Allt är bra, ändå vill jag bort?!
Som rubriken lyder; lever i ett förhållande präglat av respekt, av humor, trygghet. Jag kan prata med honom om allt (nästan). Ändå har jag under lång tid, gradvis mer och mer, kännt att jag vill avbryta. Till en början var det en känsla som jag direkt slog bort (vilket är ovanligt för mig då jag alltid tar mina känslor på alvar). Men jag har insett mer och mer att det nästan känns ohållbart att stanna i vårt förhållande.
Saken är den att jag till en början aldrig var förälskad. Vi blev ihop under en period där båda var ensamma och behövde närhet och trygghet. vilket vi gav varandra. Vi fungerade bra ihop och helt plötsligt var vi sambos. Jag har mått dåligt under perioder och han har hjälpt mig resa mig igen. Jag känner nu att jag är en starkare person än när vi träffades (för 5 år sedan). Men saker har också saknats i vårt förhållande. Vårt sexliv är inte bra då jag inte tänder på honom och han har väldigt låg sexlust medans min är hög. Jag kan känna att vi inte är på samma våglängd då han är mindre allmänbildad än jag och vad ska man säga utan att låta dryg, jag är mer intelligent än honom. Detta är jobbigt för mig då jag ju vill kunna imponeras av eller lära av min sambo.
Till råga på detta har jag senaste året blivit mer och mer attraherad av andra. Jag saknar att ha en man som verkligen vill ha mig, att känna mig åtrådd. Vi har jobbat på vårt sexliv men jag vet, till 100%, att han aldrig kommer att kunna ge mig det jag vill ha på den fronten. Även om han säkert kan komma nära.
Jag längtar också efter att ta hand om mig själv ett tag, känner inte att jag gjort det tillräckligt. Att bo med honom är så tryggt och jag tror att mycket av varför jag inte gjort slut tidigare är för att jag är rädd för ensamheten. Ändå tror jag att jag behöver den för att utvecklas och bygga ett större självförtroende.
Det låter ju som att det är solklart att jag ska göra slut. Men det är ju så svårt. Just nu har vi någon form av "paus" då jag inte bott hemma på ett tag. Jag gjorde slut, men han blev så ledsen och det krossade mitt hjärta, jag lovade därför att vi skulle försöka i alla fall, han tyckte att han var värd en chans att förändra sig. Det gjorde så fruktansvärt ont att se honom ledsen. Så nu har vi sagt att vi ska ses snart och ha en date, jag vet inte vad det ska leda till egentligen.
Jag känner mig bara så jävla förvirrad. När jag är ifrån honom saknar jag honom inte oftast (förutom på kvällarna). Jag längtar efter att vara singel och kunna ha sex med en annan som jag är attraherad av. Men när jag är med sambon känns allt så tryggt och vi är så nära varandra, det gör så ont att såra honom. Så då vet jag varken ut eller in.
Snälla finns det någon som varit i en liknande situation? hur hanterade ni era känslor? Vill inte lova honom att fortsätta förhållandet bara för att det gör för ont i stunden att göra slut. En del av mig älskar ju honom på något sätt.