Han vill bli boende förälder - jag är förkrossad
Hej hörrni!
Jag är stressad, ledsen och förvirrad i en fråga som rör mitt barn och boende.
Jag har delad vårdnad med pappan, det var jag som valde att behålla barnet, men han älskade det från första stund - vilket är underbart! Han ville vara delaktig, och han tar sitt fulla ansvar både känslomässigt och ekonomiskt.
Jag har själv tagit hand om barnet sen start, dock besöker hen pappan regelbundet och han hälsar ofta på oss. Visst bråkar vi ibland, men vi har alltid haft ett bra föräldraskap tillsammans. Vi har aldrig bråkat inför barnet och säger bara snälla saker om varandra till hen. Barnet är tryggt, socialt och utvecklas fint. Barnet är 18 månader.
Nu till trubblet:
Jag och pappan bor i olika städer, ca 10 mil från varandra. Jag och barnet har ingen fast bostad än, utan flyttar runt lite. Mitt senaste kontrakt var på 1 år, och det är det jag strävar efter, långtidskontrakt, en stabilitet tills vi hittar eget. Jag är just nu arbetslös och kämpar som en häst för att hitta jobb. Barnet går på förskola här.
Pappan bor också i andrahand, men sitter just nu på ett kontrakt som kan löpa något år till. Han har fast anställning, vilket ju är utmärkt.
Nu vill han bli boendeförälder. Hans argument är just det att jag inte har fast bostad eller jobb. Vilket ju inte har påverkat vårat barn. Han har hela tiden sagt att han ska flytta till min stad, och han har ekonomisk möjlighet till det. Vi bor i en ganska liten stad, och om han flyttade hit kan han lätt pendla till sitt jobb. Nu har han ändrat sig. Han vill bo i sin stad. Han vill att jag ska flytta dit, och till dess vill han ha barnet hos sig.
Jag har byggt upp mitt och barnets liv här. Jag har skött förskola, läkarbesök, bvc, och köpt vagnar och bilbarnstolar. Jag har alltså tagit allt sånt ansvar.
Han bor i en stor stad. Långa köer till förskola. Skulle jag flytta dit måste jag börja om från början. Visst, jag kan flytta runt där också och söka jobb där, men vem vet hur långt bort från barnets förskola jag kommer hamna? Det är höga hyror där så jag har inte heller någon ekonomisk möjlighet till det. Eftersom jag är ensamstående, och han har en sambo - som jag gillar, känner jag att jag ligger i rejält underläge. Dom kan hjälpa till med lämning och hämtning, medan jag skulle försöka sköta allt sånt själv.
Jag är så rädd att inte längre få vara med i mitt barns vardagsliv. Med pappans schema är barnet hos honom ca 8-12 dagar i månaden. Om jag bor kvar här, och får ett heltidsjobb, skulle jag kunna träffa barnet ca 4-6 dagar i månaden. En stor sorg.
Jag har hela tiden följt planen, varit en bra mamma och som sagt byggt upp ett liv här. Det är han som velat fram och tillbaka. Jag har aldrig hindrat deras umgänge, men han har ibland ställt in samma dag som han skulle besöka oss.
Jag vill inte flytta, jag har ju större chans här att få ett stabilt liv. Det är ju också viktigt för barnet, att båda föräldrarna mår bra. Men han tycker att jag bara tänker på mig själv, och inte på barnet.
Har funderat på att kontakta familjerätten för samtal. Men är lite rädd, han är så bra på att prata och argumentera. Han är inte heller sen att manipulera och ljuga och förneka. Han har ofta pratat ner mig i olika situationer och fått mig att framstå som labil och psykiskt störd. Men jag är en jättestark kvinna, och ändå lyckas han med det.
Vad tror ni om mina chanser att få behålla barnet hos mig, att jag fortsätter att vara boendeförälder? Jag kan tänka mig att flytta till hans stad, men det kommer ta tid att ordna ett boende som funkar, jobb som funkar med förskola osv. Just nu verkar det som att han inte vill ge mig den tiden.
Jag är så oerhört ledsen och rädd. Jag gråter i tysthet när barnet har somnat. Jag är vaken någon timme extra varje kväll bara för att få titta på barnet, hålla barnets hand när hen sover. Det känns som att våran tillvaro tillsammans närmar sig ett slut.
Har ni något råd att ge mig? Kanske har någon liknande erfarenheter, hur har det löst sig för er.
Förlåt för långt inlägg.