Aniiee skrev 2014-08-23 19:24:24 följande:
Måste göra en sak väldigt klar här: Aspergers syndrom (som nu mera kallas för Diagnos inom Autismspektrum, men det skiter jag högaktningsfullt i) är ingenting man behöver vård för. Eller ens KAN få vård för, i den bemärkelsen. Det är ingen sjukdom, det är ett neuropsykiatriskt tillstånd. Har man asperger mår man inte, per automatik, dåligt. Man kan absolut må dåligt om man har asperger, det säger jag inte att man inte kan, med det handlar oftast isf att man är deprimerad för att man har svårt att hantera livet med sin asperger, eller för att man har/får andra problem som går in i aspergern. Social fobi är rätt vanligt att man får/har, då asperger alltid innehåller ett mått av sociala svårigheter.
Har man asperger får man inte vård på det sättet. Däremot får man, om man behöver och vill ha, hjälp och stöd i vardagen i form av boendestöd, kontaktperson, arbetsanpassning och/eller -terapi och även samtalshjälp, och annat man kan behöva.
Jag är inte sjuk, däremot är min hjärna annorlunda kopplad. Hittills finns det inget sätt att operera om hjärnan.....
Sen vill jag även säga, TS, att Border1 hade ett bra tips. Du behöver också stöd, vad det än är för fel på din sambo, för det som påverkar den ena påverkar båda, och ni behöver nog stöd både på varsitt håll och tillsammans som par.
Hej Aniiee.
Ber om ursäkt att jag kanske lite buffligt klumpar ihop bipolär, Aspergers syndrom osv. Jag är väl medveten om hur Aspergers yppar sig då en nära bekant har denna diagnos. Har haft många diskussioner om detta och i om med detta snappat upp att min partner har drag av de ovan nämnda delarna, mer av vissa delar och mindre av andra.
Vad som är tydligt är att hon behöver stöd/hjälp på något sätt, men jag känner att det är en hård mur att ta sig igenom. Alltså att hon själv inte ser problematiken - hon upplever den varje dag, men blir då irriterad på andra runtom, eller att det blir på annat sätt som får oss i omgivningen att bli rädda, ledsna, eller annat.
Jättesvårt.. Svårare då hon själv inte ser problematiken....
Det är därför jag är intresserad av hur andra som själva har suttit i samma sits som hon, men som har tagit sig därifrån - alltså på ett eller annat sätt fått stöd... Hur det gått till - från att inte vilja ha hjälp/vård, till att öppna upp och känna att man behöver detta.....och därmed underlätta för sig själv och även sin omgivning.
Inte lätt ämne, lätt att trampa personer på tårna. Det är inte min avsikt. Försöker bara förstå detta bättre..... för jag orkar inte så mycket mer.
