Att sluta vara deprimerad

Det här riktar sig främst till de som har erfarenhet av psykisk ohälsa (genom arbete, egen sjukdom eller som anhörig till exempel) men alla svar är välkomna.

Jag är 23 år och har ätit antidepressiva (bland annat) sedan jag var fjorton. Dvs nio år. Jag har flera psykiatriska diagnoser samt ADHD (den diagnosen fick nyligen). Mitt problem är att jag på dessa nio år inte har kommit ur depressionen en enda gång. Skolgången var sporadisk minst sagt, i perioder har jag varit inlagd på slutenpsykiatrin (oftast vårdintyg och LPT - dvs tvångsvård), som mest tre månader i streck. Jag klarade skolan med höga betyg ändå, vilket visar att jag inte är en idiot på alla plan, men ofta, ofta, låg jag bara hemma och lät allting falla.

Ibland kan det gå två veckor mellan gångerna jag duschar, ibland är jag lite piggare och orkar ta tag i vardagliga bestyr som städning. Jag har inte träffat någon förutom personalen på psyk och den jag bor med på flera månader nu, och jag faller djupare och djupare utan att kunna göra något åt det.

Jag knaprar mina tabletter, går i terapi (och medverkar aktivt i den, I might add) en gång i veckan men det blir aldrig bättre. Jag har gjort multipla självmordsförsök; bland annat genom överdos och att skära upp handlederna. Då jag inte bor ensam (eftersom jag då inte skulle komma upp ur sängen, äta, borsta tänderna, någonting) har jag blivit "hittad" och tagen till akuten och vaknat upp på IVA. Det är för övrigt inget jag rekommenderar. Jag har även självmant sökt hjälp vid impulsiva överdoser då jag ångrat mig.

Jag har ett självskadebeteende som jag brottats med i över tio år, samt att jag i ungefär ett halvår som sjuttonåring friskt missbrukade bland annat Xanor och Tramadol.

Behandlingshem var på tal en gång på BUP, men det ville inte kommunen eller landstinget betala då jag inte var motiverad nog (det var sant).

I perioder får jag motivation till att göra allt bättre, får lite mer energi och gör saker, men aldrig så att jag kommer in i en normal människas rytm. Jag har försökt jobba och har även tagit högskolepoäng, lagt om hela min livsstil, men det slutar alltid med ett nytt besök inom slutenvården.

Är det någon som har kommit ur en sån här depression? Det känns som att det inte finns något hopp för mig. Jag är inte en söndercurlad unge med taskig syn på livet i allmänhet; min uppväxt var svår med alkoholism, drogmissbruk, misshandel och sexuella övergrepp (men säkert inte svårare än någon annans). Jag tar inte emot några bidrag eller ersättningar utan parasiterar på min familj, vilket inte heller känns toppen. Jag har inga vänner, ingen pojkvän. Intellektuellt vet jag att jag borde ta livet av mig en gång för alla, men jag är rädd för att dö ensam. Om någon höll mig i handen samtidigt skulle jag inte tveka.

Finns det någon som har några råd, idéer, vad som helst? Jag är så trött på att hata livet...