Curlar jag min sambo?

Hej allesammans.

Jag skriver här för att ventilera mig lite, och höra med er om det är så här livet egentligen ser ut i en relation?

Jag misstänker att jag curlar min sambo.
Vi har vart ihop 2,5år varav 2 år som sambos, och det började nog som någon form av ompyssling och omtanke. Att man hjälper varandra helt enkelt och det är klart man ska göra det.
Dock känner jag att jag ständigt får dra det tråkiga lasset. Det vill säga: jag städar, jag tvättar, jag diskar, jag betalar räkningarna, jag håller koll på ekonomin, (matlagningen delar vi väl typ på). Dessutom är det jag som är den som alltid får ta tag i saker och ting. När något är trasigt, då är det trasigt tills jag tar tag i det eller ber om hjälp om jag inte klarar av det själv. Jag är så trött på att hela tiden be honom om saker när det är sånt som rör vårt gemensamma hushåll. 

Och visst jag har tidigare glatt gjort dessa saker, och sett det som en "god gärning", eftersom han slipper hjälpa till och då har mer tid över till annat.
Men det tråkiga är att han uppskattar det inte :/ han bara kontrar med att säga han minsann drar det tunga lasset att alltid behöva hitta på roliga saker som vi gör, och att jag är så tråkig som aldrig har några förslag. (jo jag har förslag, men de är oftast inte i hans smak) På han låter det som att jag förväntas göra allt det jag gör.
På morgonen går jag upp lite tidigare för att kunna göra iordning hans bångstyriga hår innan jag går till jobbet (detta har jag gjort under hela tiden vi träffats) och på eftermiddagen när jag kommer hem så börjar jag direkt att plocka i huset, eftersom det alltid ligger saker framme (både mina och hans).

Visst gör han saker, men det är oftast som jag nämnde tidigare, för att jag ber honom. Men han är liksom inte med i vardagen. 
Han tog examen vid högskolan i juni och har hittills sökt Ett arbete. Jag tog examen samtidigt och började söka jobb i februari och har nu arbete. När jag sökte jobb och frågade om inte han skulle söka så pallade han inte det då, för han ville ha roligt under sin sista tid i skolan. Sen var ursäkten att han ville umgås med sina vänner innan de flyttade från stan, sedan var ursäkten att det var sommar och att han ville ta vara på sin lediga tid (en vecka innan hans sommarjobb), och nu är det för att han tycker det är så jobbigt och ångestladdat att söka. 

Jag har försökte hjälpa honom, skrivit olika dokument med steg för steg vad han behöver tänka på innan han skriver in sig på arbetsförmedliningen och olika bemanningsföretag. Han tyckte det var snällt gjort men tittade inte på det förrän efter 2 veckor eftersom jag gång på gång bad honom. Sedan dök det upp ett jobb (som jag hittade på ams) som lät perfekt för honom. Det slutade med att han skrev ihop en text som jag sedan skrev om till ett personligt brev, skrev hans cv och skickade in det till arbetsgivaren.
Hans nuvarande jobb, ett extrajobb han haft vid sidan av studierna, kommer stängas ned i slutet av augusti. Jag delar självklart med mig av min lön om han blir utan arbete, men det känns inte speciellt kul att göra det när han inte ens försökt hitta ett jobb. Synd att han inte gick med i a-kassan när jag gick med och föreslog att han skulle göra detsamma.

Han fick låna en skinnväska av mig, köpt begagnad men jag hade själv inte hunnit använda den. Han använde den tills handtaget gick sönder och istället för att få den lagad ligger den nu längst in i hans garderob.
Hans cykel gick sönder, istället för att laga den lånade han min cykel. Växlarna var risiga från början men nu börjar det bli riktigt illa. Vilket han har berättat och sedan menar att den inte är värd att laga, och att han funderar på att köpa en ny, bättre cykel. Till sig själv alltså. Jag antar att jag får ta cykeln sen när den är trasig och ta den till verkstaden och laga den, för mina pengar.

Jag tycker att jag ständigt får be honom om saker och påminna honom om saker. Jag är skyldig honom lite pengar för gemensamma utgifter sedan 2 månader tillbaka, jag ber honom ungefär en gång i veckan om att få veta summan men han kollar aldrig upp det.
Jag är så trött på att vara den som tjatar!! 

Och vi vill ha barn nu framöver, och jag är så rädd att bli den där "onda" mamman som är den som säger till barnen om alla måsten, alla tråkiga saker, medans deras pappa är världens bästa pappa för han tjatar minsann aldrig om något och han hittar alltid på en massa roliga saker. :,(

Han är en bra kille, omtänksam och rolig, men detta känns inte okey..
Blev riktigt olycklig när jag listade upp allt.. 

Dela gärna med er av era kloka tankar!