Gjort abort, mår förfärligt.

Hej. 

Jag är en tjej på 20 år som igår genomförde en medicinsk abort.
Jag känner mig tom. Vet inte ens var jag ska börja.
Jag och min kille har varit tillsammans i lite mer än 4 år och vi har verkligen ett kanonbra förhållande. Nu i sommar har vi äntligen fått prova på sambolivet då vi fick hyra i andrahand jun-sept. Det har funkat jättebra och vi vill verkligen hitta något eget vilket, som de flesta vet, inte är det lättaste för två ungdomar utan fast jobb. Jag jobbar 75% i klädbutik och han ska plugga i höst. Vi måste med andra ord flytta hem till våra föräldrar igen.
Jag har sedan ungefär ett år tillbaka känt en otrolig längtan efter barn. Jag har ofta fått en klump i halsen när jag sett höggravida kvinnor eller nyblivna mammor med barnvagnar. Jag har blivit så smärtsamt avundsjuk på dessa mammor som lever i sin bebisbubbla. Dessutom har jag under det senaste halvåret börjat oroa mig för att jag skulle vara infertil. Det har blivit något jag gått och tänkt på varenda dag. Varenda kväll innan jag ska sova. Varenda morgon när jag vaknar. "Tänk om jag aldrig kommer kunna få egna barn?" och "Tänk om jag aldrig kommer kunna få se mina och min älskade pojkväns gener i en son/dotter?" 
Vad de tankarna kom ifrån vet jag inte, men de har funnits där hela tiden och det har tagit knäcken på mig. Har pratat med vänner och killen om detta och de har försäkrat mig om att detta bara är hjärnspöken. Men trots det har jag fortsatt ha mardrömmar om det. 
Jag har verkligen försökt slå bort alla dessa tankar på barn då jag vet att min kille ändå inte är redo att bli pappa ännu på ett tag. Rent praktiskt/ekonomiskt är väl ingen av oss redo egentligen. Självklart har vi pratat om barn och hur mysigt det vore, men vi har också kommit fram till att det får vänta tills vi har fast bostad och bra jobb.
Jag har ätit p-piller ända sedan vi blev tillsammans och det har funkat jättebra. 
Tills nu.
Lördagen den 9:e augusti insåg jag att jag skulle haft min mens för 4 dagar sedan. Tänkte att det nog bara är stress eller något som gjort att mensen blivit lite knäpp.
Men jag köpte ett gravtest ändå - och plussade. Jag blev så chockad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Grät hysteriskt, inte för att jag var ledsen och inte för att jag var glad. Utan i chock och förvirring. Min pojkvän kom hem från jobbet strax efter jag gjort testet och han sa direkt att jag skulle göra abort. Givetvis visste jag att det var rätt sak att göra. Men när han sa det började jag gråta ännu mer. Jag som hade gått och fasat över att jag inte kunde bli gravid - hade nu blivit gravid mot alla odds. Trots att jag ätit mina p-piller så hade detta hänt. För mig var det inte ett lätt val. Det var en kamp mellan förnuft och längtan. 
Min pojkvän sa en sak som gjorde det lite lättare. "Nu vet du att du kan bli gravid. Och att just vi kan få barn. Då har vi ju i princip bestämt att vi ska ha barn! Men inte just nu, det vore inte rätt mot barnet."
Måndagen därpå ringde jag och bokade tid för abort. Det var det enda rätta. 
Fick en tid tisdagen den 19:e.
Jag gick alltså runt i en vecka med en molande växtvärk i livmodern och visste att den som växte där inne inte skulle få vara kvar. Jag har gråtit och gråtit. Sett ännu fler barnvagnar och gravida än jag brukar göra. Gråtit på tunnelbanan bakom mina solglasögon, bara för att jag sett en bebis. Hur skulle han/hon se ut? Blond som jag eller brunette som min kille? Min mun och hans näsa? Vad skulle det blivit för en liten krabat?
Jag försökte verkligen att inte ställa mig själv dessa frågor, men kunde inte låta bli.
Jag pratade med min kille om hur jobbigt detta var och han har varit en klippa. Han har tröstat och kramat mig så fort han sett att jag är långt bort i tankar. Han vet ju hur mycket jag längtar och vill. 
Men jag vet själv att jag vill kunna ge mitt barn allt. Jag vill inte att han/hon ska behöva forslas mellan våra föräldrars hus för att vi inte har råd att köpa en egen bostad. Jag vill inte behöva låna pengar av mamma för att kunna försörja mitt barn. 
Så... i tisdags kom vi till mottagningen. Mådde helt okej med tanke på situationen. Tills jag såg en mamma med en högst 7 dagar gammal bebis i väntrummet. Då brast det. Sansade mig ganska snabbt, höll min kille i handen och tittade åt ett annat håll. Självklart satt där en höggravid kvinna, here we go again... 
Lyckades till sist samla mig och då fick vi komma in till läkaren som skulle undersöka mig. Så fort hon frågade om jag var säker på detta började jag gråta igen. Hon undersökte mig i alla fall och jag var i vecka 6, alltså väldigt tidig. 
Sedan var det samtal med barnmorska och jag fick Mifegyne för att avbryta graviditeten. Grät och grät och grät den tisdagseftermiddagen. Nu fanns det ingen återvändo. 
På onsdagen var vi bara hemma, jag kände mig oerhört nedstämd och ville inte göra någonting.
På torsdagen (igår) fick vi komma till mottagningen igen. Fick ett eget rum, massa smärtstillande och piller att föra upp vaginalt. Sedan kom smärtan som stundom var outhärdlig men som mestadels gick att utstå. Så fort jag var på toa blödde jag rikligt. 
Vistades på sjukhuset mellan 9-16 och blev väl omhändertagen av barnmorskan. Jag kände mig trygg och säker, men det hade varit väldigt tufft om inte min kille hade varit med mig hela tiden. 
Idag har jag en ihållande, mensvärksliknande smärta i magen och blöder som en riklig mens.

Den fysiska smärtan är ingenting jämfört med den psykiska smärtan jag känner nu i efterhand. Jag känner skuld och sorg. Skuld för att jag tagit bort något värdefullt som man inte ska ta för givet och som är en gåva, sorg för att det var vad jag måste göra och inte vad jag ville göra. Hjärta och hjärna är inte sams just nu.
Detta är något jag aldrig mer tänker gå igenom. 

Är det någon som är eller har varit i samma situation och hyst samma skuldkänslor och sorg? Vad gjorde ni för att ta er igenom det och hur lång tid tog det för er? Just nu känns allt åt helvete och jag behöver verkligen stöd från någon som gått igenom samma sak.