Abort - känner mig så ensam. Någon som orkar hjälpa/stötta?

Jag förstår dig och är här för dig.

Gjorde abort förra året fast jag ville så hemskt mycket få en liten prinsessa men tiden passade inte oss för vi båda går högskola och har ingen tid för det .

Grät en vecka innan aborten varje dag!

Dagen då jag gjorde abort var jag grovt deprimerad och ville inte ens vara med min kille kändes som om jag var arg på honom ...

Gick över det helt en månad efter ungefär (var en drama Queen)

Jag är här för dig

Tack för ditt svar. Beklagar att du behövde gå igenom det här. Gjorde du en medicinsk eller en kirurgisk?

Jag blev också oplanerat gravid med barn nr 3 och kände som du att jag ABSOLUT INTE kunde behålla barnet. Dock gjorde jag det ändå och det ångrar jag inte en sekund. Det går väldigt bra.

Tack för att du delar med dig. Hur tätt har du mellan tvåan och trean? Vad fick dig att ändra dig?

Jag kunde inte leva med vetskapen att ta bort mitt egna barn som jag VET att jag skulle älska enormt. Vet hur en abort går till och det kändes inte okej. Det är2,5 år

Mellan 2an och 3an. : )

Tack för ditt svar. Håller helt med dig, det är verkligen inget lätt beslut.

Det där är olika från person till person. Jag gick igenom en abort för fem år sedan. Ville behålla barnet men jag var i en färsk relation endast tillsammans två månader. Han var inte redo och jag ville inte bli ensam med ett barnfastän jag hade bra jobb och var gammal nog. Vi fortsatte tillsammans och fick barn senare. Aborten gjorde att jag kände mig tom och ledsen och bitter. Att få barn efter det hjälpte men jag har tappat all kärlek för min kille. Tyvärr, det var inte en lätt händelse för mig men det är säkert lättare om man själv inte vill bli gravid. Jag ville ju.

Det finns en enkel regel. Är du inte beredd att ha hand om barn, ha inte sex!
Du kan behålla barnet och så kan ni knulla som kaniner i 9 månader, eller så tar du bort det och sen slutar du upp att sex eller så får en av er sterilisera sig. Preventivmedel är inte 100. Det är ett liv du har där i din mage. Ta en titt på dina andra barn. Titta på dem när de ler sådär som bara barn gör, när de springer runt och leker och dansar och fyller rummet av liv och kärlek och tänk sedan att det kunde varit en av dem? Hur skulle det kännas?
Om det aborterade barnet kunde resa bortom tid och rum och komma upp och fråga dig "Mamma, varför valde du bort mig och inte dem? Varför skapade du mig för att sedan förkasta mig?" Vad skulle du svara och tror du barnet skulle ha förståelse och kunna förlåta dig?

OMG skrattar! Detta var kvällens bästa! Seriöst jag dör XD

Är oplanerat gravid, denna gång v 15! Ska på börja behandlingen på lördag för att sedan läggas in på måndag.

Gjorde en abort innan detta pga situationen och var i v9 men gjorde en kirurgisk abort.

Denna gång fick jag lite panik då jag ringde, ringde och ringde men inte fick tag i sjukhusen.

Idag är det löst men även fast vi båda har varit överens om detta och har ett barn som är så litet så kommer tårarna och tankarna. Jag förstår dig till fullo, det är jätte jobbigt och kämpigt!