Ska jag ta kontakt eller låta det vara?

För att ta en lång historia kort - Jag blev placerad som fosterbarn när jag var liten i slutet på 70-talet. Under min uppväxt har jag fått veta mycket lite om varför, och jag var för liten för att minnas något som kunde ge mig svar.
Jag har för en tid sen fått alla sparade arkiv från den tiden från stadsarkivet, med bl.a. allt som dokumenterats från soc och barnpsykologer. Men det var först nyligen som jag vågade sätta mig och läsa igenom allt. Och jag är ganska chockad över allt jag behövt gå igenom som liten. Jag trodde aldrig att det var så illa. Det var som att läsa en hemsk biografi om någon annan, svårt att förstå att den lilla tjejen var jag som levt i sådan missbruksmiljö och varit oälskad av mina egna föräldrar.
Som tur var fick jag ändå ett starkt nät med vuxna inom soc och barnpsykiatrin bl.a. och jag fick komma till en fosterfamilj som jag nu efter jag läst om mig själv tackat för att vara en av de som mer eller mindre har räddat mitt liv.
Men jag skulle också vilja höra av mig till speciellt två personer som var mest engagerade i mig och hur jag, den rädda lilla flickan mådde och skulle få växa och utvecklas. De är gamla nu men jag känner att jag vill göra något för att visa min tacksamhet till dem. Jag har deras telnummer som jag inte vet om de är aktuella. De är båda över 70 och 80 år, hur skulle ni ha gjort för att kunna visa den enorma tacksamhet jag känner för dem? Eller är det dumt att tränga sig på, de kanske inte ens kommer ihåg mig?