• Anonym (Nina)
    Äldre 30 Jul 16:01
    3237 visningar
    12 svar
    12
    3237

    Han vill bli boende förälder - jag är förkrossad

    Hej hörrni!

    Jag är stressad, ledsen och förvirrad i en fråga som rör mitt barn och boende.

    Jag har delad vårdnad med pappan, det var jag som valde att behålla barnet, men han älskade det från första stund - vilket är underbart! Han ville vara delaktig, och han tar sitt fulla ansvar både känslomässigt och ekonomiskt.

    Jag har själv tagit hand om barnet sen start, dock besöker hen pappan regelbundet och han hälsar ofta på oss. Visst bråkar vi ibland, men vi har alltid haft ett bra föräldraskap tillsammans. Vi har aldrig bråkat inför barnet och säger bara snälla saker om varandra till hen. Barnet är tryggt, socialt och utvecklas fint. Barnet är 18 månader.

    Nu till trubblet:

    Jag och pappan bor i olika städer, ca 10 mil från varandra. Jag och barnet har ingen fast bostad än, utan flyttar runt lite. Mitt senaste kontrakt var på 1 år, och det är det jag strävar efter, långtidskontrakt, en stabilitet tills vi hittar eget. Jag är just nu arbetslös och kämpar som en häst för att hitta jobb. Barnet går på förskola här.

    Pappan bor också i andrahand, men sitter just nu på ett kontrakt som kan löpa något år till. Han har fast anställning, vilket ju är utmärkt.

    Nu vill han bli boendeförälder. Hans argument är just det att jag inte har fast bostad eller jobb. Vilket ju inte har påverkat vårat barn. Han har hela tiden sagt att han ska flytta till min stad, och han har ekonomisk möjlighet till det. Vi bor i en ganska liten stad, och om han flyttade hit kan han lätt pendla till sitt jobb. Nu har han ändrat sig. Han vill bo i sin stad. Han vill att jag ska flytta dit, och till dess vill han ha barnet hos sig.

    Jag har byggt upp mitt och barnets liv här. Jag har skött förskola, läkarbesök, bvc, och köpt vagnar och bilbarnstolar. Jag har alltså tagit allt sånt ansvar.

    Han bor i en stor stad. Långa köer till förskola. Skulle jag flytta dit måste jag börja om från början. Visst, jag kan flytta runt där också och söka jobb där, men vem vet hur långt bort från barnets förskola jag kommer hamna? Det är höga hyror där så jag har inte heller någon ekonomisk möjlighet till det. Eftersom jag är ensamstående, och han har en sambo - som jag gillar, känner jag att jag ligger i rejält underläge. Dom kan hjälpa till med lämning och hämtning, medan jag skulle försöka sköta allt sånt själv.

    Jag är så rädd att inte längre få vara med i mitt barns vardagsliv. Med pappans schema är barnet hos honom ca 8-12 dagar i månaden. Om jag bor kvar här, och får ett heltidsjobb, skulle jag kunna träffa barnet ca 4-6 dagar i månaden. En stor sorg.

    Jag har hela tiden följt planen, varit en bra mamma och som sagt byggt upp ett liv här. Det är han som velat fram och tillbaka. Jag har aldrig hindrat deras umgänge, men han har ibland ställt in samma dag som han skulle besöka oss.

    Jag vill inte flytta, jag har ju större chans här att få ett stabilt liv. Det är ju också viktigt för barnet, att båda föräldrarna mår bra. Men han tycker att jag bara tänker på mig själv, och inte på barnet.

    Har funderat på att kontakta familjerätten för samtal. Men är lite rädd, han är så bra på att prata och argumentera. Han är inte heller sen att manipulera och ljuga och förneka. Han har ofta pratat ner mig i olika situationer och fått mig att framstå som labil och psykiskt störd. Men jag är en jättestark kvinna, och ändå lyckas han med det.

    Vad tror ni om mina chanser att få behålla barnet hos mig, att jag fortsätter att vara boendeförälder? Jag kan tänka mig att flytta till hans stad, men det kommer ta tid att ordna ett boende som funkar, jobb som funkar med förskola osv. Just nu verkar det som att han inte vill ge mig den tiden.

    Jag är så oerhört ledsen och rädd. Jag gråter i tysthet när barnet har somnat. Jag är vaken någon timme extra varje kväll bara för att få titta på barnet, hålla barnets hand när hen sover. Det känns som att våran tillvaro tillsammans närmar sig ett slut.

    Har ni något råd att ge mig? Kanske har någon liknande erfarenheter, hur har det löst sig för er.

    Förlåt för långt inlägg.

  • Svar på tråden Han vill bli boende förälder - jag är förkrossad
  • Nyfike­n gul
    Äldre 30 Jul 16:17
    #1

    alltså.. han kan inte ensam gå in och bestämma sig för att han ska ha boendet från ena dagen till den andra. Det fungerar inte så. 

    Du har all rätt i världen att säga nej - ni är båda vårdnadshavare med precis lika stora möjligheter.  

    Säger du nej och står på dig gentemot hans krav och tjat så måste han vända sig till tingsrätten och stämma dig på boendet - men det betyder inte att han får boendet. Han måste tvista om det och låta en socialutredning visa vem som är mest lämpad som förälder och det är i slutändan tingsrätten som avgör vem som får boendet. Detta är en process som kostar oerhörda pengar och tar oerhört lång tid. 

    Det du ska göra är att boka tid på familjerätten och första gången går du dit ensam och tar reda på vilka rättigheter du har och bolla tankar och ideer med familjerätten och dom kan hjälpa dig att fatta beslut och hjälpa dig se saken ur flera olika synvinklar. 
    Han måste inte alls komma på något möte bara för att du ringer dit.


    Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-
  • Anonym (Z)
    Äldre 30 Jul 16:19
    #2

    Jag tror inte att han har så jätte stora chanser. Barnet har bott med dig sedan födelsen, går på förskola hos dig, är helt enkelt rotat hos dig. Om jag var du skulle jag kontakta en advokat som är insatt i vårdnads och boendetvister, dom brukar ha 1 timmes gratis rådgivning och se vad den säger. Försök även hitta ett mer fast boende så snart du kan.

  • Äldre 30 Jul 16:20
    #3

    Ta hjälp av familjerätten. Be honom snällt följa med dit så ni ska få hjälp att lägga upp ett umgänge som fungerar. Han kan inte kräva barnet efter 18 månader hos dig på det sättet och jag tror att ni ska ta hjälp av familjerätten innan ni hamnar i en vrålinfekterad konflikt.

  • Anonym (Nina) Trådstartaren
    Äldre 30 Jul 16:37
    #4

    Tack för svar!

    Ja, jag får nog kontakta familjerätten. Skulle kanske kännas lite "fult" att gå dit själv först, som att gå bakom hans rygg, men samtidigt vill jag kämpa för att behålla barnet hos mig, vilket jag anser är bäst för barnet också.

    En tvist vill jag verkligen inte vara med om. Usch, bara tanken. Vi har kommit överens om att det inte ska gå så långt. Jag vill inte smutskasta honom, bara att han ska förstå vad som är bäst för barnet, och att jag inte utgår från mig själv. Han har också sagt att han inte vill hamna i någon konflikt. En tvist kanske inte senare går att reparera, och det vore väldigt tragiskt för barnets skull. Dessutom finns inte pengar till det.

    Jag ska kolla advokater här, en timme gratis rådgivning låter bra!

    Han känns så naiv i den här frågan, det går ju inte att kasta barnet hit och dit hur som helst!

    Jag ska stå på mig, även om det kan bli svårt. Jag trodde inte det här om honom, det kom så plötsligt. Och han tycker ju att han har rätt. Han har alltid "rätt". Önskar han kunde respektera mig lite mer i den här frågan. Är det någon som utgår från barnets bästa är det ju jag. Även fast jag ju självklart vill ha kvar hen hos mig! Han och hans sambo är eniga i frågan, och jag kräks nästan av tanken på att en annan kvinna skulle få spendera mer tid med mitt barn än jag. Det är ju jag som ska vara hens förebild!

    När jag får jobb har jag större chans att få förstahandskontrakt. Men det känns som att det brinner i knutarna nu.

  • Anonym (Nina) Trådstartaren
    Äldre 30 Jul 16:39
    #5

    Dock tvivlar jag inte på att han är benägen att smutskasta mig. Kanske är jag för snäll...

  • Nyfike­n gul
    Äldre 30 Jul 17:04
    #6

    om han alltid hävdar att han har rätt och är benägen att smutskasta dig så tror jag tyvärr att hans ord om att han inte vill tvista är tomma ord. Han vill nog invagga dig i nån falsk säkerhet. 

    Det är tyvärr såna tendenser som gör att små skitsaker blir till tjafs och rätt vad det är sitter man där och kastar skit på varandra och hotar med advokater . 

    I såna här lägen är det livsfarligt att vara för snäll för det kan innebära att han kör över dig och en dag sitter där med alla möjliga rättigheter och du har plötsligt ingenting att säga till om .

    Du måste tuffa till dig och stå på dig. 
    Du tycker att han har fel och bär sig åt som en buffel - ja då måste du stå för att du tycker det också och inte bli någon som mjäkar med för att du vill vara snäll... 

    jag har suttit tvist med ett ex till mig och vi höll på i tio år och var ända upp till Hovrätten.  
    Och han var exakt samma typ av människa som ditt ex, han hävdade att han hade rätt och bättre möjligheter och jag mitt dumma nöt sa ja till det mesta för att jag ville visa att jag var villig att kompromissa och lösa konflikter. Det gjorde att jag förlorade min son... 


    Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-
  • Anonym (Nina) Trådstartaren
    Äldre 30 Jul 17:15
    #7

    Nyfiken gul

    Tack för att du delar med dig! Så otroligt sorgligt att du förlorade din son!

    Jag tar med mig din kunskap i ämnet. Egentligen är jag ju en tuff kvinna, men det är något med den här mannen som får mig att böja mig. Fast jag har mer och mer börjat säga till på skarpen när jag märker att han inte respekterar mig eller mina åsikter.

    Min magkänsla säger också att han kanske försöker invagga mig i en falsk trygghet, fy fan, varför vill han göra så? Vill han verklugen riskera att barnet går miste om sin mamma? Det är ju bara elakt och gör stor skada för barnet.

    Ska tänka på det du skriver, aldrig ge efter, tuffa till mig mer, kämpa, stå på mig. Inte låta honom styra samtalen med myndigheter. Jag är ju också en sån som vill kompromissa och lösa konflikter, men det kanske inte är läge nu.

    Tack, trots din situation med pappan till din son. Jag tar lärdom av det!

  • Nyfike­n gul
    Äldre 30 Jul 17:25
    #8
    Anonym (Nina) skrev 2014-07-30 17:15:11 följande:

    Nyfiken gul

    Tack för att du delar med dig! Så otroligt sorgligt att du förlorade din son!

    Jag tar med mig din kunskap i ämnet. Egentligen är jag ju en tuff kvinna, men det är något med den här mannen som får mig att böja mig. Fast jag har mer och mer börjat säga till på skarpen när jag märker att han inte respekterar mig eller mina åsikter.

    Min magkänsla säger också att han kanske försöker invagga mig i en falsk trygghet, fy fan, varför vill han göra så? Vill han verklugen riskera att barnet går miste om sin mamma? Det är ju bara elakt och gör stor skada för barnet.

    Ska tänka på det du skriver, aldrig ge efter, tuffa till mig mer, kämpa, stå på mig. Inte låta honom styra samtalen med myndigheter. Jag är ju också en sån som vill kompromissa och lösa konflikter, men det kanske inte är läge nu.

    Tack, trots din situation med pappan till din son. Jag tar lärdom av det!


    ibland kan det vara så enkelt att man tjafsar för att man kan... man har kontrollbehov. 

    Ditt ex sitter i en sits med ny sambo, tryggt boende, bra ekonomi osv och tycker väl plötsligt att man ska leka pappa här och kanske har en del saker otalt med dig osv. Han är lessen och besviken på dig av olika orsaker och använder barnet som vapen för att straffa dig på det sätt han kan. Genom att hävda att han vill ha boendet... 
    Nästa steg är att slåss om vårdnaden... 
    Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-
  • Anonym (Nina) Trådstartaren
    Äldre 30 Jul 17:48
    #9

    Du sätter precis rätt ord på det. Vi hade ett stormigt förhållande. Försökte ändå att få det att funka när jag var gravid. Två veckor efter att vi gjort slut fick jag veta att han träffat nån annan. Dom flyttade ihop innan barnet kom, knappt två månader senare.

    Jag vet inte varför han vill straffa mig, kanske är det för att jag valde att behålla barnet och ändra hans liv för alltid. Men att straffa mig är att straffa barnet.

    Herregud, att slåss om vårdnaden... Hoppas att det aldrig går så långt. Jag blir så ledsen på att han svartmålar mig inför sin nya.

    Han är ändå en bra pappa för barnet, även om han är lite oansvarig. Han älskar barnet och hen tycker väldigt mycket om sin pappa. Men det är mig barnet tyr sig till. Vi har båda ett vuxet ansvar, och om han sviker den biten så tycker jag inte att han längre är en bra förälder. Det gör ont att tänka så.

    Om han kommer sätta sina behov, sin vilja, före barnets behov, kommer jag att ryta ifrån.

  • Anonym (Nina) Trådstartaren
    Äldre 30 Jul 20:21
    #10

    Någon mer?

  • Äldre 31 Jul 07:16
    #11

    Varför kan du inte flytta till pappans stad? Om han bor i en större stad så borde det finnas föer arbetstillfällen för dig där. Och då borde det ju långsiktigt vara det bästa även för dig. Att du ställer dig i bostadskö, dagiskö och söker jobb där och sedan flyttat när ni kan få ett stabilt liv där. Eller om du snabbare får jobb i din nuvarande stad så bor du kvar. Tänker mest att det finns väl ingen anledning att låsa dig till den staden du nu bor i om du ändå inte har något jobb där och barnet är för litet för att ha rotat sig med skola och klasskompisar.

  • Äldre 31 Jul 23:04
    #12

    Vart tror du barnet får det bäst.

    Hos nån som har ett stabilt boende och en stabil inkomst eller hos nån som saknar inkomst och inte ens har ett ordentligt boende.

    Och ja din dotter drabbas av att du inte har ett stabilt boende. Hur ofta har hon fått flytta? Vad gör du när kontraktet tar slut? 


    Rational arguments don?t usually work on religious people. Otherwise there would be no religious people.? - Gregory House, M.D
Svar på tråden Han vill bli boende förälder - jag är förkrossad