Att faktiskt älska sina bonusar!

Jag kan verkligen förstå vad du menar.

Min man brottas på samma sätt som du med att andra är skeptiska. När "våra" barn är här, är han en självklar förälder och gör allt det som en förälder gör.

Jag tror att andra tycker saker för att de antingen har dåliga erfarenheter (som i min hjärna beror på relationen och inte på bonusbarnen), eller att de helt enkelt inte har varit i en relation med någon som har barn. Kanske upplever andra att de skulle känna sig hotade av att barnen skulle få så mycket plats och att de alltid skulle uppleva att de kommer i andra hand för sin partner.

Jag och min man väntar vårat första gemensamma barn. Så kör på!

här är en till som lever i en familj med bonus och jag älskar det. 

Vi har dessutom barn på varsitt håll och jag vet att min man också tagit mina barn till sig precis som dom skulle vara hans. jag har inga problem med att lämna barnen i hans vård för alla barn är ju våra barn.

Har en superbra kontakt med bonusdottern och hon är oerhört tacksam för att jag finns i hennes liv och jag blir in i själen glad när hon själv säger att hon uppskattar mig och tänker på mig. 

våra ex är däremot en annan historia men vi har varit gifta i tio år nu och våra ex börjar vänja sig vid att vi står som en enad front tillsammans. 

I början när jag och barnen introducerades för varandra tog vi det väldigt försiktigt och de fick själva ta kontakt med mig, sen har allt rullat på. Idag ser de mig som en självklarhet i familjen och de kan lika gärna komma till mig med sina problem som att gå till sin pappa. Och eftersom jag har lättare för att vara från min jobb än vad min man har så har jag varit hemma och vabbat med hans barn.

Min man har tidigare sagt att jag måste säga till om jag känner att jag gör för mycket, eftersom det i grund och botten är hans barn. Men eftersom vi är två vuxna i familjen ska vi hjälpas åt. Många tycker att det är märkligt att jag gör så mycket, men jag visste ju att han hade barn när jag valde att fördjupa vår relation.

Jag ser inte hans barn som något bagage han kommer dragandes med, jag ser dem som just bonusar! De tre har berikat mitt liv på så många olika sätt och jag får så mycket kärlek av dem på samma gång som jag ger dem all min kärlek!

Självklart kan jag tycka att det varannan vecka är skönt att få min man för mig själv, men vilka föräldrar tycker egentligen inte det? Bio- som styvföräldrar! Men när ett par dagar har gått så saknar jag dem enormt!

Att många styvföräldrar ser barnen som konkurens tycker jag är helt galet! Då ska man helt enkelt inte ge sig in i en relation där det finns barn med i bilden! Barnen kommer alltid i första hand! Min man älskar mig inte mindre för att hans barn kommer före mig.

Skulle jag träffa någon som sätter sin nya (eller vilken annan som helst) framför sina barn skulle jag springa därifrån så fort benen bar mig!

Du har inga egna barn, om du skaffar det kommer du att känna skillnad. Inte så att du inte älskar dina bonusar mer, men du kommer känna skillnaden i kärleken till dem gentemot ditt eget barn.
Så länge dina bonusar inte märker någon skillnad så spelar det ingen roll.

Jag skulle kunna älska min mans barn. Om vi hade barnet oftare. Om inte mamman förstörde så mycket genom sin gränslöshet. Om inte om fanns.

Men nu finns om och därför älskar jag inte hans barn, men jag tycker om barnet och det räcker gott.

I övrigt tycker jag inte att det finns något tabu i att älska sina bonusbarn, tvärtom, det är tabu att säga att man avskyr dem och helst inte vill att de fanns. Och det alldeles oavsett om barnen märkte av det eller inte.

Om ändå alla bonusmammor på FL kunde se detta inlägg. Skönt att se en sådan här tråd bland alla andra som inte fattat att deras man har barn och att de inte kan ha honom ifred 24/7...

Som biomamma älskar jag att läsa sånt här! Dessutom älskar jag att veta att min unges bonusmamma är den bästa som går att få, hon älskar honom och bryr sig om som om han var hennes egen. Sonens bonuspappa (min man) känner samma sak, det är hans unge som han älskar och gör vad som helst för!

Det är bara så mycket kärlek. <3 <3 <3

Precis, exakt så är det.
För en förälder kommer dennes barn alltid först. Men det betyder ju inte att denne älskar sin partner mindre.
Tänk om "Sextiotalist" kunde läsa denna tråd.

Fast det problemet äger ju du.
Barnsligt resonerat.

Vad glad jag blir av den här tråden! Det är så mycket tjat här på familjeliv om hur man inte kan älska sina bonusbarn och att man absolut inte kan hjälpa till att ta hand om dem särskilt mycket. Är man en familj så är man, blodsband eller inte.