Måste bara prata av mig

Hejsan.
Vill bara skriva av mig.

För några år sedan var jag gift med min dotterns pappa, vi hade haft ett långt förhållande som började knaka i fogarna. Jag mådde psykiskt dåligt och sökte tröst hos bästa vännen. Hade vid den tidpunkten känt honom i 10 år och han har alltid varit speciell för mig, betytt mer än någon annan vän och hade alltid vart den som stått mig närmast.
Vi utvecklade känslor för varandra och när min skilsmässa gått igenom så blev vi ett par. Tyvärr varade detta bara i 10 månader då det hände väldigt svåra och jobbiga saker som gjorde att jag inte orkade med utan gjorde slut (nått som jag sen dess alltid fått ångra)

Vi hade det i alla fall underbart och ingen har gjort mig så lycklig eller fått mig att känna mig så speciell. En del av mitt hjärta gör alltid ont när jag tänker på vår tid och det gör även ont att tänka på våra stunder ihop när vi nu ses som vänner.

Jag har nu ett nytt förhållande och väntar barn med denna man. Han är underbar och sådär men jag kan bara inte glömma min kompis/mitt ex. Vet att det vi hade för alltid är över men Vrf är det så svårt att släppa taget och sluta tänka på han???? Är det för att det tog slut under så tråkiga omständigheter? Att vi pga annat hade det så kämpigt i förhållandet och aldrig fick njuta av det vi hoppades på att få?
Frustrerad =(