• Anonym ("friv­illig" barnlö­s)
    Äldre 31 Jul 00:14
    1134 visningar
    4 svar
    4
    1134

    10år senare efter sterilisering..

    Det är snart 10 år då jag steriliserade mig. Jag ångrar det inte.
    Valet var lika enkel då som det skulle vara om det är idag.
    Någonstans här retar detta uppenbarligen gallfeber på många och någon stöd själv från samhället, vården eller ens på nätet är något som är så gott som obefintligt.
    Det är som att dagen jag valde att sterilisera mig så valde jag bort rätten till långvarig förhållande och om det ändå skedde, så försvann min rätt till familjerådgivning.
    Någon som helst rätt till alternativ barnhavande med stöd, det är också att glömma.
    Till det ska jag också straffas av ständiga pikar och fingerpekningar från antingen föräldrar eller de ofrivilliga barnlösa som menar att jag hånar dem.

    Jag är förbannad och ledsen.
    Min förhållanden känns ofta hamnar i det här vägvalet att även om mannen jag är tillsammans med säger "jag vill inte heller ha barn" så hör jag hur det egetnligen det menas med "just nu" och att ett barn lite senare vore något logiskt.

    Då kommer samhället och pekar fingret: Skyll dig själv!
    Det jag hör är:

    Jag ska skylla mig själv för att jag har väldigt dåliga gener, att jag fick sjukdomsdiagnoser samt varit sjuk under så lång tid att jag varken har utbildning eller yrkesbakgrund att prata om.
    Jag ska skylla mig själv att jag är sjukpensionär med en inkomst som nät och jämnt går att försörja mig själv på.
    Jag ska skylla mig själv varje gång en man lämnar mig till en annan kvinna som kan ha barn.
    Jag ska skylla mig själv för de 3 mycket våldsamma våldtäckterna, därav en resulterade i graviditet (och jag gjorde abort för) och jag ska skylla mig själv för mina två missfall.

    När jag genomgick den psykologiska valideringen för steriliseringen så fick jag klargöra hur säker jag var på saken. Jag fick inte höra att det var ett bra beslut med tanke på omständigheterna utan snarare att "ja, sen är det kört".

    När jag tänkte på allt det jag INTE kan erbjuda mitt barn, när jag tänkte på hur stor risk det är för mina och min biologiska familjs dåliga gener passera vidare med alla arvssjukdomar, för inte tala om skräcken jag kände inför att föda barn; då och nu kändes valet som solklart.

    Även om det finns samhällsstöd för föräldrar med dålig ekonomi, så kände jag att det är inte det jag vill erbjuda som huvudsak till den där lilla växande människan.
    Jag vill inte känna stressen med ekonomin och hantera det med min hälsa och där uppfostra ett barn. Jag vill(e) inte låta ett barn växa upp med den bördan (något som många föräldrar vill hävda de inte ger sina barn).

    Att den medicinska och den ekonomiska aspeketerna var det som vägde absolut tyngst för mitt beslut, inte minst det medicinska, det är inget som då anses vara någon "ofrivillig barnlöshet"--för det är mitt val att sterilisera mig.
    Det anses inte som att jag tog mitt ansvar.

    Ändå måste jag leva med det ansvaret själv, och få en känga dagligen av det; från samhället som partners släkt och tom den släkten jag knappt har kontakt med.

    Ändå har jag ingen historik av missbruk eller brott.
    Mitt straff var mina gener och att jag aldrig kom ur min situation.

    Så ni kanske tycker jag ömkar mig?
    Vem ska stötta mig när jag är ledsen över att jag fortfarande inte vill föda ett barn?
    Vem stöttar mig när frågan med min partner tas upp om vår framtid tillsammans utan barn?
    Vem stöttar mig när vart jag än vänder mig så är det ett stort press kring "föder du inte barn så är du inte kvinna"?
    Jag blir inte mindre deppig över pressen att ständigt påminnas om att ha barn, än de ofrivilliga barnlösa.

    Jag antas bara, till skillnad för de som längtar efter barn, att jag inte vill ha barn och/eller gillar barn.
    Jag VILL ha barn, men min verklighet rymmer inte på ett hälsosamt sätt ett barn, något som dödar mina mammainstinkter totalt.
    Jag älskar barn (mer än vuxna), något många kan intyga (och som undrat varför någon som har så bra hand med barn inte har egna).

    Så ni som jämnt kängar oss "frivilliga barnlösa" tänk på att inte "judge a book by its cover".
    Och frågan kvarstår, var får vi andrum?
    Jag har itne hittat på nätet ens något sådan forum ens underforum om detta.
    Bara gnäll eller "vi har det såååå perfekt utan barn"
    För bergis om jag ens skulle tänka tanken att skriva något i tråden för ofrivillig barnlösa så skulle jag sätta brand i en skog över den gnistan.

  • Svar på tråden 10år senare efter sterilisering..
  • Anonym (....)
    Äldre 31 Jul 04:08
    #1

    Alltså.. När jag läser din text blir mitt problem mer att du om någon skulle faktiskt bli en väldigt bra förälder. Just av den enkla anledning att du var/är beredd på att ge upp någonting DU vill, för att det skulle bli så bra som möjligt för (de nu icke befintliga) barnen. Det gör dig till en stark och insiktsfull person. Och just det där med insikt är rätt så begränsat i dagens samhälle och det är förmodligen därför du får de kommentarer du får.


    Jag tror säkert att du (om och när du vill) hittar andra sätt att få utlopp för dina mammainstinkter. Vad folk runt omkring anser om din livsstil är egentligen irrelevant, så länge du själv är tillfreds med det val du gjort.

  • Anonym ("friv­illig" barnlö­s) Trådstartaren
    Äldre 31 Jul 23:12
    #2

    ALla mina tre systrar (därav en redan har två barn) är barna tokiga. Den ena väntar just nu bara på "rätt" läge så hon snarast kan jobba på barnmaskinen.
    Jag är omgiven av barn, mer eller mindre.
    Visst jag har, genom inte ha egna, mindre att säga om i frågor när det gäller uppfostran, för när det kommer till kritan så är det lätt för utomstående att säga bo eller bä när de varken investerar tid, liv och pengar på det. Men ändå.
    Jag har gått in med full beredskap att vara bonusmamma; varken sig till mina syskonbarn eller vilka det nu skulle behöva.
    Hade jag haft ekonomin eller min bostad varit tillräckligt stor, hade jag skrivit upp mig som fosterhem (jag tycker där behövs det mer förebilder än 16-åringar föräldrar. Ja jag är ganska emot att unga under 20 skaffar barn).

    Tyvärr, många män därute och familjer av dessa, ser inte alls dessa tankar som bra. Jag har under mina år hört många gånger att det helt enkelt inte är naturligt att hellre vilja ställa upp som fosterförälder än att ha egna.
    Jaghar bara inget som helst behov att ha en unge som liknar mig (kan väl gå till kopiator eller leka med lite lera om det ska vara så..)

    Jag respekterar föräldrarskap och havande under dåliga förutsättningar får mitt blod att koka av avsmak. Vissa har kanske inte några val men mångar har. Jag gjorde ett sådant val.

    Det är inte nödvändigtvis bara hur andra anser om mitt livsval utan det blir bökigt generellt, vart jag än går, i frågor såsom vad det innebär att vara kvinna och löjliga kvinno-rollspropagandor. Tro det eller ej, är det rätt dominerande saker som man stöter på överallt.
    Jag önskar att jag var stark nog att deflektera bort allt det, tyvärr är jag inte det.
    Även om jag står för mitt beslut blir jag högst sårad när min kvinlighet ifrågesätts.

    Konstig nog far oftast mina tankar på homo och transpar, par med hög infertilitet eller andra orsaker där den kvinnan inte kan få barn.
    Man är kvinna så länge man kan sära på benen, trär på sig en klänning och puttar med läpparna men allt det stryks bort när man inte kan reproducera.

    Vad fan?
    Skulle det var så att det vore brist på barn, fine! Men mina damer och herrar, det är det inte.
    Alternativ havande (då menar jag adoption, surrogat, andra metoder) kostar lätt uppåt en miljon, kanske mer. Det är fruktansvärt tärande och i vissa fall tom kränkande hur processen för alternativ havande är.
    Men vem vill slänga miljonbelopp på skaffa en unge när man kan hitta en fertil kvinna?


     


    Och då är det oftast jag som är svinet.
    Jahapp...

  • Anonym (signe­)
    Äldre 1 Aug 10:12
    #3

    Många bra o kloka tankar, visst. Många - alltför många - idag skaffar barn utan att ha förutsättningarna att klara det fint o rätt (för barnen alltså), ekonomin haltar, man har problem med sig själv o sitt orkande o engagemang, psykiska problem, drogproblem osv osv....alltför många barn har det dåligt ställt. MEN reagerar över att du har sådant här trauma kring denhär saken, som om det är något du funderar kring dagligen? det måste ju vara oerhört jobbigt. Du har gjort ditt val, fine, ändå känns det som om du inte riktigt är "du" med situationen utan skulle behöva någon slags bekräftelse  - av någon? och i vilken form? vet jag inte o kanske inte du heller. Risken att du blir väldigt bitter kring denhär saken är stor om du inte släpper det lite grann. Eller?

  • Anonym (Skit i andra)
    Äldre 1 Aug 16:35
    #4

    Hej!


    Jag vill säga att jag tycker du verkar väldigt klok! Du verkar också ha tänkt igenom ditt beslut + att du har varit med om några fruktansvärda händelser som INGEN ska behöva gå igenom!Rynkar på näsan
    Jag är 25 och vill inte ha barn (kanske ändras, men vem vet) och jag tycker det är starkt av dig att ändå våga vara rak och berätta för människor hur det ligger till.


    Hade jag varit med om allt det du varit med om hade jag troligtvis också valt att sterilisera migRynkar på näsan  Jag hade nog aldrig mer haft sex heller för den delen..
    Jag tänker också att folk borde bli glada att inte alla vill ha barn då jorden redan är överbefolkad på sina ställen.
    Det är ju inte som att jorden (eller samhället) går under för att några ansvarsfulla människor avstår från barn Tungan ute

    Låter också som att du har träffat fel psykologer! Jag har erfarenhet av psykisk ohälsa och har haft turen att träffa flera duktiga och "normala" psykologer, så ge inte upp!


     

Svar på tråden 10år senare efter sterilisering..