Vad göra åt bortskämd sur 6 åring?!

Min pojke är snart sex och jag har märkt att han och kompisarna är lite tjurigare mot varandra i år. De testar varandra på något vis.

Jag blandar mig inte i den akuta situationen om inte någon blir ledsen på riktigt (eller gör något farligt). Däremot brukar vi prata igenom sånt som hänt i efterhand. Funkar bra på min kille som är eftertänksam av sig. Hör honom dock ofta hålla mina föreläsningar för en tjurig kompis...

Läs sagor och se filmer som handlar om folk som uppför sig illa och på så sätt inte får kompisar. Prata aktivt om hur det känns för kompisarna om de hela tiden blir överkörda, och att de förmodligen inte kommer att vilja leka med ditt barn i längden om hon ska hålla på och bestämma allt.

sluta skämma bort henne?
säg åt henne på skarpen?
Ge henne konsekvenser/straff när hon inte kan bete sig?

Hon skriker, jaha men låt henne skrika då, placera henne i en timeout så får hon stå där och gapa.

Om hon kivas med sina kompisar, ja då får väl kompisarna gå hem.
Om hon kivas när hon ska se på tv, då blir det inget tv- tittande.
osv osv.

Ja vi får nog prata mycket om det hemma..tack för tipsen! Och jag måste väl fortsätta tjata..inte så kul att hela tiden tjata å säga allt hon gör fel.

Säger jag åt henne på skarpen när vi har vänner över så blir det kaos och det andra barnet brukar bli ganska rädd när hon får såna utbrott, hon får gå in i ett rum tills hon lugnat ner sig men det tar tid...inte jättekul att bjuda hit folk. Vi får nog ta en paus tills hon fattat galoppen, å inte träffa kompisar..

Jag tror att hon är väldigt känslosam, alla hennes känslor är så extrema.

kan man inte bete sig så får man inte ha kompisar hemma, enkelt.

Har hon alltid varit sån?

För just vid 6 år så hade min dotter värsta problemfasen med kompisar.

Hon skulle absolut ha det på sitt sätt, var det inte rätt lek så blev hon ledsen och gick hem. Hon kom hem gråtandes flera ggr i veckan i ett år för att kompisarna inte ville göra som hon ville.

Försökte förklara att det kanske är roligare att leka något man kan tänka sig än att gå hem och tjura för att man inte får precis som man vill och jo hon förstod det på ett sätt men det gick bara inte att utföra, inte då.

Nu är hon 10 och från 7 år har det inte varit några kompisproblem, inte före heller.

Killarna har också haft sina faser vid 6 år men det har inte gått ut över kompisrelationerna som dotterns gjorde.

Vi har inte lika mycket problem, då mitt barn är inte lika tjurigt. Men det finns där. Hen är bortskämd med tid, hen är ensambarn, och även ensamt barnbarn på båda sidor. Det blir mycket tid och även saker hen får.
Men jag hoppas på att det går över, speciellt som hen började förskoleklass nu.

Säg nej ibland. Belöna inte inte tjurighet. Vi har kompisar med ett ensambarn på nio år som är odrägligt. Så gör nåt idag.

6-års-trotsen är nog den värsta trotsåldern. Den kallas för lilla puberteten av en anledning.
Ja, 6-åringa kan vara hopplösa, så du beskriver nog en 6-åring som många känner igen, att hon sedan är extra emotionell förstärker det bara.

Mitt tips är att innan kompisar kommer över, så tar man ett samtal om vad som gäller. Bryts detta så plockar man undan barnet, upprepar vad man kommit överens om, fungerar det inte så får det bli slut på kompislek den dagen
Det gäller nästan allt, snack innan så de vet vad som gäller.
Trösten är att det brukar gå över
Jag och grabben hade många och långa samtal om hur man är en god kamrat, hur man beter sig etc.

Tänk också på att det händer väldigt mycket i deras kropp, deras hjärna och i deras liv, så det är inte lätt att vara 6 år alla gånger

Lär först och främst ditt barn att känslor som hon känner känner också andra. Och inför konsekvens. Sköter man sig inte blir det ingen lek. So what om hon skriker och gråter.

Är det något nytt på gång, typ inskolning i förskoleklass, skilsmässa, annat omvälvande? Kanske försöker hon få kontroll över någon sorts kaos i omgivningen? 

Jag tycker ändå att du ska upplysa henne om att ingen vill vara med en översittare. Att hon inte har någon rätt att trycka ner andra och att de kommer att tröttna på henne och då får hon helt enkelt leka ensam. Var rak och tydlig annars gör du henne en otjänst. 

Du måste också stå på dig och visa att du vet ditt eget värde, om du nu har missat det i din egen relation till henne. Det kan handla om allt från att ställa krav på att hon hjälper till med städning och liknande, till hur hon pratar med dig (skrika och slå i dörrar är inte OK  -jag hoppas att ingen annan i familjen föregår med dåligt exempel?), till att du också får bestämma typ varannan gång. Små saker, som att hon inte självklart får äta upp din bulle också... ja, du fattar. 

Lär henne att kompromissa helt enkelt, annars kommer hon att få det riktigt tufft .

Jag tror f.ö. inte att ensambarnskapet är problemet, jag har några kompisar som är ensambarn och de är fantastiskt diplomatiska, i gengäld har deras "jobbiga" föräldrar alltid tagit rätt mycket plats, på gott och ont. 

Det här tycker jag är bra skrivet och du får bra tips.
Sen tror jag att hennes beteende till stor del hänger ihop med att hon är ensambarn, inte nödvändigvis för att hon skulle vara extra bortskämd, utan snarare för att hon inte har något syskon att träna konflikter på. Det du beskriver låter mycket som de syskonkonflikter jag känner igen, men mina barn skulle aldrig bete sig så mot sina kompisar. Men har man ingen hemma att träna konflikter på är det inte så konstigt att det märks i kamratrelationerna mer. (med detta säger jag inte att alla ensambarn agerar så här, likväl som inte alla syskon bråkar)

Håller med, det hänger helt på föräldrarna. Jag som ensambarn var den som hade enklast för mig att dela med mig, vara kamratlig och trevlig. När jag väl var själv sedan så var ju allt mitt så jag hade inga problem med att dela med mig medans många av kompisarna som alltid var tvungna att dela med sig var med "mitt, rör inte" och ovilliga att dela. De hade också lättare för bråk och att gå igång på tjafs.
Jag känner igen samma hos min dotter(enda barnet) och hennes kompisar(med syskon). Mitt barn har lätt att dela med sig. Delvis för att vi är hårda med "hyfs", men också för att hon inte vet med sig att man måste bevaka sina intressen och leksaker. Hon är också, såsom jag var, fredsmäklaren i gänget och tycker inte om bråk.

Håller med!
Tror man ska börja med sig själv som förälder -vilka signaler ger jag barnen? Om jag är noga med "mitt och ditt", "vems fel" och "vem har rätt" så kommer barnen givetvis att ta efter. Om jag istället delar med mig, delar ansvar och visar känslor, så kommer barnet också att lära sig att ta ansvar och förstå andras känslor.

I TS fall hade jag nog försökt ta större del i barnens lek för att kunna stötta och hjälpa. Motivera innan varför man ska bete sig på ett viss sätt, sedan berätta för båda barnen tillsammans hur man gör när man leker hemma hos oss, och sedan följa upp leken så att det man sagt fungerar. Inte tillrättavisa när det blir fel, utan istället ställa kontrollfrågor - "Varför är ni inte sams?" "Hur känner du?" "hur tror du att din kompis känner?" "Hur gör vi så att alla blir glada igen?" Hjälpa och motivera barnen att hitta lösningar själva!