Han vill inte ha sitt barn eller mig längre...
Hej!
Jag har en flicka på 6 månader. Jag är 18 och har precis tagit studenten. Min tjej, Isolde som hon heter, älskar jag över allt annat och vill ge henne allt i hela världen. Jag och pappan var tillsammans i 3 år. Jag trodde att han var mitt livs kärlek. Det trodde jag verkligen. Han var världens bästa. När jag blev gravid pratade vi mycket om hur vi skulle göra och vi valde då att behålla, vilket båda ville. Han såg framemot bebisen och vi var glada över vårat beslut. Han sa själv att abort inte kändes rätt, vilket jag också tyckte och jag var glad att vi kände samma. Jag gick klart skolan och han jobbade och pratade mycket om bebisen, köpte saker och stöttade mig och jag kände verkligen att han skulle bli en bra pappa.
När bebisen kom var han jättefin och hjälpte mig mycket. Jag hade problem med amning och tyckte det var väldigt jobbigt i början och jag fick en del problem efter förlossningen men han klagade aldrig, till en början. En månad efter vår tjej kommit började jag återhämta mig och kunde amma ordentligt. Allt flöt på fint och som många småbarnsföräldrar vet så är det tufft med ett litet barn, Min kille sa då att han behövde komma ut vilket jag tyckte var helt okey, jag klarade ju mig fint och tyckte det skulle vara mysigt att vara själv med bebisen en hel dag. Han var ute med sina vänner och nästa helg ville han ut igen.. Han gick ut igen och blev full, väldigt full och kunde inte gå upp förrän på kvällen nästa dag. Detta var andra gången. Sen i veckorna började han gymma mer och var borta länge, gick ofta till vänner efter jobbet. Jag tycker inte detta är okej. Jag krävde aldrig att han skulle sitta fastklistrad hemma, verkligen inte. Men att gymma 3ggr i veckan och sedan direkt efter jobbet åka till vänner. Sedan på helgen gå ut och dricka och inte orka något dagen efter.
Jag sa att det inte var okej, frågade varför han hellre vill vara ute än att vara hemma med sin familj. Jag menar barnet var liksom bara 2 mån när han behövde egentid. Allt blev konstigt när det gått ca 1 månad. Hela han blev ändrad. Och när jag bad honom byta blöja när jag stod med maten men det orkade han inte, bad honom igen men nej. Då fick jag göra det för han stack iväg. När han kom hem sen igen sa han att vi måste prata. Han sa att han inte orkar med detta längre. Han är trött på att vara vaken och byta blöja. Inte få gå ut när man vill osv osv... Blev så jävla arg på honom och sa att jag inte fått barnet själv och han också har lika mycket ansvar. Sen gick han igen!! Han sticker heeela tiden!
Fick detta smset i förrgår:
Jag älskar dig såå mycket, det vet du. Du kommer alltid vara min första kärlek men jag orkar inte längre. Sen vi fick bebisen så har ALLT ändrats. För det första - Du fixar dig inte längre, inget smink eller fina kläder som förut. Jag vill inte vara sån nu men du var skitsnygg innan men nu.. Alltså jag vet att jag låter sjukt utseendefixerad nu men det är såhär jag känner. Vi skulle aldrig behållit barnet, det var det som förstörde allt. Jag kan inte detta längre. Jag vill leva lite till, förstår du? Jag lovar att komma tillbaka till dig om det är det du vill men jag vill inte leka mamma, pappa, barn nu. Jag orkar inte. Förlåt mig
Detta skrev min kille till mig! Jag blir så ledsen, arg och äcklad av honom. Hur han ens kan skriva så..? Han som varit min bästa vän i flera år och jag trodde han skulle bli världens finaste pappa. Jag förstår inte hur man kan känna såhär för sitt barn?! Sitt eget barn? Jag har ju hört pappor som blivit ''rädda'' eller vad man nu ska kalla det men att det släppt sedan och när barnet väl kommit så finns man där. Jag är så jävla ledsen.
Pratade med hans syster idag också och hon sa att han vill ut och resa och träffa andra tjejer Hon sa också såhär - ''Han älskar ju dig och kommer säkert komma tillbaka, det kan ju vara jobbigt för vissa pappor, han har ju inte haft någon innan och kanske känner att han måste göra detta innan han går vidare med dig''. Så sa hon! Jag minns det precis för det var så vidrigt sagt! La bara på luren! Jag hatar dom!! Jag trodde att dom var min familj!!
Jag fattar att det är jobbigt! Men jag då? Tycker inte jag att det är jobbigt? Bara för att det blir jobbigt så överger man väl inte sitt barn och säger men jag kommer tillbaka, typ när jag knullat färdigt. DÅ kan vi bli en familj igen, tills dess får du sköta om VÅRAT barn. Jag vet att jag inte klär upp mig längre eller sminkar mig som jag gjorde innan, fullt medveten om det. Men det är liksom inte det första jag tänker på, det är inte det viktigaste längre för mig! Jag ser inte ut som värsta sopsäcken som han får det att låta som men nej jag står inte och sätter i mitt löshår, sminkar mig, väljer kläder noggrant, fixar naglarna. Just nu vill jag bry mig om mitt barn.. Jag blir så jävla ledsen. Jag förstår inte att han ens tänker på detta när vi nyss fått barn..
Nu har jag skrivit en bok men kände att jag ville skriva av mig.. Jag gråter och tänker att han förstört vår familj, jag älskade verkligen honom. Nu säger han att han inte längre vill vara pappa..