"Jag vet faktiskt inte heller vad jag ska göra. Men vi får avsluta nu, det var väldigt intressant att lyssna"
Åkte till psykakuten i natt. Hade ett äckligt panikångest-anfall igen. Det gick till slut över. Men jag skulle ändå stanna kvar för att prata med läkaren. För livet suger så grovt just nu. Det har det gjort länge, men jag har fått nog.
Vi sitter i närmare 1,5 timme och pratar. Man märker att han är en ung och vilsen läkare, som nyss fått sitt leg. Det blir tyst ganska ofta. Han säger inte så mycket. Sitter mest och stirrar ner i marken och försöker få fram något vettigt. Han lyckas inte, särskilt bra med det. Han vet inte vad han ska säga, eller göra åt min situation. "Helt ärligt, så vet jag inte heller vad du/vi ska göra. Du får helt enkelt kämpa på". Och så ett litet flin på det.
Jag berättar om mina ständiga självmordstankar/planer som blivit så starka att det är ohållbart. Jag berättar att jag när som helst kommer ta mitt liv. Jag berättar att jag har planer på att ta än massa tabletter, en överdos, men att det är tvångstankar som jag måste utföra. Jag berättar att jag inte klarar mer. Inte en enda dag till. Att det är kaos. Rörigt. Fruktansvärt. Att jag inte orkar mer. Och att jag absolut inte vet vad jag ska göra. Jag berättar att den riktiga hjälpen uteblir. Att det snackas och "planeras" men att det ändå inte händer något. Något recept på lugnande kunde han tydligen inte skriva då psykakuten har en policy att INTE skriva ut såna mediciner då vissa patienter blivit arga som fått ett nej, som uppenbarligen inte varit i behov av det. Efter att ha varit inlagd i nästan ett år, och fått lugnande vid behov, så förväntade jag mig att jag även skulle få det när jag tillslut blev utskriven. Men nej, tydligen inte. Risken är förstår att man blir beroende, men okej. Mina problem när de kraftiga ångest-attackerna kvarstår fastän jag är utskriven. Jag tar mig alltid igenom dom, såklart. Men att ha dessa attacker som pågår i upp mot två timmar ibland, det går inte. Jag orkar inte. Speciellt inte när de kommer så ofta.
Övergången från BUP till vuxenpsyk är katastrofal. Likaså Soc, jag förstår inte vad de håller på med. Trots otaliga orosanmälningar bland annat. Jag har gjort allt jag kunnat, talat om att det inte går mer. Att jag inte klarar mer. Så hejdå.
"Jag är en ung tjej som är alldeles ensam på en båt som har slitits loss från en brygga. Mamma och pappa hade ingen kraft nog att följa med, de orkade inte simma efter båten när den envist styrde iväg från land. Som med allt annat gick det inte att kontrollera. Det bara blev så. Jag ligger ute och driver på havet, alldeles själv. Jag hoppas att någon upptäcker mig. Att någon larmar. Att någon kommer och räddar mig. Men ingen gör det. Tillslut sjunker båten. Och jag dör"
