• Anonym (Hemsk mamma)
    Äldre 22 Aug 05:16
    15067 visningar
    45 svar
    45
    15067

    jag står inte ut med min son...

    Jag är en hemsk mamma! Jag vet det och jag förtjänar ingen empati alls, det är inte därför jag skriver men kanske någon där ute kan ge mig tips på hur jag ska ta mig förbi detta....

    Min son är 9,5år! Jag är 32år och har två barn och ett tredje på väg...
    När jag födde min son var jag ung och det hela startade med en förlossningsdepression som varade ett tag! Jag hade svårt att älska min son och ta mig till honom... Jag gick behandling i form av samtal och terapi och sakta men säkert så fick jag känslor för min lilla bebis! Åren som flöt var bra, det enda var att jag hade väldigt lite tålamod med pojken...

    När min son skulle fylla 4år (2veckor) så blev jag mamma till min dotter och den kärleken och lyckan jag kände när jag såg henne går inte att beskriva... Hon var perfekt! Min lilla pojke blev över några timmar så stor! När han kom och hälsade på sin syster för första gången blev jag rädd över hur stooor min pojke var....
    När min dotter var 5 veckor blev hon smittad av min son av RS-viruset och var inte långt ifrån att dö.... Jag låg inne med henne på sjukhus i två veckor och min son fick inte hälsa på då vi låg isolerade....
    Efter denna händelse byggde jag upp ett agg mot min son som har kommit och gått med åren....

    Ju äldre min son blir desto mer avstånd tar jag!? Jag klarar inte av honom, jag tycker att allt han gör är irriterande! Han är lite för mycket hela tiden, han skriker när han pratar, han skojar om precis allt, han anser sig själv vara bäst på allt och skryter, han skryter inför sina kompisars föräldrar! Han har ingen spärr där han kan känna av när folk inte vill längre, han bara kör på och jag skäms så över honom! Jag ser att andra vuxna blir tokiga på honom när han bara fortsätter och fortsätter...
    Han klarar inte av att torka sig i rumpan ordentligt när han varit på toa trots att vi upprepande gånger visat, pratat m.m
    Han gör ingenting utan att bli tillsagd, han måste få berättat för sig precis allt till och med att plocka bort tallriken efter sig vid middagen, det faller inte naturligt någonting... Vi måste till och med påminna honom om att flytta på tandborsten från ett ställe när han. Står med den i munnen?!
    Mitt tålamod är slut och jag blir bara arg och trött på honom så fort han öppnar munnen...

    Det låter som bagateller jag vet det och jag är hemsk som känner såhär men det här är VARJE dag! Jag blir tokig! Jag vill göra en utredning på honom för att kolla om han skulle ha autism eller liknande då ingenting fastnar i huvudet på honom förutom tv-spel och musik! Men min man går emot mig här!
    Han går emot mig hela tiden för att ta sonens sida (vilket kanske är tur) men det gör att min son går på mig mer och mer.... Det är liksom moment 22 och jag vill bara att det går över!

    Jag älskar min son det är inte det utan jag känner att han irriterar mig så otroligt och jag kan inte dölja det inför honom!

    Jag vill bara ha harmoni med min familj! Jag har bokat tid hos en psykolog pga detta och hoppas hon jan hjälpa mig...

    Vad tror ni? Är jag bara en hemsk mamma?

  • Svar på tråden jag står inte ut med min son...
  • Anonym (Anna)
    Äldre 22 Aug 07:03
    #1

    Jag tror inte du är en hemsk mamma men ditt beteende gentemot sonen är hemskt. Du inser hur du behandlar honom och har tagit itu med det i och med att du har kontaktat en psykolog.

    Tror att detta beror på att din dotter blev smittad av din son men du måste inse och förstå att det inte var hans mening att smitta sin syster. Han kan inte rå för att han fick en förkylning.

  • Äldre 22 Aug 07:31
    #2

    Han känner nog mycket väl av dina känslor och vill synas för dig.

    Ingens fel och det gör inte dig hemsk.

    Dock är du den vuxna som ska ta ansvar för att det fungerar och att din son känner kärlek.

    Lycka till!

  • Äldre 22 Aug 07:34
    #3

    "... Efter detta byggdes det upp ett agg mot sonen" och "jag tål honom inte" och i nästa mening säger du att du älskar honlm?!.. Obehagligt..

  • Anonym (Försö­k förstå­)
    Äldre 22 Aug 07:40
    #4

    Om du ser på det från lite avstånd och analyserar hur du beter dig och hur din son beter är så hänger det ihop.
    Så som jag upplevt och haft erfarenhet av: barn som inte känner en närhet och kärlek från sina föräldrar vill ha mer uppmärksamhet och blir mer skrikiga, skryter, mobbare, översittare osv. Det blir helt enkelt dem som gör mest för att få uppmärksamhet från sin omgivning.
    Just för att dem är oroliga i själen och känner att dem inte riktigt räcker till. "Varför älskar inte mamma mig?" Allt det du känner och gör mot din son det känner han också. Bara det att han inte kan sätta ord eller förståelse på det. Så ju mer du tar avstånd, större kommer problemen bli.
    Går du till psykolog för att ta itu med problemet? För du är roten till hans beteende. det är inte din son som medvetet är irriterande för att störa dig.

  • Anonym (M)
    Äldre 22 Aug 08:04
    #5
    Anonym (Försök förstå) skrev 2014-08-22 07:40:26 följande:

    Om du ser på det från lite avstånd och analyserar hur du beter dig och hur din son beter är så hänger det ihop.

    Så som jag upplevt och haft erfarenhet av: barn som inte känner en närhet och kärlek från sina föräldrar vill ha mer uppmärksamhet och blir mer skrikiga, skryter, mobbare, översittare osv. Det blir helt enkelt dem som gör mest för att få uppmärksamhet från sin omgivning.

    Just för att dem är oroliga i själen och känner att dem inte riktigt räcker till. "Varför älskar inte mamma mig?" Allt det du känner och gör mot din son det känner han också. Bara det att han inte kan sätta ord eller förståelse på det. Så ju mer du tar avstånd, större kommer problemen bli.

    Går du till psykolog för att ta itu med problemet? För du är roten till hans beteende. det är inte din son som medvetet är irriterande för att störa dig.


    Precis så.
  • Anonym (Gör något nu då)
    Äldre 22 Aug 08:15
    #6

    Låter som ett barn som söker uppmärksamhet. Ge honom det är mitt hetaste tips. Han behöver bekräftelse annars kommer han fortsätta att söka det. Till sist på olaglig väg.

  • Äldre 22 Aug 08:36
    #7

    Du fick en förlossningsdepression när du födde sonen och fick ingen bra start med honom. Problemet kommer därav tror jag. Det verkar som ni aldrig vart riktigt nära eftersom du inte haft tålamod med honom även om du fick känslor så småningom för honom. Och råga på allt smittades den lilla av honom av RH viruset och blev jättesjuk. Det handlar inte om din son utan om dina egna känslor för honom. Du behöver verkligen prata med någon professionell typ nu, för du kommer aldrig få en bra och kärleksfull relation med din son annars. Genom ditt sätt att agera mot sonen så är du troligen på honom för minsta lilla. Det gör honom osäker. Genom att berätta här om att han smittade lillasyster tror jag gör att han känner att du anklagar honom. Även om du inte sagt ngt till honom. Barn känner sånt. Han är nog i stort behov av bekräftelse från dig. Du är ingen hemsk mamma. Men att tro att sonen har en diagnos är sorgligt då hela ditt inlägg genomsyrar varför du känner som du gör. Ta tag i det innan det är för sent och han kommer in i en känslig tonårstid. Ni behöver en psykolog, absolut, men för att du behöver komma underfund med varför du känner som du gör. Låter hårt men jag tror faktiskt problemet ligger hos dig. Inte hos din son. Ledsen om jag sårat dig

  • Äldre 22 Aug 08:41
    #8
    Anonym (Försök förstå) skrev 2014-08-22 07:40:26 följande:

    Om du ser på det från lite avstånd och analyserar hur du beter dig och hur din son beter är så hänger det ihop.

    Så som jag upplevt och haft erfarenhet av: barn som inte känner en närhet och kärlek från sina föräldrar vill ha mer uppmärksamhet och blir mer skrikiga, skryter, mobbare, översittare osv. Det blir helt enkelt dem som gör mest för att få uppmärksamhet från sin omgivning.

    Just för att dem är oroliga i själen och känner att dem inte riktigt räcker till. "Varför älskar inte mamma mig?" Allt det du känner och gör mot din son det känner han också. Bara det att han inte kan sätta ord eller förståelse på det. Så ju mer du tar avstånd, större kommer problemen bli.

    Går du till psykolog för att ta itu med problemet? För du är roten till hans beteende. det är inte din son som medvetet är irriterande för att störa dig.


  • Äldre 22 Aug 08:43
    #9
    Aaamanda skrev 2014-08-22 08:36:38 följande:

    Du fick en förlossningsdepression när du födde sonen och fick ingen bra start med honom. Problemet kommer därav tror jag. Det verkar som ni aldrig vart riktigt nära eftersom du inte haft tålamod med honom även om du fick känslor så småningom för honom. Och råga på allt smittades den lilla av honom av RH viruset och blev jättesjuk. Det handlar inte om din son utan om dina egna känslor för honom. Du behöver verkligen prata med någon professionell typ nu, för du kommer aldrig få en bra och kärleksfull relation med din son annars. Genom ditt sätt att agera mot sonen så är du troligen på honom för minsta lilla. Det gör honom osäker. Genom att berätta här om att han smittade lillasyster tror jag gör att han känner att du anklagar honom. Även om du inte sagt ngt till honom. Barn känner sånt. Han är nog i stort behov av bekräftelse från dig. Du är ingen hemsk mamma. Men att tro att sonen har en diagnos är sorgligt då hela ditt inlägg genomsyrar varför du känner som du gör. Ta tag i det innan det är för sent och han kommer in i en känslig tonårstid. Ni behöver en psykolog, absolut, men för att du behöver komma underfund med varför du känner som du gör. Låter hårt men jag tror faktiskt problemet ligger hos dig. Inte hos din son. Ledsen om jag sårat dig


    Lyssna på dessa kloka råd ts och lycka till! Jag tror absolut du kan vända detta om du bara kämpar på med dig själv nu med hjälp av terapi och att du där är genomärlig.
  • Anonym (autis­m?)
    Äldre 22 Aug 08:47
    #10
    Anonym (Hemsk mamma) skrev 2014-08-22 05:16:24 följande:

    Han är lite för mycket hela tiden, han skriker när han pratar, han skojar om precis allt, han anser sig själv vara bäst på allt och skryter, han skryter inför sina kompisars föräldrar! Han har ingen spärr där han kan känna av när folk inte vill längre, han bara kör på och jag skäms så över honom! Jag ser att andra vuxna blir tokiga på honom när han bara fortsätter och fortsätter...
    Han klarar inte av att torka sig i rumpan ordentligt när han varit på toa trots att vi upprepande gånger visat, pratat m.m
    Han gör ingenting utan att bli tillsagd, han måste få berättat för sig precis allt till och med att plocka bort tallriken efter sig vid middagen, det faller inte naturligt någonting... Vi måste till och med påminna honom om att flytta på tandborsten från ett ställe när han. Står med den i munnen?!
    Mitt tålamod är slut och jag blir bara arg och trött på honom så fort han öppnar munnen...


    Det här påminner hemskt mycket om min 10-åring. Han har nyligen fått en diagnos inom autism-spektret. Det som stämmer mest är det där att inget gå in i huvudet, man får påminna honom om allt möjligt, och han har ibland bajs och kiss kvar i kalsongerna.
    Ett annat utmärkande tecken brukar vara att de har svårt för det sociala samspelet. De har svårt att läsa av andras signaler och hur de ska kommunicera.

    Många har inställningen "Man behöver inte sätta en diagnos på allting, det är bara hans personlighet". Men vitsen med att få en diagnos är att man kan få specifik hjälp! Jag och pappan ska få gå en föräldrautbildning i höst, där vi får träffa andra föräldrar och där vi kan få lära oss mer om hur vår son funkar. Vi kommer kunna få konkreta verktyg för hur vi kan få vardagen att funka bättre.

    Jag tycker att det är värt med en utredning. Det kan ta 1-2 år från att man söker hjälp, så det är ingen idé att vänta.

    Angående din relation till dottern vs sonen tycker jag det är viktigt att du får fortsatt samtalsterapi. Jag tror du behöver få hjälp att knyta an starkare till sonen.
Svar på tråden jag står inte ut med min son...