Grattis till din pojke och beklagar att han inte fick stanna hos dig.Har själv för några månader sedan förlorat min son två veckor innan bf.Livet fortsätter ju på nåt sätt konstigt nog.Jag försöker göra saker som att promenera i skogen eller träffa vänner,försöker att ta en dag i taget.I början var jag folkskygg.Försöker att träffa dom som verkligen känner mig för då kan jag va mig själv och blir jag ledsen eller vill prata så gör det inget.Håller med Ljusglimt om att inget blir som vanligt igen för man förändras och ser på saker på ett annat sätt,och sorgen över att förlora sitt barn är nog det allra tuffaste man kan vara med om för att det är så sorgligt.En del säger till mig att de tycker att jag är stark och att de aldrig skulle klara av nåt sånt här,men jag har ju inget alternativ jag måste fortsätta leva för även jag har ett äldre barn.Ibland i mina mörkaste stunder så känns det som att hjärtat ska gå sönder och jag bara gråter och gråter,men så går det en stund och jag får lite luft och håller mig över vattenytan.En del säger att tiden läker alla sår,jag tror inte helt på det men jag tror att tiden gör så att det blir lättare.Jag är oxå stolt över min fina älskade pojke som inte fick leva.Har upplevt både det ena och andra med människor som låtsats att de inte sett mig när jag till exempel varit och handlat osv,som tittat bort och låtsats som de inte sett mig istället för att säga hej till mig.och även såna jag träffat som inte frågat mig nånting om allt som hänt,och jag kan bara säga att så skulle jag aldrig kunna göra mot någon varken innan jag förlorade min son eller efter.för det är inte så svårt att säga hej eller fråga någon som har vart med om nåt sånt här hur mår du,för det är ju vi som mår dåligt och som förlorat våra barn inte dom.Men antagligen så är dom rädda för att göra oss ledsna,fast vi, i allafall jag gärna pratar om min son vid rätt tillfälle.Jag är sjukskriven men ska om nån månad sakta börja att jobba igen,och jag kommer sakta göra det för att jag inte vill rusa in i det och kanske bli utbränd eller totalt deprimerad,6 veckor låter kort,ska inte säga hur du ska göra men du kanske behöver få vara sjukskriven.Skickar dig styrka Mvh
