kär i barnens pappa

Vi har en sån fin kontakt när det gäller barnen och jag vill inte förstöra det med att säga som det är. På något sätt så känner jag att jag får skylla mig själv. Det var ju jag som valde att lämna och göra både honom och barnen ledsna. Han är ju gift nu och vill absolut inte försöka förstöra för dem.

Förstår hur du tänker men samtidigt så finns ju möjligheten att han känner lika för dig. Man lever bara engång, ibland måste man chansa...bättre att leva med vetskapen att han inte vill något med dig än att undra i 20-30 år hur det skulle ha kunnat varit om du bara hade vågat. Hur säke är du att du förstör något? Man behöver ju inte lägga allt på bordet direkt, använd din kvinnliga list!

Ja för om mannens fru får reda på att ts försöker "använda sin list" för att sno åt sig hennes man lär samarbetet kring barnen gå helt fantastiskt bra sen. Frun är förmodligen begåvad med samma kvinnliga list hon och kan därmed se igenom taffliga försök ganska lätt. Vad är det för fel på folk här inne?? Man lever bara en gång, om man använder den tiden till att visa sina barn hur man kliver över lik för att få som man vill har man då inte nyttjat tiden särskilt väl..

Ja vad är det för fel på folk? Ibland gör man misstag och det är mänskligt att fela och därmed går det faktiskt att förlåta det mesta faktiskt. Sen har du tolkat det helt som du ville, hade du noterat smilet så borde du begripit att det inte var fullt seriöst!

Ja och gör man ett misstag får man acceptera konsekvenserna, inte medvetet gå in för att få en gift man på fall. Sånt gör bara äckliga människor, du vet själv om du tillhör den skaran eller ej men jag hoppas att ts inte gör ngt så otroligt fult mot sina barns bonusmamma.

Jag tog ett stort beslut för 7 år sedan att lämna barnens pappa då förhållandet inte kändes bra. Var väldigt ung när vi fick våra 2 barn och allt gick så snabbt. Tror att jag nånstans på vägen förlorade mig själv. När jag lämnade honom så var jag inte säker på att jag ville det men visste att jag behövde det. Insåg rätt snabbt att jag gjort ett misstag men vågade inte prata med honom om det. Nu har det som sagt gått 7 år och han är gift. Varje dag tänker jag på honom, våra barn. Och på vad jag valde bort, något som jag verkligen vill ha. Vår familj.
Ville bara skriva av mig lite.
Vet att jag har mig själv att skylla men hur kan man vara så dum. Kommer aldrig berätta då jag verkligen inte vill förstöra för någon. Är bara så tungt att bära på det här.

Låtet jobbigt! Är själv mamma och bonusmamma och kan bara tänka mig hur jobbigt det skulle vara om min mans ex skulle försöka ta tillbaka honom nu. Vi har två barn och hon försökte när äldsta var 8 månader ungefär. Det va jobbigt. Även om jag kan lita på maken så är det ändå inte roligt. Kändes respektlöst när jag gjorde/gör allt jag kan för hennes barn.

Bra av dig att inte gå in och förstöra. Kanske är det för att du är ensam och saknar någon att dela allt med.

Du kommer säkert hitta någon att älska igen.

PS! Föredömligt av dig att inte gå in och sabba deras förhållande för att få det du vill ha , sånt är sällsynt i egosverige 2014 där alla ska ha sitt till vilket pris som helst , det ska du vara stolt över