Ni som haft ett eller flera missfall, jag behöver lite stöd och råd.

Jag fick som du ett lätt mf i v 5+4, va fjärde barnet o vetat i ca två veckor.
Till en början klandrade jag mig själv väldigt mycket o kände mig värdelös som inte kunde behålla ett barn tiden ut, blev mycket prat med gubben som förklarade för mig att vi redan hade tre fina barn så det va inte mitt fel o bättre det blev då än senare, typ vid förlossningen.
Vi började försöka direkt igen, fick mens 30 dagar efter mf.
Mf fick jag 20/1 2012 o fick + igen den 12/5 o den gången gick det vägen o lillebrossn Föddes på årsdagen för mf, alltså 20/1 2013.

Jag var 32 när jag blev gravid första gången, fick MA i v 13 och visst var jag ledsen i ett par dagar och det tog en hel månad att bli av med eländet men det är bara att gå på det igen. Nästa gång blev det en perfekt liten son.

Man får inte barn av att lipa och lägga resten av livet på paus, så resonerar jag. Och det kan alltid bli missfall i början, även om man är ung och frisk.

Ett barn som slutar växa under de första 12-13 veckorna är för mig inget att sörja direkt för det kunde aldrig ha blivit ett friskt barn, något har gått allvarligt fel och det enda vettiga är det naturen gör- gör av med cellklumpen och så börjar vi om.

Jag var 31 år och var gravid med vårt första barn, jag var i vecka 14 när jag började blöda. Fick Cytotec som satte igång det hela men jag blödde Niagarafallen och hade galet ont i två veckor innan smvc tog mig på allvar och kollade, naturligtvis hade inte allt kommit ut och jag fick lov att skrapa. Efter det slutade jag blöda.

Tog ett halvår innan min kropp blev normal igen och då blev jag gravid med vår fina son <3.

Jag tänkte som så att om barnet är så pass skadat att kroppen ändå stöter ifrån det så är det inte ett barn jag skulle vilja ha.

Jag fick även missfall med nr 3, i vecka 7. Det gjorde också ont men det tog kroppen hand om själv.

Och nu väntar jag nummer 4 (andra levande barnet) =)

Tack för era svar! Jag försöker tänka så jag med, att det var något fel med det här fostret och att det är för allas bästa att det stöts bort. Hoppas att även jag ska få möjligheten att dela med mig av min erfarenhet någon gång och även kunna tillägga att jag har en liten knodd som är frisk och kry!

Åh det är tungt med missfall tycker jag. Även om man intalat sig att barnet inte varit frisk ochbinte kunnat klara sig om det gått hela vägen så känns det ändå jobbigt ovh tråkigt :(

Stor kram till dig! Skönt att inte känna nån direkt smärta. Jag håller tummarna att din kropp återställer sig snabbt så att ni kan köra igång snart igen.

Jag hade ett missfall i våras. Det skulle bli vår trea. Men i v.9 började jag blöda. Jag ringde runt bm, akuten, ja allt för att försöka få en tid till att se om det bara var en vanlig blödning eller början till ett missfall. Alla sa nej.

Jag kände mig så ledsen och ignorerad.

Dagen efter blödde jag mer. Hade galna kramper under natten och tidigt på morgonen åkt jag till akuten. Där vart en lång väntan innan jag fick komma in. Där konstaterade läkaren att det var missfall. Skrapade bort den stora klumpen som var på väg ut. Sen hem och vila.

Jag sjukskrev mig en vecka från jobbet. Detta hände på en torsdag. Och jag trodde jag skulle klara av att komma till jobbet på måndag. Men på vägen dit bröt jag ihop.

Läkaren tyckte att vi skulle vänta in en mens innan barnverksamhet satte igång. Det gjorde vi också. Kroppen återställde sig snabbt och redan efter några veckor hade jag mens. Nu är vi på andra försöket. Men jag tror inte vi får nåt plus denna gång heller.

Tack för din omtanke! Vad tråkigt att höra att du bara blev ignorerad! Jag har förstått att det är vanligt, iaf av vad jag läser här på familjeliv. Min blödning började i torsdags och i fredags fick jag tag på en sköterska som direkt bokade in mig på ett ultraljud första lediga tid dom hade. Det känns tungt allting, samtidigt som jag försöker tänka framåt. Att det kommer lyckas nästa gång.
Jag håller tummarna för att ni får ett plus!  

fick mitt första missfall i v 6 och det var den 29 dec-2013 och hade inte speciellt ont eller så i februari blev jag gravid igen och i v18 på rutin ultraljudet så konstaterade dom ett MA i v 12 eller senare (tydligen krymper fostret när det ligger dött i kroppen)fick cytoteck och skulle skrapas men det satte igång hemma och det kan jag säga gjorde fruktansvärt ont. Och nu får vi se när det blir nästa gång, jag har alltid inställningen det blir när det blir. Vi fick även veta att barnet var jätte sjukt och vi hade inte fått behålla det om jag gått full tid.

Lycka till till er och jag håller tummarna att det går bra nästa gång.

Mitt första mf var min första graviditet. Vi hade inte försökt, men lagt av med p-piller och tänkte att när det händer så händer det. Det gick ganska snabbt.
Missfallet var i vecka 11. Hade fruktansvärt ont och blödde. Åkte in till gynakuten för ett ultraljud. Innan jag fick träffa läkaren satt jag inne på toa i ca 30 minuter. Kände hur allt kom ut. Fruktansvärt äckligt.
Nästan allt var ute när läkaren undersökte mig. Jag sa bara "Okej, tack". Sedan gick jag och min man ut och började storgråta bägge 2.

Men vi körde på direkt igen. Så efter 3 månader var vi gravida igen. Det blev ett tidigt missfall i vecka 6. Jag vände mig aldrig till gyn då, det var ändå så pass tidigt.
Efter det missfallet så blev vi gravida direkt. Hade ganska mycket blödningar fram till vecka 15. Trodde flera ggr att det var kört. Men ut kom den mest underbara lilla tjej man kunde tänka sig.

Så var vi såklart sugna på syskon då. Började försöka efter 6 månader. Efter 2 månader blev vi gravida, men det resulterade i missfall.
Vi körde på direkt igen och efter 4 månader så var vi gravida. Blödde mycket, många tankar hann fara genom huvudet. Det kom klumpar och allt möjligt äckligt. Men allt var bra. Och ut kom nästa underbara lilla tjej.

Nu väntar vi barn nummer 3 och hade inget missfall mellan barnen denna gången. Är i vecka 31 nu. Har haft mycket blödningar denna gången också. Men barnet mår fint.

Efter första missfallet var jobbigast. Efter det bestämde vi oss för att inte bli känslomässigt engagerade innan vi visste att den "värsta" tiden var över. Men klart att det kändes jobbigt med dom andra också.
Det första missfallet känner ett par personer till. Men de andra 2 har vi inte berättat om för någon. Upplevde att föräldrar/syskon och de vänner som visste tog det mycket hårdare än oss. Eller det kändes som att man tröstade dom på något konstigt vis. Min chef var otroligt ledsen efter vårat första missfall och erbjöd mig ledigt när jag ville/behövde. Avlastade mig enormt på jobbet osv. Det var sjukt jobbigt faktiskt. Även om hon bara ville vara snäll.

Ni kommer säkert lyckas igen. Ett missfall så pass tidigt är jättevanligt. Ta det på erat sätt så blir det bäst.
Och lycka till med fortsatta bebisförsök. :)

Första graviditeten var efterlängtad och det hade tagit oss lång tid att "få till det". Min bror hade precis fått sitt första barn och jag var så lycklig över att kusinerna skulle vara nästan lika gamla. Såg fram emot att göra ultraljud v 12 och sedan äntligen berätta för blivande mor-och farföräldrarna. Visa de fina suddiga bilderna. Alla skulle bli så glada.

Istället sa barnmorskan på ultraljudet "Hm. Konstigt. Jag ser ingenting... jag ska hämta en kollega." Och så var fostret dött sedan v 6.

Det var naturligtvis en chock. Märkligt nog hade jag inte ens tänkt på möjligheten av missfall utan blod. Det värsta var på något vis att jag hade gått i sex veckor och varit så LYCKLIG. Följt alla utvecklingssteg i gravidkalendern osv. Den här veckan händer ditten och nu händer datten. Och så var den lilla bara...död.

Men när jag hade gråtit klart köpte jag ett gäng ägglossningstester och vi försökte igen. Istället för en februaribebis fick vi en dotter i augusti samma år. Och efter några år fick vi en dotter till som är sex månader nu. Det har inte blivit några fler missfall, tack och lov.

Jag önskar dig lycka till, TS!

Tack för att ni delar med er! Jag var hos gynekologen nu i veckan och hon sa att det är så mycket vanligare med missfall än vad man kan tro, för folk pratar inte om det. Av olika anledningar. Jag är jätteglad att ni delar med er av era historier.