Vad ska man ta sig till?

Har inte riktigt varit.i samma situation själv, men när jag var 20 så var jag gravid, arbetslös och bostadslös. Jag fick svälja stoltheten och gå till soc. Det är ju det vi betalar skatt för, att ha den tryggheten. Som jag ser det så har jag faktiskt på ett sätt betalat för den hjälpen, eftersom jag också betalar skatt.

Och om jag minns mina studier i sociallagen rätt, så har socialen en skyldighet att hjälpa till med boende, tyvärr så vet inte/vill inte socialhandläggarna detta. Men det finns faktiskt med i sociallagen. Liksom att de försöker få oss att tro att man måste vara inskriven på arbetsförmedlingen för att få försörjningsstöd. Men det är en stor fet lögn.

Kan du inte tänka dig att ta emot.den hjälpen? Det behöver ju bara.gälla en kortare period? När du sen betalar skatt för resten av ditt liv så har du ju "betalat tillbaka din skuld" till samhället.

Det är ju lättare att komma på fötter igen när man iaf har tak över huvudet och mat på bordet

Tack för att du delar med dig! Jag visste inte att det stod sådana saker i sociallagen. Även jag har betalat skatt men jag vill verkligen inte leva på andras pengar, anser mig inte värd och om jag inte får något jobb i framtiden "så kommer jag inte kunna betala tillbaka till samhället" så vill jag inte heller att andra får veta att jag lever på soc om någon frågar så kommer jag ju säga som det är eftersom jag är dålig på att ljuga och får skämmas...

Jag förstår precis hur du tänker, gjorde det själv under den tiden. Men vad har.man att välja på liksom? Bli hemlös och leta mat i soporna, då skäms man väl ännu mer?

Jag förstår dig, verkligen! Men du ÄR värd det,socialen är till för att hjälpa och ta hand om människor i svåra situationer, vare sig det gäller föräldraskap eller ekonomiska svårigheter. Skattebetalarna vet om detta, det är ju bl.a därför de betalar skatt, och det är ingen som kan missunna dig den hjälpen. Tänk på hur det blir om du inte accepterar läget, Hur blir det då? Jag tog mig ur det till slut, och det kommer du också att göra, det är jag övertygad om, om man inte vill leva.med försörjningsstöd så gör man allt för att slippa.

Jag ville inte heller tala om för.någon att jag "gick på soc", och i början så svarade jag alltid att jag letade jobb, det hände nog aldrig att någon frågade mer om det eftersom jag snabbt frågade något om dem (folk älskar att prata om sig själva!) :-P nu hade jag ju "turen" att vara föräldraledig en del av tiden med soc, men den föräldrapenningen räckte.inte.långt så jag var ju tvungen att gå till soc varje.månad ändå, men det behövde ju ingen veta eftersom jag var föräldraledig. Men jag tror att man jagar upp sig själv, hur.många frågar dig i nuläget vad du jobbar med?

Jag lider med dig, det känns skämmigt, men ibland har man inget val.

Nej, precis man har ju inget val förutom det som jag skrev att dra utomlands, lägga sig och dö nånstans för att slippa skämmas inför dem man känner här hemma. Ja, tyvärr så har jag ju bekanta som ställer frågor som: jobbar du kvar på ditt jobb eller har du hittat något bättre? Eller undrar vad man gör nuförtiden om man inte sett en på ett tag. Sådana frågor är obehagliga när man har det så dåligt som jag. Man vill ju gärna slippa soc så jag jobbar ju hellre, men så svårt att få ett jobb idag när man bara har gymnasiutb och alla jobb som inte kräver utb. = tusentals sökande.

Jag kan förmodligen inte övertyga dig, men jag kan vädja; snälla! Se det inte som ett nederlag! När du kommer urdet så är du en erfarenhet rikare! Du vet hur det är att vara på botten, Du vet hur det är att skämmas för sig själv, och du vet hur det är att vara arbetslös, bostadslös och må skit. Det gör att du blir förstående för andra människor (det kanske du redan är men om man har suttit i samma sits så har det lite större tyngd) Du blir starkare, för du KOMMER att ta dig ur det! Bara de som är.bekväma.med soc-bidrag fortsätter med det, jag.tror absolut på att du kommer att kämpa för ett jobb. Vad andra tycket? Säg att du söker jobb, det är ju sant! Många jobbsökande har ju a-kassa och de kan ju inte veta om du har det eller inte?

Ja, jo har hamnat i botten där jag varit på gränsen ett par ggr men inte lika extremt som det är nu så visst är jag förstående. Tack för peppande ord, jag får väl se det som ytterligare erfarenhet. Det värsta är att vissa personer i min bekantskapskrets är riktigt frågvisa, eftersom jag har känt de i många år så vet jag ju hur de är, de kommer garanterat fråga hur det kommer sig att du söker ett jobb då du har ju alltid jobbat! Ja och de motgångar som jag haft hittills, folk vill ju inte höra ens problem så vill inte belasta någon. Så det känns skönt att skriva här för då är man anonym. Känner mig absolut inte bekväm med soc, har hört många historier om dem så de vill man slippa mer än gärna. Många har sagt att de är oförstående, det är en av de värsta sakerna tycker jag.