Brevet till min man jag inte vågar skicka.

Jag tycker inte att du ska skicka det där brevet. Jag tycker heller inte att man gör som du - åtminstone i brevet ger uttryck för att vilja göra - och tar med sig gemensamma barn. Sådant anser jag att man tillsammans ska bestämma om/när en separation är aktuell. Du har inte ensam rätt att bestämma över ert gemensamma barn och barnet bör inte tas som gisslan för att du är missnöjd med din man och ert sexliv (och annat i relationen). Helt förkastligt i mitt tycke. 

Barnet ammar fortfarande och vägrar all annan form av mat. Han får vara med honom så mycket han vill står det i brevet, han bestämmer hur han vill ha det.

Lever själv mitt i en depression just nu. Tycker du har väldigt lite förståelse för din man. Men lämna han så han får chansen att träffa någon med empati. Lycka till.

Jag läste det, jag anser ändå att den sortens beslut fattar man gemensamt om man nu skaffat gemensamma barn. Det hör till vuxenlivet att bete sig vuxet och att skriva ett brev och sedan dra är inte för mig förenligt med att agera vuxet. 

Det skulle kunna vara jag som skrev detta!

Lever med en partner som har varit deprimerad under flera år (6-7 år). Min partner har till största del tagit sig ur sin depression nu men lever bara upp med sina vänner ej med mig dvs jag kan se hen skina upp när hen pratar med vänner om vad de gjort eller skall göra men aldrig med mig. Hen tar heller aldrig initiativ till sex eller beröring samt vet inte vad hen riktigt känner. Känner även igen mig i att känna sig ful, fet och oatraktiv med helt tappat självförtroende som följd. 

Efter att depressionen börjat avta så fick min sambo en tungt sjukdomsbesked med en dipp tillbaka i depression som följd. Hen reste sig upp mycket fortare denna gång. Jag fick kämpa med att hålla ihop för barnen och slöt mig ändå mer då jag inte kunde bryta ihop själv.

Delvis på grund av sjukdomen så återkom en del gamla vänner samt en del nya som min sambo kan prata med och som tydligen fungerar mycket bättre att prata med än med mig. 

En stor del av skulden till att förhållandet är som det är beror på mig, som inte orkat vara den "starka" personen hela tiden och lyssna på all negativitet och ångest som min sambo formligen har ångat ut. Jag stängde av för att klara mig själv tillslut. 

Nu står vi här.. Har varit i parterapi som inte gett något annat en ny ångest och brutet förtroende. Hen tyckte att jag inte har velat prata på flera år samt att jag inte delar med mig någonting av mig själv. Problemet är att jag har sedan länge "stängt av" för att alla samtal bara handlar om hen och hens problem. Jag tyckte mig ha varit öppen person som kunnat dela med mig av mig själv under många år men stängde till slut ner då dessa samtal bara handlar om det som är negativt och aldrig om något positivt eller om framtid. 

Har försökt att öppna upp mig igen men hur gör man det när allt har varit som det har varit under så lång tid? 

När lämnar man? Jag vet inte. Jag har inte lämnat "ännu" av rent själviska orsaker, jag vill inte leva med mina barn på halvtid. Jag vill se dom varje dag och få ta del i hela deras uppväxt. Hen är emot att vi skall bryta av samma skäl men är även beroende av mig ekonomiskt då hen rehabiliterar sig fortfarande. 

Har försökt prata om att vi kanske måste bryta ändå då jag inte tror att jag kan klara mig utan beröring och någon form av uppskattning resten av livet. Eller leva med en partner som inte älskar mig. Min sambo vill inte att vi skall bryta då hen inte valt att ha barnen på halvtid. Allt är så oerhört känsligt att ta upp att vi båda skyr vidare diskussioner.. 

Känner bara en stor sorg och tomhet inom mig. Problemet är att jag fortfarande älskar min sambo men är nu helt knäckt. Själv har jag inte kunnat få känslor för någon annan men min partner har för flera år sedan varit intresserad av en person vilket avslöjades. Min partners försvar för detta var att hen såg hen och kunde dela med sig av sig själv..

Jag ser nu, desto längre jag skriver att det inte finns något val.. 

Ursäkta att jag stal din tråd en kort stund. Känner med dig. Om det går att reparera så försök och gör inte som mig dvs sluta prata med din sambo.

Jag tror inte Påven Johanna fattar att man har ensamrätt med ett spädbarn som mamma. Kolla lagen. Nus äger dock TS att pappan får se barnet hur mycket han vill, men annars så har en mamma inga problem med att ensam ha barnet det första året.

Sedan tycker jag att du ska skicka. Att han får känna av tomheten utan er kommer han då komma ihåg och bli påmind av om ni återförenas. Han kommer nog bli noggrannare med att inte göra om samma misstag då han har fått uppleva hur det känns att förlora det. Övertalar han dig TS innan du flyttar ifrån honom för ett tag, så har han aldrig upplevt den där tomheten.

Det skulle kunna vara jag som skrev detta!

Lever med en partner som har varit deprimerad under flera år (6-7 år). Min partner har till största del tagit sig ur sin depression nu men lever bara upp med sina vänner ej med mig dvs jag kan se hen skina upp när hen pratar med vänner om vad de gjort eller skall göra men aldrig med mig. Hen tar heller aldrig initiativ till sex eller beröring samt vet inte vad hen riktigt känner. Känner även igen mig i att känna sig ful, fet och oatraktiv med helt tappat självförtroende som följd. 

Efter att depressionen börjat avta så fick min sambo en tungt sjukdomsbesked med en dipp tillbaka i depression som följd. Hen reste sig upp mycket fortare denna gång. Jag fick kämpa med att hålla ihop för barnen och slöt mig ändå mer då jag inte kunde bryta ihop själv.

Delvis på grund av sjukdomen så återkom en del gamla vänner samt en del nya som min sambo kan prata med och som tydligen fungerar mycket bättre att prata med än med mig. 

En stor del av skulden till att förhållandet är som det är beror på mig, som inte orkat vara den "starka" personen hela tiden och lyssna på all negativitet och ångest som min sambo formligen har ångat ut. Jag stängde av för att klara mig själv tillslut. 

Nu står vi här.. Har varit i parterapi som inte gett något annat en ny ångest och brutet förtroende. Hen tyckte att jag inte har velat prata på flera år samt att jag inte delar med mig någonting av mig själv. Problemet är att jag har sedan länge "stängt av" för att alla samtal bara handlar om hen och hens problem. Jag tyckte mig ha varit öppen person som kunnat dela med mig av mig själv under många år men stängde till slut ner då dessa samtal bara handlar om det som är negativt och aldrig om något positivt eller om framtid. 

Har försökt att öppna upp mig igen men hur gör man det när allt har varit som det har varit under så lång tid? 

När lämnar man? Jag vet inte. Jag har inte lämnat "ännu" av rent själviska orsaker, jag vill inte leva med mina barn på halvtid. Jag vill se dom varje dag och få ta del i hela deras uppväxt. Hen är emot att vi skall bryta av samma skäl men är även beroende av mig ekonomiskt då hen rehabiliterar sig fortfarande. 

Har försökt prata om att vi kanske måste bryta ändå då jag inte tror att jag kan klara mig utan beröring och någon form av uppskattning resten av livet. Eller leva med en partner som inte älskar mig. Min sambo vill inte att vi skall bryta då hen inte valt att ha barnen på halvtid. Allt är så oerhört känsligt att ta upp att vi båda skyr vidare diskussioner.. 

Känner bara en stor sorg och tomhet inom mig. Problemet är att jag fortfarande älskar min sambo men är nu helt knäckt. Själv har jag inte kunnat få känslor för någon annan men min partner har för flera år sedan varit intresserad av en person vilket avslöjades. Min partners försvar för detta var att hen såg hen och kunde dela med sig av sig själv..

Jag ser nu, desto längre jag skriver att det inte finns något val.. 

Ursäkta att jag stal din tråd en kort stund. Känner med dig. Om det går att reparera så försök och gör inte som mig dvs sluta prata med din sambo.

Usch. Idag bråkade vi lite igen, han ska till London imorgon i tre dagar på svensexa så när han kom hem efter jobbet tyckte jag han skulle ta vår son lite extra så jag kunde få ladda batterierna inför helgen (vi pratar om en två timmar extra). Han sa nej jag vill sova nu blabla la sen bråkade vi lite. Jag beställde en pizza till mig men inte till honom. Jag vet att det var barnsligt och elakt, har bett om ursäkt, men enl honom har jag kanske sabbat förhållandet för gott nu, för att jag var så elak som inte beställde en pizza till honom. Har erbjudit mig att laga mat eller köpa men nej, jag har sabbat allt. Måste hålla leendet uppe för sonen. Han ska sova om en halvtimme, då får jag äntligen gråta.