hur många tror naivt att "min man kommer aldrig att lämna mig"?

Håller med dig. Själv önskar jag klart det bästa men planerar för det värsta.

Vi har separat sparande, investeringar och separata tillgångar och skriver upp tillgångar som var och en skaffar sig för enskilt bruk, signerad lista printas årligen.

För visst är det bara saker men om jag eller han har köpt ett samlarobjekt för våra överenskomna fickpengar så är de våra, och inget som ska bråkas om i en senare skilsmässa.

Hade jag inte kunnat försörja mig och mitt barn själv hade jag inte kunnat sova om natten.

Håller med, man vet aldrig vad som kan hända, än om vi älskar varandra nu och jag tror att vi kommer alltid att hålla ihop kan de vara bra att diskutera om de skulle ta slut, innan vi hade barn var de väl inget särskilt men har man barn bör man även ha en "plan, överenskommelse" ifall värsta skulle hända och de tar slut. Vi har då kommit överens om att hjälpa varandra genom att försöka hålla sams så mycket som går och att båda ska kunna bo kvar ett tag till den andra som vill flytta har hittat något nytt m.m. Sen att man inte får prata illa om den andra föräldern framför barnet, hur arg man än är, är lite saker vi kommit överens om.

Och hur bra går det att efterleva när man väl är där med sorg och ilska? Är precis lika svårt som att veta om det håller livet ut, är fint att uppmåla en liten utopi med hur vacker en separation kan bli, kan lika gärna bli en katastrof då man är två om den!

Ja naiva människor är rejält jobbiga. Helst de som säger sig aldrig kunna leva utan sina barn. Fy fan vad hånad jag blir av det svaret. Hur kan de veta. Helt verklighetsfrånvända som bara fantiserar.

Och människor ska alltid vara så duktiga och repeterar sina klyschor, min man skulle aldrig lämna mig, jag skulle aldrig kunna leva utan mina barn osv. Jo jag kan säga er att det går, folk överlever det också och lever vidare.

jag tror definitvt att de är större chans att efterleva de o an pratat o de innan, än o an aldrig diskuterat situation och de plötsligt tar slut!

Sedan är ett förhållande en process som är föränderlig som man måste jobba på men många tror att när man väl gift sig, skaffat villa, Volvo och vovve. Den lilla pojken och flickan har anlänt och gjort livet fulländat så kan man luta sig tillbaka och bara njuta de sista 60 åren av livet. Så upptäcker man efter nått år att man glidit isär, man har inte tagit hand om förhållandet utan bara suttit på sin plats och tittat på det JAG skapat och köpt och tror att det är lyckan men tittar inte åt sin partner och känner lyckan för det VI som gjort detta tillsammans och vårdar det tillsammans.

Och om det kommer fram att din man varit otrogen med din bästa kompis och när det avslöjas sitter och flinar som en byfåne............................? 

Jag har lämnat min man en gång och vår separation gick så bra, så jag känner mig rätt lugn inför att någon gång höra det igen. Vi har samma värderingar; allt materiellt kan ersättas och det känns värdefullt att slippa tjafsa om vem som ska ha osthyveln liksom.

Ofta skiljer sig människor för att de inte kan sammarbeta sedan ska de helt plötsligt sammarbeta kring barnen som skilda. Det är ofta det som är problemet. Man slutar se varandra och samarbetar när man är tillsammans

Just idag tror jag inte att han kommer lämna mig ;)

Men vi har oddsen i mot oss då vi var unga när vi blev tillsammans. vi är välmedvetna om att vi kanske inte alltid kommer att stå ut med varandra, dock försöker vi leva här och nu. Nu älskar vi varandra och vill spendera resten av våra liv ihop, vad vi tycker om 5-10år kan vi inte svara på nu.