Introvert bonusmamma

Då får du ta det som känns bäst för dig för du verkar inte kunna äta kakan och ha de kvar...

Är han en riktig man så kommer barnen komma i första han så take it or leave it

då får ni fortsätta vara särbos. Den dagen inga barn bor hemma längre kan ni flytta ihop

Håller med, fortsätt som särbo! Här är introverta och har barn bägge två - förstår därför varandra fullt ut. Tre års särboskap and counting, tror inte vi flyttar ihop förrän alla barn är utflugna. Trots att jag håller med om att det är en lite tråkig lösning tror jag att förhållandet vinner på det i längden.

Är inte särbo en utmärkt ide!? Träffar du någon annan med barn (om ni gör slut) så är du ju fortfarande i samma sits, om du nu inte kan träffa någon annan som inte vill ha barn.

Särbo är tråkigt också av den orsaken att för som det är nu ses vi endast helger då jag är hos dem, men som sagt känns det som att det suger ur all min energi att vara där. Det tar så mycket energi av mig att vara social i arbetet en hel vecka att jag känner jag skulle behöva återhämta mig i helgen. Nu känns det som att det blir en ny "jobbvecka" när jag är hos dem under helgerna. Dvs jag hinner aldrig samla energi och få vara ensam....Och om jag inte är där varje helg utan varannan så blir det till sist att jag och han aldrig ses i princip...och det vill vi ju inte om vi ska ha ett förhållande, vilket vi ju vill ha.

Kanske någon annan introvert och ensamvarg varit i samma situation och hittat lösningar som funkar? Eller är särbo enda lösningen tro?

Alternativt att om ni har stort nog där ni eventuellt skulle bo...gör iordning ett eget rum dit inga barn får komma och störa. Ett "andningsrum". Vet inte om det skulle hjälpa men kanske ????

Glömde skriva att själv använder jag sovrummet som "egorum", sovrummet är barnförbjudet av den anledningen.

Det är deras hem så därför känns det "fel" av mig att ha ett rum som bara jag får vara i, när jag så att säga är gäst hos dem. De har inte så många rum att vara i, så det känns inte som det finns någon privat hörna men det skulle såklart gå att göra i ordning en sådan, absolut. Det är väl en orsak att det är så tungt för att jag känner att det inte finns någon plats att dra mig undan till och att det uppfattas som oartigt att jag är själv när jag är hos dem. Då vill de vara tillsammans med mig och det känns fel att gå ifrån och "gömma" mig. Men det är tungt, väldigt tungt för mig med att ständigt ha dem runt mig.

(Följer)

Jag skulle absolut inte rekommendera att flytta ihop. Ni lever ju inte tillsammans nu, och ändå är det så jobbigt för dig att ha hans barn omkring dig när du är där. Detta trots att ni alla tycker om varandra. Din energi tar slut när du har tillbringat tid tillsammans med barnen. Det är tungt, och du kan inte känna dig avslappnad i deras sällskap. Det är ju sämsta tänkbara förutsättningar för att flytta ihop och leva tillsammans permanent.

Du behöver tid för dig själv, lugn och ro för att må bra. Det är det väldigt svårt att få när man lever tillsammans med barn, och även om man inte själv har ansvaret för dem, så finns de ju där och både syns och hörs. Det ska de ju också få göra. Nu har du ju tryggheten att ha ett eget hem som du kan ta din tillflykt till om du känner det skulle behövas. Hur blir det den dagen du inte har det?

Har du detta problem med hans barn nu när ni är särbo, så lär det bli sju resor värre om ni flyttar ihop. Inte bara för dig, utan för er alla.

Jag förstår att det är en svår situation.