Jag orkar inte! Orkar verkligen inte. Påtvingat att skaffa mig aktivitetsersättning.
Hej!
Till att förklara min känslighet av att säga nej beror på min jobbiga uppväxt, och orkar absolut ingen tjat om att jag inte orkar ta aktivitetsersättning.
Jag tog upp detta med moder och sa att jag inte orkar ta den. Moders respons blir: ''Va fan skall du inte ta 8 000 kronor i månaden när du har rätt till det?!''
Min respons är att jag ändå kommer klara mig i skolan.
Jag kör på bidrag och internat hyran är på 2 500. Och matrial avigft (Som man bara betalar två gånger) är på 2 700.
Jag ser detta som inga problem.
Men min moder bablar på med sin bestämdhet och beodrar mig att skaffa mig läkarintyg.
När jag tar upp att jag tänker stå i arbetsförmedlingens kö. Så får jag ytterligare respons på att det är dumt på grund av att man inte får något jobb.
Då tar jag upp att det är jobbigt för min del att gå till läkaren och säga saker, som stä'mmer delvis men ändå inte.
Jag känner att jag kan visst arrbeta på Ica. Dock kaske inte så länge. Men jag skulle visserligen klara av att arbeta i alla fall fem timmar.
Och dem timmlönen räcker gott väl till att köpa sig god mat och göra roligheter. Dessutom får man väl bonuslön när man arbetar på helgerna, visst är det så?
Min tanke är att jag studerar på vardagen och arbetar och får god meritpoäng på helgerna. Kanon i nio månader!
Jag har praktiserat förut, så jag vet att jag kan fixa det.
Jag tycker bara att det är vansinigt jobbigt att gå till läkaren och säga ditten och datten. Plus att man blir påtvingad!!! Det känns bara så oerhörd jobbigt. Dessutom kommer modern följa med, då hon ''vet'' vad hon skall säga.
Angående till varför hon ''vet'' vad hon skall säga beror på att hon har mage till att säga vad som helst för att jag skall få pengarna. Men det har inte jag. Jag känner bara en obekvämhet.
Men det vet ju inte läkaren om. Utan för honom blir det en extra stor blick på att jag bör nog få aktivitetsersättning bara för att modern följer med.
Jag är över 18 år, och finner detta oerhörd irriterade, frusterade, jobbigt, förbannad på modern som vägrar förstå mig!
Dessutom. Hur fan hamnade jag egentligen till en sådan här familj och varför?!
Det är inte min diagnos som gör mig ''svag''. Utan det är min familj som har satt dit mig till den jag är idag.
Dessutom tror jag knappast att min diagnos märks eller ens existerar hos mig. Utan för min del vart det bara ett litet miss i testet när jag var sju år.
Jag har utvecklats massor! Jag tror inte jag ens har den diagnosen.
PS: Vad det rör sig om för diagnos ser jag att det är orelevant att ta upp. Så vänligen fråga inte efter den. Jag kommer KANSKE skriva ner den senare!
Vad skulle i ha gjort i min sits. Vad kan jag göra? Skall jag gå med på detta i alla fall?!
Jag tänkte en hel del på att vända mig till arbetsförmedlingen och ansök om arbete på helgerna på den staden jag skall studera i.
Men nu kan jag inte göra det, då det kommer påverka beslutet ifrån försäkringskassan. Hjälp mig :(