, alla skrattar....vad tråkig du är som tjurar.

    Eller så ger du igen.

    -Nu har vi skrattat åt mig en lång stund, låt mig få berätta lite om xx...
    sen tittar du på honom och drar det värsta mest pinsamma du vet om honom, i nån kul version..ja kul för alla utom honom då. Hårt mot hårt.
    Intellekt i bimbodräkt
  • BCH52
    Äldre 30 Jul 15:49
    #6

    Nu kan jag vara helt fel ute. Men.....

    Ska alltid vinna en diskussion, kan inte ha fel

    Klättrat till chefsställning utan formell kompetens

    Bristande empati

    Är det bara jag som tänker psykopat. Läs på lite om det och se om du tycker att det stämmer.

    Men det kan också vara så att han är en helt vanlig skitstövel som tycker om att göra sig rolig på andras bekostnad.

  • Anonym (kajsa­)
    Äldre 31 Jul 20:22
    #7

    Han är säkerligen ett riktigt praktarsle, men anledningen till att du stör dig på det är kanske att du har mer kontakt med honom än andra? din syster har förstås också det, eftersom de är ihop, men han kanske inte är lika överspänd och jobbig när han är ensam med henne såsom han är i sociala sammanhang? (Jag är själv ihop med en kille som passar in på din beskrivning av din svåger, men han beter sig inte på det här sättet mot mig, utan bara mot andra människor annars hade inte jag heller stått ut med honom).

    Och anledningen till varför? Det roar honom. Han får inget direkt mental stimulans av att umgås med andra människor även om det förvisso är trevligt att umgås, därför testar han gränser, ser hur långt han kan gå utan att möta motstånd, möter han motstånd så argumenterar han vilt för att vinna diskussionen till varje pris, slänger gärna ut en liten bomb gällande nått pinsamt någon har gjort och låter den bomben brisera medan han lutar sig tillbaka och betraktar kaoset. Det är nått slags obskyrt sätt att få en mental utmaning eftersom han blir uttråkad när folk pratar för "normala" saker på en nivå som är alldeles för låg för honom. Folk kan i gemen inte hänga med i hans resonemang eftersom han måste förklara varje steg utförligt istället för att bara gå rakt på sak såsom han skulle gjort med en person som var jämbördig rent intelligensmässigt. Folk ser ofta inte längre än näsan räcker och det gör honom frustrerad. Därav detta sätt att roa sig när ledan blir för stor (utöver att han gillar att stå i centrum).

    Till TS:
     I och med att du är nästan lika intelligent så blir du den största utmaningen i diskussioner och därför är den här killen sannolikt mest grov mot dig - förutsatt att den här personen som TS pratar om beter sig som ett praktarsle av samma anledning som min partner.
    Enda sättet att kunna tolerera en sådan person är att undvika denne. Undvik på alla de sätt som går, då blir det lättare att stå ut när du väl "måste" stå ut med honom på släktträffar etc. Undvik diskussioner utan avrunda lite avmätt "jaja, men det är inte direkt ett ämna som intresserar mig, men nu tror jag att jag ska gå och ta en till kaka"Då får du inte lika stor överdos av honom utan i lite mer lätthanterliga portioner. Ser du också beteendet för vad det är så kan du ju alltid luta dig tillbaka och betrakta showen, försöka förutse när nästa stickreplik kommer och vad denne kommer bestå av istället för att låta dig påverkas negativt av den här personen genom att alltid ställa upp som "utmanare" i diskussioner. Du är smart nog för att se detta spel som den här killen verkar bedriva, andra som är mindre intelligenta kan inte de det även om det kanske är uppenbart för dig, så det är rätt självklart att de har en mer positiv bild av honom och hans beteende i sociala sammanhang än vad du har.

Svar på tråden Ifrågasätter raltionen med min bästa kompis