• Anonym (Först­örd)
    Äldre 27 Aug 18:51
    20937 visningar
    130 svar
    130
    20937

    Han vill inte ha sitt barn eller mig längre...

    Hej!

    Jag har en flicka på 6 månader. Jag är 18 och har precis tagit studenten. Min tjej, Isolde som hon heter, älskar jag över allt annat och vill ge henne allt i hela världen. Jag och pappan var tillsammans i 3 år. Jag trodde att han var mitt livs kärlek. Det trodde jag verkligen. Han var världens bästa. När jag blev gravid pratade vi mycket om hur vi skulle göra och vi valde då att behålla, vilket båda ville. Han såg framemot bebisen och vi var glada över vårat beslut. Han sa själv att abort inte kändes rätt, vilket jag också tyckte och jag var glad att vi kände samma. Jag gick klart skolan och han jobbade och pratade mycket om bebisen, köpte saker och stöttade mig och jag kände verkligen att han skulle bli en bra pappa. 

    När bebisen kom var han jättefin och hjälpte mig mycket. Jag hade problem med amning och tyckte det var väldigt jobbigt i början och jag fick en del problem efter förlossningen men han klagade aldrig, till en början. En månad efter vår tjej kommit började jag återhämta mig och kunde amma ordentligt. Allt flöt på fint och som många småbarnsföräldrar vet så är det tufft med ett litet barn, Min kille sa då att han behövde komma ut vilket jag tyckte var helt okey, jag klarade ju mig fint och tyckte det skulle vara mysigt att vara själv med bebisen en hel dag. Han var ute med sina vänner och nästa helg ville han ut igen.. Han gick ut igen och blev full, väldigt full och kunde inte gå upp förrän på kvällen nästa dag. Detta var andra gången. Sen i veckorna började han gymma mer och var borta länge, gick ofta till vänner efter jobbet. Jag tycker inte detta är okej. Jag krävde aldrig att han skulle sitta fastklistrad hemma, verkligen inte. Men att gymma 3ggr i veckan och sedan direkt efter jobbet åka till vänner. Sedan på helgen gå ut och dricka och inte orka något dagen efter.

    Jag sa att det inte var okej, frågade varför han hellre vill vara ute än att vara hemma med sin familj. Jag menar barnet var liksom bara 2 mån när han behövde egentid. Allt blev konstigt när det gått ca 1 månad. Hela han blev ändrad. Och när jag bad honom byta blöja när jag stod med maten men det orkade han inte, bad honom igen men nej. Då fick jag göra det för han stack iväg. När han kom hem sen igen sa han att vi måste prata. Han sa att han inte orkar med detta längre. Han är trött på att vara vaken och byta blöja. Inte få gå ut när man vill osv osv... Blev så jävla arg på honom och sa att jag inte fått barnet själv och han också har lika mycket ansvar. Sen gick han igen!! Han sticker heeela tiden!

    Fick detta smset i förrgår:
    Jag älskar dig såå mycket, det vet du. Du kommer alltid vara min första kärlek men jag orkar inte längre. Sen vi fick bebisen så har ALLT ändrats. För det första - Du fixar dig inte längre, inget smink eller fina kläder som förut. Jag vill inte vara sån nu men du var skitsnygg innan men nu.. Alltså jag vet att jag låter sjukt utseendefixerad nu men det är såhär jag känner. Vi skulle aldrig behållit barnet, det var det som förstörde allt. Jag kan inte detta längre. Jag vill leva lite till, förstår du? Jag lovar att komma tillbaka till dig om det är det du vill men jag vill inte leka mamma, pappa, barn nu. Jag orkar inte. Förlåt mig

    Detta skrev min kille till mig! Jag blir så ledsen, arg och äcklad av honom. Hur han ens kan skriva så..? Han som varit min bästa vän i flera år och jag trodde han skulle bli världens finaste pappa. Jag förstår inte hur man kan känna såhär för sitt barn?! Sitt eget barn? Jag har ju hört pappor som blivit ''rädda'' eller vad man nu ska kalla det men att det släppt sedan och när barnet väl kommit så finns man där. Jag är så jävla ledsen.

    Pratade med hans syster idag också och hon sa att han vill ut och resa och träffa andra tjejer Kräks Hon sa också såhär - ''Han älskar ju dig och kommer säkert komma tillbaka, det kan ju vara jobbigt för vissa pappor, han har ju inte haft någon innan och kanske känner att han måste göra detta innan han går vidare med dig''. Så sa hon! Jag minns det precis för det var så vidrigt sagt! La bara på luren! Jag hatar dom!! Jag trodde att dom var min familj!! 

    Jag fattar att det är jobbigt! Men jag då? Tycker inte jag att det är jobbigt? Bara för att det blir jobbigt så överger man väl inte sitt barn och säger men jag kommer tillbaka, typ när jag knullat färdigt. DÅ kan vi bli en familj igen, tills dess får du sköta om VÅRAT barn. Jag vet att jag inte klär upp mig längre eller sminkar mig som jag gjorde innan, fullt medveten om det. Men det är liksom inte det första jag tänker på, det är inte det viktigaste längre för mig! Jag ser inte ut som värsta sopsäcken som han får det att låta som men nej jag står inte och sätter i mitt löshår, sminkar mig, väljer kläder noggrant, fixar naglarna. Just nu vill jag bry mig om mitt barn.. Jag blir så jävla ledsen. Jag förstår inte att han ens tänker på detta när vi nyss fått barn..

    Nu har jag skrivit en bok men kände att jag ville skriva av mig.. Jag gråter och tänker att han förstört vår familj, jag älskade verkligen honom. Nu säger han att han inte längre vill vara pappa..

  • Svar på tråden Han vill inte ha sitt barn eller mig längre...
  • Anonym (n)
    Äldre 27 Aug 18:56
    #1

    han var inte mogen att bli pappa. sorry men det är rätt vanligt när killar är så unga och får barn. 

  • Anonym (Först­örd) Trådstartaren
    Äldre 27 Aug 19:11
    #2
    Anonym (n) skrev 2014-08-27 18:56:16 följande:

    han var inte mogen att bli pappa. sorry men det är rätt vanligt när killar är så unga och får barn. 


    Men hur kan man bara överge sitt barn? Jag förstår inte det. Borde inte kärleken till sitt barn vara större än allt annat? För mig är det så iallafall och jag skulle ge upp allt för mitt barn.. Jag trodde han kände så också.. Han är 21 så han är ju inte jätteung. 
  • Äldre 27 Aug 19:14
    #3
    Anonym (n) skrev 2014-08-27 18:56:16 följande:

    han var inte mogen att bli pappa. sorry men det är rätt vanligt när killar är så unga och får barn. 


    Tyvärr, så är det. Det är risken med att skaffa barn när man är så unga som ni. Tycker synd om dig men du får nog ställa in dig på att vara ensam mamma en tid. Ett tips, bryt inte med hans släkt. Ditt barn har farmor, farfar, faster osv där och så ska det förbli. Systern menade nog inget illa, hon var bara uppriktig och det får du ta.
  • Anonym (allts­å)
    Äldre 27 Aug 19:16
    #4

    Alltså nej, han kan inte bara sticka. Säg till honom att om han vill göra slut så gör ni det, men isf ska han ha barnet halva tiden själv så att du också får komma ut och träffa någon ny kille. Blir så sur på alla killar som tror att de kan komma och gå som de vill.

    Även om du faktiskt vill ha barnet på heltid själv så säg det till honom bara för att se hur han reagerar.

  • Anonym (...)
    Äldre 27 Aug 19:22
    #5

    Tyvärr är detta oftare en regel än undantag när unga skaffar barn. Man är inte mogen och hjärnan har inte fått växa färdigt. Ansvarskänsla kommer med åldern. Kanske kommer han vilja ha barnet varannan vecka om nåt år när han träffat nån ny och lugnat ner sig.

  • Anonym (n)
    Äldre 27 Aug 19:24
    #6
    Anonym (Förstörd) skrev 2014-08-27 19:11:16 följande:
    Men hur kan man bara överge sitt barn? Jag förstår inte det. Borde inte kärleken till sitt barn vara större än allt annat? För mig är det så iallafall och jag skulle ge upp allt för mitt barn.. Jag trodde han kände så också.. Han är 21 så han är ju inte jätteung. 
    jo det är "jätteungt" att bli pappa vid 21. Visst klarar vissa det men inte så många gissar jag

    sen att man helt överger, det är nog inte så vanligt. han kommer nog på att han vill vara pappa om ett par år, ha delad vårdnad osv, du får väl ta dig en funderare på hur du vill ha det
  • Äldre 27 Aug 19:30
    #7

    Och om du också vill resa och ligga runt, var skulle flickan hamna då hade han tänkt? Ni har lika stort ansvar båda två, fattar inte hur han fått för sig att han kan välja att sticka?

    Göra slut är ju en sak, men ska ni inte ha delad vårdnad? Hon kan ju inte bo varannan vecka än, men lite senare...

    Förstår att du är besviken och förbannad, som om du skulle stå hemma vid spisen och vänta på honom ett år.

  • Anonym (Först­örd) Trådstartaren
    Äldre 27 Aug 19:35
    #8

    Jag förstår att sånt är vanligt, men att man ändå borde känna på sig lite innan? Jag trodde verkligen att han skulle bli en bra pappa. Sen ändrade han sig helt! Så jag ska vänta på honom när han ''levt sitt liv'' och om sisådär ett år kanske han kommer tillbaka och vill leka familj igen. Nej, jag kommer aldrig vänta på honom. Det hemskaste är hur han kan göra såhär mot sitt barn. Välja saker framför sitt barn och missa allt, han bryr sig liksom inte ens, hon slog i sitt huvud härom dagen, inget farligt men man ska ju ändå kolla sånt. Han har fortfarande inte frågat hur det gick. Man kan inte bara sticka och sedan när man känner för det komma tillbaka! 

    Jag tycker bara systern var okänslig och hon stod liksom på hans sida och liksom - ''Det kan ju vara jobbigt för pappan'' Bla bla, jaha men vi då? Hon skiter i hur jag känner. Jag förstår att det är hennes bror, men det är han som är en jävla idiot. Farmor kommer nog finnas där, hon är den ända jag tycker om och är vettig från hans familj nu.  

  • Anonym (n)
    Äldre 27 Aug 19:38
    #9
    Anonym (Förstörd) skrev 2014-08-27 19:35:18 följande:

    Jag förstår att sånt är vanligt, men att man ändå borde känna på sig lite innan? Jag trodde verkligen att han skulle bli en bra pappa. Sen ändrade han sig helt! Så jag ska vänta på honom när han ''levt sitt liv'' och om sisådär ett år kanske han kommer tillbaka och vill leka familj igen. Nej, jag kommer aldrig vänta på honom. Det hemskaste är hur han kan göra såhär mot sitt barn. Välja saker framför sitt barn och missa allt, han bryr sig liksom inte ens, hon slog i sitt huvud härom dagen, inget farligt men man ska ju ändå kolla sånt. Han har fortfarande inte frågat hur det gick. Man kan inte bara sticka och sedan när man känner för det komma tillbaka! 

    Jag tycker bara systern var okänslig och hon stod liksom på hans sida och liksom - ''Det kan ju vara jobbigt för pappan'' Bla bla, jaha men vi då? Hon skiter i hur jag känner. Jag förstår att det är hennes bror, men det är han som är en jävla idiot. Farmor kommer nog finnas där, hon är den ända jag tycker om och är vettig från hans familj nu.  


    han trodde antagligen det själv också, så det är nog rätt omöjligt att på vissa, räkna ut att de inte ska vara så bra som föräldrar, i förskott
    nu är det ju mer om du vill ställa krav på honom. som någon sa, att bara försvinna, sticka, leva livet kan han ju drömma om!  Du kan kräva umgängessamtal tex, om han inte vill diskutera saken. betala underhåll osv, finns mycket ni kan prata om
  • Äldre 27 Aug 19:40
    #10

    Damn, det här var ingen rolig historia kan inte direkt ge dig något råd men jag måste dock verkligen få säga att du verkar vara en riktigt tuff tjej som förtjänar ett bättre öde än detta.

Svar på tråden Han vill inte ha sitt barn eller mig längre...