Kommer jag dö ensam?

Jag har varit i din situation och vet hur jävligt det känns. Jag skulle råda dig att gå i terapi för att förbättra ditt självförtroende. Kom ihåg att du fortfarande är ung och har livet framför dig!

Men vad ska den göra som inte ens är ung och har gått i terapier men fortfarande är sjukt ensam med sjunt låg självkänsla?

Ts, jag är dubbelt så gammal som du och känner igen mig. Har ett barn och ett jobb med bra kollegor, men inte mer.

Jag kan förklara för dig ur du skaffar vänner, jag kan ge dig en tydlig plan.
Men kommer du att lyssna på den? För jag vill inte slösa bort min tid.

När man väl är död kvittar allt. Så det spelar ingen roll om man dör ensam eller inte. Sluta oroa dig för att dö, och börja oroa dig för att leva istället.

Är i exakt samma sits. Min mamma är min enda nära familj. Visst har jag mostrar och kusiner och sånt men ingen som genuint bryr sig om mig. Har en väninna, barndomskompis. Har haft 3 vänner till som barn vi var aldrig nära och det var när jag var väldigt ung. Nu är jag 18 och har som sagt en enda vän som jag inte träffar så ofta. Vi har alltid haft en väldigt märklig vänskap.Vi skämtar och finns alltid där för varann, men vi snackar inte om kärlek eller riktigt tunga saker. Är ständigt orolig att hon ska tröttna på mig eftersom hon är på väg mot ett normalt liv och har andra vänner, medan jag sitter här och knappt kan konversera med människor jag inte känt hela mitt liv. Har varit på många olika arbetsplatser och skolor men ingen verkar intresserad att lära känna mig. Jag är för blyg. Överallt ser jag att andra min ålder har blivit så vuxna. De tatuerar sig, förlovar sig, styrketränar, går på dieter...till och med skaffar barn. Jag har inte ens pratat med en kille i mer än 5 sekunder. Har sakta men säkert accepterat att jag kommer leva ett liv i ensamhet. Dags att skaffa katter haha

Dum fråga, men hur kan terapi hjälpa? Och en ännu dummare fråga: hur kommer jag i kontakt med någon att prata med? Via vårdcentralen eller måste man gå privat?Förlåt, men detta gjorde mig nästan ännu mer deppig.. Jag skulle absolut försöka lyssna! Men jag är blyg och osäker som fan, lär behöva ett 189-stegsprogram.. Men nej, du skulle inte slösa bort din tid.Kanske vore det enklare att dö då, för att slippa vara ensam. Kanske föds jag om på nytt till en snygg människovarelse som folk dras till som flugor mot skit. Då skulle jag iallafall slippa vara ensam. Har också en gammal barndomskompis, vi smsar ibland. Träffas aldrig och smsar  endast om ytliga saker. Samma där, hon pratar om sina vänner från skolan och grejer och vad dom ska hitta på, jag blir aldrig medbjuden. Du råkar inte bo i närheten av Trollhättan (eller göteborg) ? Isåfall skulle vi kunna bli blyga kompisparet  Sitta i varsin ände av en soffa och smsa med varandra för att vi är för blyga för att prata med varandra, typ. 

Kattidén låter bra, jag är på! Husdjur kan iallafall inte lämna en, oavsett vad dom tycker och tänker om en.

Man föds inte igen bara för man dör...

Vart bor du någonstans? :)

Nej, det kommer du inte göra, men du kanske inte kommer ha en tjejgäng son sex in the city.

För sjutton du har ju humor och självdistans, sitta på varsin sida av soffan och skicka SMS.

Du är fortfarande i början av livet, har du funderat på att plugga. Om du läser på högskolan eller universitet så finns det ofta en massa föreningar som man kan bli medlem, och ofta är taket mycket högre där än i gymnasiet.

Kolla om citypolarna har verksamhet i din närhet. De har olika arr som du kan anmäla dig till

TS: Nej du kommer inte att dö ensam.

Men bor du i Trollhättan är mitt först råd: flytta skämt åsido, jag har själv gått gymnasiet i Thn och kan ärligt säga att i den staden var det inte lätt att bli vän med folk. ALLA umgicks i grupper med personer de känt sedan dagis. Typ.

Visst, ingen var väl direkt otrevlig, men man hade inte en chans att komma in i något gäng.

Jag är 10 år äldre än dig och det är först de senaste två-tre åren jag börjat få riktiga vänner. Sådana som man kan ta en fika med, som man kan prata både ytliga och djupa saker med.

För vissa av oss tar det kanske bara längre tid att hitta sitt sammanhang?!

Har nog inga råd som du inte redan hört, men man måste ju träffa nya människor för att kunna lära känna dem.

Glöm bara inte att det faktiskt inte är dig det är fel på, du kommer att hitta rätt! Slappna bara av och grubbla inte för mycket så löser det sig.

Psykolog kan för övrigt säkert vara bra för vissa. Jag har testat typ 5 stycken under några år, men nä, det är definitivt ingen "quick fix" så försök med andra metoder först!

Jag var som du beskriver dig själv för några år sen, ensam och utanför och kände att jag aldrig passade in. Inte ovälkommen men aldrig inkluderad. Nu är jag 25 och har inte det sociala liv jag alltid drömde om men jag har det sociala livet jag vill ha nu. 
Jag vill inte vara nedlåtande men när man är 20 vet man fortfarande inte alltid så mycket om vem man är eller vem man egentligen vill vara. Att gå till psykolog är en bra idé men det är lång kötid och dyrt att gå privat. Jag har inget direkt råd till angående hur du ska vara för att bli omtyckt, bara min egna erfarenhet av att det blir bättre. 

Jag hoppas du kommer att få lika bra vänner som jag har fått. Skicka ett pm om du känner för att snacka

Skämt åsido men bor du i Trollhättan så stanna kvar, vi behöver allt lammkött vi kan få!!!

Nä tyvärr bor jag långt ifrån trollhättan, sorry 

För varje människa finns det en ny åsikt/tanke om vad som händer när vi dör. Jag tror man föds om, kanske inte alltid till människa men att man alltid finns på jorden i någon form. Tänk dig en triangel mellan typ göteborg - uddevalla - trollhättan. Bor i mitten där någonstans ;) Första gången jag får höra att jag har humor! Tack, fick mig att le lite.

Jag pluggar på högskolan, börjar andra året nu om några veckor. Tyvärr så bor alla så enormt utspritt och jag är den enda som bor åt mitt håll, så det blir inte mer än att man gör sina grupparbeten och sen är det färdigt. 

Tack så mycket för tipset om citypoolarna, har registrerat mig där och ska kika runt lite!Haha! Jag bor inte i Trollhättan, men i närheten + att jag pluggar på högskolan där. Har märkt av det där faktiskt, finns dom på min utbildning som känt varandra i hundra år. Att gå fram till en människa är läskigt, men att gå fram till en hel grupp med människor som är rejält tighta?! Hade hellre dött precis där jag stod. 

Mjo, men det är så jobbigt att behöva vänta på att det ska vara min tur. Känns som att livet rinner iväg (ja jag vet att jag bara är 20) och jag får inte en bit av kakan och jag får inte ens ha den kvar heller. Det som jag fetmarkerade där träffade lite, det ska jag ta med mig. 

Jag tycker inte det var nedlåtande, det är ju sanningen. 

Tack, jag väntar nog med PM för stunden men jag ska komma ihåg det!
Haha! Vet inte om jag vill vara någons lammkött, men eh, tack? ;) 

Ingenting att be om ursäkt för, du bor säkert på ett trevligare ställe 

Det låter ju som du skulle beskriva mig ord för ord, jag är absolut inte glad för att det finns fler som känner som jag men det ser ju ut som jag inte är ensam som lever som jag gör...
Jag hoppas verkligen att saker och ting har blivit bättre för dig !
Om det har, kanske du kan ge mig några tips..

Vi kan gärna ta en fika och se om vi klickar med varandra ifall du bodde i Trollhättan! Känner inte så många här då jag är ganska så nyinflyttad. 

Oj nu blev jag lite nervös haha. Jag ska flytta dit till våren är tanken. Läser du på HV?

Det gör jag! Andra året nu! Skriv gärna ett PM så kan vi prata vidare därifrån! :)

Kan inte riktigt förstå det själv men nu har jag gjort det. Skratta inte!