lämnad, förkrossad & gravid! hjälp!

Klart du skall behålla barnet - Ni kommer nog att bli
ihop igen - han o hans familj vill säkert ha barnet och
han kommer att tänka om

Utgå från att du kommer att få farfars o farmors stöd
när väl barnet är född

Du kommer att ångra dig om du gör aborten

Jag kan inte sluta önska att det blir så. Jag har i min framtidsvision bara en bild av oss. Känner mig chockad och helt tömd på luft!

Jag som nyss, bara igårmorse såg på framtiden så ljus ser nu bara mörker. Jag vill bara att det ska vända om! Han säger att kanske i framtiden så träffas vi igen och att allt faller på plats, men just nu gör det inte det.

Förstår att han känner så nu för han flyttade hit och har aldrig fått ett fast jobb här, då vi träffades jobbade han sina sista månader på ett företag som varslade många arbetare.

Sedan dess har han sjunkit ner i sin arbetslöshet tills han för några månader fick tillfälligt jobb igen, som nu tagit slut. Med hans arbetslöshet och att allt sparat sinat och samtidigt vara fast i en stad utan möjligheter på grund av att han ville leva med mig/oss känns som anledningen att han blivit deppig och drar mig in i anledningen.

Han är van med en väldigt god lön och trygghet ekonomiskt vilket rasat samman lite.

Vi ville båda flytta till en stad där min son har sin far och sambon sina syskon. Vi har tittat på hus och drömt oss bort medan han sökt jobb och kämpat.

Känns som allt runt om förstört, vill bara att han ska se det då saker börjat landa. Vi skulle leva det vackra liv vi målat upp. Och som vi byggt på även under denna tunga tid.

Vi har pratat om hur vårt bröllop ska va och vad våra gemensamma barn ska heta och vi har samma värderingar och uppfostran syn utöver att det känns som vi är själsfränder, vi har kompletterat varandra.

Vill inte släppa vår framtid. Kan inte! Och ta bort vårt barn känns omöjligt!! :(

Vad har det med att göra om ungen är mulatt eller inte? Vilken underlig fråga...

Men iaf... Jag blev lämnad när jag blev gravid då pappan inte ville ha barnet. Bokade tid för abort men väl där så kände jag att nej, jag kan inte... Under hela graviditeten mådde jag så jävla dåligt, nyss fyllda tjugo, arbetslös, bostadslös och inga vänner i min närhet.

När sonen var tre månader så mötte jag mitt livs kärlek, Vi har det otroligt bra, driver eegna företag, bygger hus och har en fin familj ihop.

Det jag vill säga är det att.(klyschigt jag vet) men det blir bättre! Du kommer inte att må dåligt för alltid, Du kommer att ha två fina barn som ger dig livskraft och vem vet, du kanske möter din andra stora kärlek i livet?

Jag har den lilla naiva tanken att allt sker av en anledning, hade jag inte blivit gravid och genomlidigt den otroligt mörka perioden i mitt liv så hade jag aldrig haft det liv jag har idag.

Så tappa inte hoppet, ditt nya, kanske ännu bättre liv det du hade innan, väntar på dig att upptäcka det

Oavsett vad du väljer så hoppas jag att du till slut känner att du.gjorde rätt val <3

Åh tusen tack för denna fina solskenshistoria! <3

Jag kan verkligen inte tänka mig att jag ska finna någon annan som är så vettig, har dom egenskaper och den personlighet jag beundrar så som hos min sambo, kan känner att jag har något sorts tunnelseende på det viset.

Men trodde aldrig att han skulle lämna mig :( det känns helt absurt att jag står där jag står. Ber till gud trots att jag inte är troende, att han ska tänka om :(

Jag har frågat honom iaf om hur inblandad han vill vara ifall jag fortskrider med denna graviditet.(bara att ens prata på det här viset, att vi inte ska göra det ihop känns så konstigt)

Det vet han inte säger han. Men att han inte kan lämna sitt barn helt.

Klarar man första tiden och förlossning ensam ens?

Jag tänker göra allt i min makt för att göra kejsarsnitt pga min första förlossning blev komplicerad.

Läst att man inte ens får lyfta sitt eget barn då. Då jag läste det tänkte jag självklart att min sambo var helt och fullt med i bilden. Nu är jag både förkrossad och livrädd! :(

Värsta jag varit med om i mitt liv :( vill försvinna, spola tillbaka tiden och få njuta igen av vårt liv och framtidsplanerna

Vi hade sagt att vi skulle vara med varandra i helgen. Nu har han ändrat sig å tror de är bättre att få lite distans tills måndag. :(

jag vill inte va ensam nu!:( ville ha han här som stöd. Han är ju inte bara min sambo utan min bästa vän med. Nu känns det som jag tappat två människor :(

Jag kan inte föreställa.mig hur du mår just nu, men jag vet hur jag mådde och det var svårt att tänka sig att livet skulle bli bättre, det kändes hopplöst och jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon som är en "hygglig" kille som ville ha mig och min son. Den första tiden ensam hemma (lyckades få en lägenhet några veckor innan födseln) var otroligt tuff, jag levde som en zombie, åt när bebisen åt, sov.när bebisen sov. Vi gjorde inte så mycket annat än det, Alla vakennätter och barnskrik gjorde att jag trodde jag skulle bli galen, få en psykos och emellanåt tänkte jag att jag hatade mitt barn. Men det vände efter ca två månader, han började sova mer regelbundet och vi kunde äntligen röra oss mer än mellan sovrummet och tv-soffan.

eftersom du redan har ett barn som du måste ta hand om så blir det förstås ännu tuffare :-/ men din son är ju så pass stor att det går att prata med honom och försöka få honom att första att det är en övergående period, att just då så kommer det att ta mycket av din energi, men att det kommer att bli bättre snart.

Har du någon familj eller vänner som kan hjälpa till?kanske sova över någon natt och ta hand om bebisen när den vaknar? (kanske svårt att sova om det skriks) eller gå ut på en promenad med bebisen så du får vila eller ta lite ensamttid.med sonen?

Blir ju knepigt det där om du ska göra ett kejsarsnitt :-/ har du någon som skulle kunna tänka sig att bo hos dig den första tiden?

Det känns verkligen som att jag inte har nån alls och så är det nog också.

Inga syskon och inte direkt mycket vänner i den här staden. En mamma som jobbar heltid är det enda jag har. Och hon är inte direkt den förstående typen.

Jag får nog finna mig i att göra allt själv om det blir så.

Det skrämmer mig så oerhört mycket. Hade bara i min hjärna att han skulle finnas där oavsett. :(

Åh som om det inte vore nog att gå igenom.

Skulle vilja kunna be hans syskon om att kanske bara finnas där å välkomna bebisen till världen om han inte vill vara där.. Någon som iaf är bebisens kött och blod. Men vågar inte be om tjänster som att vara barnvakt eller nåt.

Om du frågar Hans syskon om de kan finnas där, så kanske de förstår din situation och erbjuder sig själva? Om inte annat så kan ni ju genom bebisen utveckla ett sådant förhållande som gör det möjligt för dig att be om såna.tjänster?

Urs det känns så himla jobbigt att ens tänka i dessa banor :( jag vill dela detta med min sambo :(

Jag tror absolut att åtminstone en av hans syskon skulle ställa upp.

Men jag har svårt att tänka mig att den person jag älskar inte skulle ställa upp i det läget. Han må väl just nu känna att det känns hopplöst allt. Men ställer han inte upp i ett sånt läge så är han inte ens en uns av den jag blev kär i och levt med.

Skulle bara va så himla jobbigt om han hittat nån annan innan dess och därför inte vilja finnas till för mig :(

gud vilken mardröm!! åh.. Första graviditeten sa han att han bara tyckte om mig mer då jag va gravid :( vill va i det läget nu.

Vilken mardröm du hamnat i, jag har inga råd att ge men kan det vara så att han krisar lite nu för han inte hunnit ta in allt och att ni väntar barn ännu och det är den reaktionen han släpper ut över dig?