Sökes: ni med ADD för att ha nån att ventilera med

Jag har ADD också. Dock utan att ha gjort undersökning angående detta men efter att ha läst på, pratat med psykolog och sådant så råder inga tvivel känner jag. Jag har två barn (födda -13 och -14).

Kommer du att göra utredning? Hur ser din vardag ut, vad är dina "dåliga sidor"?
Jag har exempelvis jättesvårt för att komma igång, så enkla saker som att diska, borsta tänder, dammsuga, vardagssysslor helt enkelt är extremt jobbiga. Har ingen motivation och allt känns så jobbigt. Har svårt för att strukturera och planera dagarna och kan gå hela dagarna och bara "dra". Mitt humör går upp och ner från dag till dag, ena dagen jätteglad, lycklig och sprallig till nästa dag när jag är längst ner på botten i det mörkaste hålet. Har dessutom svårt för det sociala, tycker det är jobbigt att vara bland folk och tycker att det är svårt att anpassa mig i en grupp och veta vad jag ska säga. Blir även lättdistraherad av ljud och stimuli runt omkring mig, blir det för mycket på en gång blir jag nervös och stressad inombords. Det enda jag tänker på är att jag vill ha min diagnos så att jag kan få förståelse för mig själv.

Jag tänkte göra utredning men vill samtidigt inte riskera att behöva ta mediciner.

Min vardag är rätt ostrukturerad. Skulle behöva hjälp med att forna ett schema innehållandes allt man kan tänka sig (disk, städ, jobb, plugg, barnens bad, lämning/hämtning, matlagning, tandborstning, min dusch, soporna, ja allt). Annars är det för mycket att göra och det blir då mycket dötid där jag bara går omkring.

Det sociala har jag svårt med. Pratar ibland för mycket (dvs avbryter folk mitt i), trivs bäst med de som är yngre än mig, inte så förtjust i stora samlingar. Hatar när det tex är bestämt att vi ska äta på McDonalds och maken sedan säger att bättre vi äter hemma (förstör min dag helt och hållet).

Varför genomgår man en utredning? Varför är det så viktigt att få en bokstavdiagnos? Alla människor är olika och reagerar olika på olika händelser så därför undrar jag varför man känner att man måste ha en diagnos. Blir man annorlunda om man får diagnos? Jag är bara nyfiken och har ofta undrat över detta.

Nä men som sagt så kan man få ett ökat förståelse för sig själv och mer acceptans för sina brister.

Tack för svaret. Men jag förstår fortfarande inte varför man skulle acceptera/förstå någons "brister" bara för att man har en bokstavsdiagnos. Kan vi människor inte ha överseende med varandra? Vi är ju olika och jag tycker att de flesta människor är helt okej med sina "brister" oavsett om de har en diagnos eller inte. Sedan är det väl bra om man kan acceptera sig själv också utan att ha en diagnos, att bli snällare mot sig själv och i döma sig själv så hårt. Vi har alla brister. Jag har jättemånga, men jag anser inte att jag måste utredas och få en diagnos. Det är något konstigt i vårt samhälle där det verkar som man måste vara perfekt. Är man inte perfekt så ska man tydligen ha en bokstavsdiagnos. Konstigt.