Ovetande om graviditet?

Upp till v 20 osv kan jag förstå i speciella fall då inte alla har nån mage att tala om då eller känner rörelser (om de t.ex har blödningar som vanligt) men att gå längre än så utan att förstå....nej, känns helt omöjligt! Alla bebisar börjar sparka, magen växer osv

Ja precis! Hoppas det är någon här som upplevt det, eller som känner någon de kan berätta om.

Jag har hört en historia ifrån en baknat där hennes kompis ringde henne på morgonen och frågade om hon ville bli gudmor, då hade kompisen kvällen innan åkt akut in till sjukhuset pga magsmärtor men dom skickade henne till BB för att föda och hon ska tydligen inte ha vetat nånting.

Känns skit skumt att det kan vara så men jag har fått förklaringen till mig att det kan ha att göra med moderkakans position och den ligger ytterst så då känner man inte rörelserna så tydligt. Men kan ändå inte förstå hur man kan gå en hel grav utan att märka något :s

Bekant ska det självklart stå

Jag har celiaki och har alltid haft en orolig mage då jag verkligen är superkänslig och ovanpå celiaki har spannmålsallergi och mjölkproteinallergi.

Att ha svullen mage och känna tydliga tarmrörelser är vardag.

Så inte reflekterade jag över att jag kanske var gravid när p- stav hade fungerat utmärkt för mig i 6 år. Mensen var dessutom ett minne blott sedan många år.

Jag fick veta i v 33+3 att jag var gravid. Det forsade vätska ur mig när jag reste mig upp och det var även blodblandat.

Åkte in akut och det var inte förrän de gjorde en gynundersökning och läkaren kände att jag var öppen 4 cm som det kunde konstateras att jag var gravid. Då hade man gjort ett ultraljud någon timme tidigare men man såg inget pga mina svullna tarmar.

Dagen efter blev jag igångsatt och födde min son utan att ens känna av några värkar. Kändes typ som att få en kraftig diarré efter att ha ätit kontaminerat livsmedel.

Så om vattnet inte hade gått är det tveksamt om jag hade märkt något alls.

Men vilken jäkla grej!

Hur menar du att det kändes som kraftig diarré? I magen då? För själva utpassagen måste du väl i alla fall känt ordentligt?

Var det ditt första barn? Hur gick det känslomässigt att bli mamma utan att ha en aning förrän det hände?

Wow, jag har både celiaki och IBS men inte en chans jag skulle kunnat missa min graviditet ändå.

Själva krystvärkarna kändes precis som när magen vänder ut och in på sig för att jag får en sådan kraftig diarre som inte går att hålla tillbaka. Och visst sved det och brände i underlivet, men jag är så van vid dessa attacker med själva diarren att jag nog mest fokuserade på den känslan för den är hemsk även om det inte gör direkt ont.

Blev sydd med 33 stygn och det gjorde mer ont än att föda.

Det var mitt första barn. Idag är han 2.5 år och jag är väl inte direkt ikapp än. Jag är ganska självisk och trivdes så bra med mitt liv som det var att jag är tveksam till om jag någonsin hade valt att skaffa barn. Ibland får jag en känsla av panik, att jag inte orkar, vill eller att jag inte klarar av det. När jag bara vill dra och göra saker jag gjorde innan jag blev förälder. Var en riktig arbetsnarkoman som vigde helgerna åt att samla komptimmar som jag tog ut i pengar.

Är fortfarande tillsammans med pappan även om relationen tagit mycket stryk. Jag har alltid varit fröken duktig, överambitiös. Så attjag drabbades av en djup depression efter förlossningen förstod jag inte först långt senare.

Mitt barn har dessutom ärvt mina allergier gånger tio så allt har varit otroligt påfrestande.

Jag vill tillägga att jag naturligtvis älskar min son över allt annat på jorden och att jag inte på något sätt önskar att han aldrig hade hänt. Men ofta undrar jag om jag verkligen är mammamaterial. Särskilt de gånger när jag känner att jag behöver få vara ifred, vila, bara vara.

Småbarnsåren är väl riktigt tuffa, jag har hört om många som avskytt den tiden, men som tycker att det är underbart att vara föräldrar när barnen kommer upp 5-årsåldern, när man lättare har utbyte av varandra.

Förstår att det måste varit en fruktansvärd chock och omställning för dig!