Barnet föredrar mormor framför mig (mamman)

Så där är ju alla tvååringar, men det brukar vara till förmån för pappan som mamman avvisas. Inget skumt alls alltså

Barnet vet att mormor inte alltid är där och vill ta vara på tiden. Du har en självklar plats i barnets liv och är viktigast, men är inte lika "exklusiv".

Var glad att ditt barn har en extra vuxen i sitt liv, med tid, perspektiv på sina livserfarenheter och därmed möjlighet att ge ditt barn en bredare bild av världen. Jag har själv fått jobba med svartsjuka mot en älskad farmor som jag ibland upplevt har tagit en föräldraroll och knuffat undan mig.

Jag har själv inte haft någon bra relation med mina mor- och farföräldrar, så det har också handlat om avundsjuka, vilket jag sedan haft skuldkänslor för gentemot min dotter. Hon förtjänar ju all kärlek i världen och det är ju helt underbart att hon har en egen "fanclub" och en "gammal kompis".

Det är lätt att tänka att man inte räcker till, men att ge sina barn fler möjligheter till kärlek, kunskap, tid, omtanke osv är väl ett så gott föräldraskap som man kan ge? Och din mamma får ge det hon kanske inte orkade och hann när du var liten. En chans för henne att vara en bra förälder till dig nu. För man behöver inte sina föräldrar mindre när man själv får barn, ensamstående eller ej. Tvärt om! Vi behöver allt stöd och alla råd vi kan få för att orka med. Stjärnfamiljen glöms så lätt bort när allt det talas om är kärnfamiljen.

Har det nästan identiskt som dig. Ensamstående med en 2-åring som tillbringat mycket tid med mormor.

2-åringen har också visat tendenser att föredra mormor framför mig. Jag är dock alldeles för utmattad för att orka bry mig utan har alltid tänkt att det är tur att barnet har någon annan än 'misslyckade' mig att ty sig till.. haha tänker så på riktigt.

Klart mormor är mer spännande när hon dyker upp än du som finns jämt. Det handlar mer om nyhetens behag än att hon skulle älska mormor mer. Men du är tryggheten för ditt barn.

Så där var våran dotter när hon var två också. farmor, svägerskor m fl skulle byta blöjor, läsa saga, trösta och kamma hår. Nu när hon är fyra är vi föräldrar viktigare.

Så är min tvååring också när farmor eller morfar är på besök, även om det har gått månader sedan de träffades sist (p g a geografiska avstånd och jobb). Märkligast är att det är de som ska natta och att nattningen går så himla fort och enkelt jämfört med när jag eller pappa nattar till vardags... men vi kan ju inget annat än att uppskatta avlastningen.

Tack för svar, Självklart är jag glad för att de har en bra relation. Jag får hoppas att det beror på att hon har en bra anknytning till mormor och att det inte handlar om att adet är fel på anknytningen till mig.

Du är ju självklar i barnets liv, det är inte mormor. Det finns en anledning att barn trotsar mest mot sina föräldrar t ex, för att de vet att föräldrarna alltid finns där. Jag gissar att det är samma med kärlek. Barnet behöver inte anstränga sig med dig, eftersom du alltid är där.

Min 2-åring var förtjust i sin mormor och morfar (ensamstående heltid jag med) men glöm inte att barn förstår snabbare än man tror vem som ställer upp på de "tuffaste"bitarna.

Det måste ju vara en positiv grej även om det såklart känns lite trist. Eftersom hon är trygg med att du alltid kommer finnas där är det inte så spännande. Skulle säga att det är för att du lyckats så bra med anknytning osv snarare än tvärtom... :)

Så har jag också känt ibland. Men tänker nuförtiden att det är himla tur att mitt barn har mormor. Då har han åtminstone en trygg anknytningsperson. Vilket kommer att rädda honom och bespara honom en massa känslomässigt trassel i framtiden om det nu är så illa att han har en otrygg anknytning till mig.