• Anonym (parasit??)

    Levt på soc i 7 år och trivs med det..

    Ja jag kommer säkert att göra många upprörda med denna tråd, men jag känner för att vara blodigt ärlig, om än under anonym signatur. Efter separationen med min sambo 2007 så tappade jag lusten, orken och motivationen till det mesta. Hon var verkligen allt för mig, jag älskade henne mycket, vi hade det bra tillsammans och jag har än idag starka känslor kvar för henne.  Hon var hela min trygghet på något sätt, och när hon plötsligt stack utan förvarning medans jag låg och sov var det som att hela min värld rasade samman. Jag har aldrig känt så mycket sorg och mått så dåligt som jag gjorde veckorna och månaderna efter separationen. Jag sket i att gå till jobbet, söp ner mig och fick snart sparken och blev arbetslös. Under två år schanserade jag rejält och det var först för ca 3 år sen som jag började bli mer stabil och självständig.Men nu till trådens huvudämne. Jag har inte arbetat sen dess utan levt på soc, kommit med olika ursäkter till varför jag inte kan arbeta och klarat mig med det i hela 7 år. Det värsta är att jag inte känner dåligt samvete eller känner att det är förnedrande. Jag tycker helt enkelt att så mycket livsleda som jag gått igenom så är samhället skyldigt att ställa upp. Jag lever livet slappt och tar vara på dagarna (carpe diem) och det känns skönt att slippa knega.Jag avundas inte längre folk som lever "svenssondrömmen" med villa, volvo, vovve och sommarstuga vid havet. Tycker inte det är värt mödan att sträva efter ett sånt fyrkantigt inrutat liv som de flesta svenssons lever, med ständiga ansvar och förpliktelser bara för att kunna unna sig lite guldkant på tillvaron ibland. Jag har helt enkelt hoppat av ekorrhjulet för längesen, lever spartanskt och trivs med mitt liv. Tycker jag klarar mig bra på de futtiga pengar jag får och känner mig fri och obunden.

    Har ni frågor, så ställ gärna och är ni upprörda och anser att jag är en jävla parasit så säg det, men kom också ihåg att det är dumt att döma på förhand, innan man vet hela en persons livshistoria.

    Vill mest ha era reflektioner och tankar kring det, såväl positiva som negativa.

  • Svar på tråden Levt på soc i 7 år och trivs med det..
  • Anonym (Skattebetalare)

    Din livshistoria är ointressant, den får du ta med din läkare eller psykolog så får de avgöra om du är arbetsförmögen eller inte.
    Du är en samhällelig parasit när du utnyttjar samhället som du gör.
    Jag skulle skämmas i dina kläder.

    Nu ska jag iväg till jobbet och försörja dig med min skatt, det känns sådär.

  • Anonym (Sussi)

    Jag tycker mest synd om dig som inte inser vilken frihet det är att ha ett arbete och att kunna försörja dig själv. Att alla inte har samma drömmar om livet självklart tycker jag. Alla har vi olika drömmar.
    Om det bara är seperationen från din sambo som gör att du vill leva på soc och oss skattebetalare är helt åt helvete tycker jag. Det är fan ingen giltig förklaring. En seperation är en piss i havet om du jämför med vad de flesta gått igenom och inte valt att leva som du gör. Det är nästan löjligt och jag kunde inte låta bli att hånskratta när jag läste detta. Det måste ju vara en annan anledning annars är du bara en otroligt svag individ och för det kan du få hjälp av sjukvården, att bygga upp din självkänsla och självförtroende. Det är inte konstigt att du blev lämnad om du är så pass svag. Elakt skrivet känner jag själv, men du frågade om både positiva och negativa tankar om ditt inlägg.

  • Anonym (Nej..)

    Samhället har inte skyldighet att punga ut pengar till dig varje månad för att du 'trivs' med det.

    För att du separerat och blev lämnad på ett tråkigt sätt? Knappast.

    Ärligt talat. Get over it. Jättetråkigt, jättejobbigt men ryck upp dig. Det finns psykologer och annan hjälp att få för att ta sig i kragen och gå vidare.

    Du kommer bara att må sämre om du fortsätter med den livsstilen. Jag lovar att du skulle må bättre av att få ett jobb, GÖRA något vettigt, känna att du presterar. Sitta hemma och tycka synd om sig själv? Nej, då är det som klippt och skuren för att gå åt helskotta, dessutom växer bara din självömkan för var dag.

    Man ska inte jämföra varandras problem, men se dig omkring. Folk kämpar vidare i livet efter förluster av barn och nära och kära, våldtäkter, misshandelsförhålllanden..

    Det är dags för dig att rycka upp dig, släppa det gamla och börja göra rätt för dig. För din skull mest. Alla är vi med om svårigheter men man får någonstans bestämma sig för att man vill kämpa mot en bättre framtid och inte straffa samhället för vad man upplevt!

  • Unaangelita

    Om allt hänger på en enda seperation så tycker jag att det känns förjävligt att jag sitter här och betalar skatt för att såna som du ska kunna leva och pilla dig i naveln. Nej du, ryck upp dig och skaffa dig ett jobb!
    Det är mycket mer frihetskänsla med egna intjänade pengar på kontot än att behöva gå till soc varje månad och tigga pengar. Finns andra som behöver dem mer än dig. Så länge man är frisk och arbetsför tycker jag att man ska dra sitt strå till stacken och betala skatt, åtminstone försöka hitta sig en sysselsättning. Finns roligare saker skattepengarna kan gå till än latmaskar som ligger hemma på soffan och tror att de är fria när de egentligen är så ofria som man kan bli utan pengar på kontot.

  • Jemp

    Ett jobb är så mycket mer än pengar och slit.

    Pengar ger frihet.

    Ett jobb ger rutiner, social samvaro, med mera.

    Vad har du för mål i livet?

    Har du fått hjälp för depression? Är du nykter idag?

  • Anonym (parasit??)
    LillaJag06 skrev 2014-08-20 04:44:12 följande:

    Vill du aldrig mer arbeta?

    Hur mycket lever du på i månaden?


    Kanske om jag känner motivation och ork igen, men som det ser ut nu, så nej.

    ca 3600:- när hyran är betald.

  • Anonym (parasit??)
    Anonym (Skattebetalare) skrev 2014-08-20 05:20:20 följande:

    Din livshistoria är ointressant, den får du ta med din läkare eller psykolog så får de avgöra om du är arbetsförmögen eller inte.
    Du är en samhällelig parasit när du utnyttjar samhället som du gör.
    Jag skulle skämmas i dina kläder.

    Nu ska jag iväg till jobbet och försörja dig med min skatt, det känns sådär.


    Skämmas var längesen jag gjorde. Det här samhället har sparkat på mig tillräckligt ända sedan jag var ung för att jag ska ha fog för att hämnas.

  • Topcom

    Om tio år kommer du sitta där med en sån extrem ångest och fråga vad fan du har gjort av ditt liv., jag skulle aldrig vilja vara i dina kläder! Som någon annan sa, jobb ger ju mer än bara pengar.

  • Anonym (parasit??)
    Anonym (Sussi) skrev 2014-08-20 05:43:13 följande:

    Jag tycker mest synd om dig som inte inser vilken frihet det är att ha ett arbete och att kunna försörja dig själv. Att alla inte har samma drömmar om livet självklart tycker jag. Alla har vi olika drömmar.
    Om det bara är seperationen från din sambo som gör att du vill leva på soc och oss skattebetalare är helt åt helvete tycker jag. Det är fan ingen giltig förklaring. En seperation är en piss i havet om du jämför med vad de flesta gått igenom och inte valt att leva som du gör. Det är nästan löjligt och jag kunde inte låta bli att hånskratta när jag läste detta. Det måste ju vara en annan anledning annars är du bara en otroligt svag individ och för det kan du få hjälp av sjukvården, att bygga upp din självkänsla och självförtroende. Det är inte konstigt att du blev lämnad om du är så pass svag. Elakt skrivet känner jag själv, men du frågade om både positiva och negativa tankar om ditt inlägg.


    Jag har fått lära mig att man inte ska jämföra sig med andra. Och särskilt ska man inte "tävla" i vem som har haft det sämst /värst. Upplevelsen av smärta och sorg är högst individuell och det som känns som en piss i havet för någon kanske är desto allvarligare och mer upprivande för någon annan.

    Ja hånskratta du, en dag kanske du kommer till sunda insikter om livet.

Svar på tråden Levt på soc i 7 år och trivs med det..