krävande 4-åring

Vi har en 4-åring som har ett hemskt hetsigt humör, dåligt tålamod och kräver det lilla extra. Hon har svårt med motgångar, förändring och att saker inte blir som hon tänkt.

Vi har varit separerade sedan hon var 2 år gammal och när hon var 2,5 år började hon (och storasyster) bo varannan vecka vilket inte alls var bra för henne. Men pappan ville absolut att de skulle vara lika mycket hos båda. Det pågick i 8 månader sedan fick jag ta dom på heltid av privata anledningar. Pappan kunde inte ha dom alltså. De bodde enbart hos mig i 4 månader efter det och allt lugnade sig, lilla tjejen mådde märkbart bättre. Sen började de bo varannan helg hos pappa igen och allt funkade bra även om hon var skeptisk först. Hur som helst nu vill han öka på så de bor mer hos honom igen. Jag märker på 4-åringen när hon varit hos pappa på vardagarna att hon är mer svårhanterlig, hon är trött och har svårare att varva ner. Hon visar tydligt att hon behöver en fast struktur i vardagen och ha sin dygnsvila på ett ställe.

Har pratat med pappan om detta men han håller inte med. Han tror det handlar om att hon behöver vara lika mycket hos honom så hon känner sig lika hemma där. Han vägrar se att hon behöver annat än storasyster (som är världens lättaste barn och anpassar sig på ett kick). Storasyster har inte haft några problem med att bo varannan vecka från 4 års ålder. Hon trivs hos båda och mår bra hur vi än lagt upp umgänget. Men så är det inte med lillasyster. Hon frågar ofta hur många nätter hon ska sova hos pappa, när jag kommer och hämtar osv. Ju mer bytande fram och tillbaka och ju mer hon är ifrån mig desto svårare blir hon att hantera. Ledsen, gråter för allt, får vredesutbrott, tål inga motgångar.

Har t.om funderat på om hon kanske har någon diagnos. Men det spelar ju ingen roll och känns oviktigt eftersom jag hittat vad som funkar för henne. Struktur, rutiner, ett huvudsakligt hem, tålamod.

Hon är jätteglad i sin pappa och så länge vi hållt det till varannan helg (då de sover där sen träffar han dom i veckan också) så har det varit positivt för henne. Nu när vi ökat på dagarna så märker man att det börjar bli tufft igen och hon är inte längre glad över att få åka till pappa. Hpn protesterar inte, hon accepterar det MEN hon är inte glad som hon var tidigare.

Vad gör jag åt detta? Pappan vill inte höra på och jag vet inte hur länge till jag ensam kan bromsa det. Han vill ju ha dom varannan vecka igen (och jag förstår det men hon måste ju gå först). Borde jag prata med nån som kanske kan hjälpa honom förstå att hon kanske behöver mer hjälp?