Flytta / pendla långt till jobb

Jag tycker du ska ta jobbet och ha det i något år så du får erfarenhet, sedan kan du söka dig vidare. När du väl kommit in på marknaden brukar det inte vara svårt att ta sig vidare. Jag jobbar inom mediebranschen som ska vara e väldigt tuff bransch - men när jag väl kommit in har jag kunnat byta jobb ett par gånger. Hade ett skitjobb från början med en otrevlig chef som mobbade personalen, men jag höll ut för att få medieerfarenhet :) Nu sitter jag på ett bra jobb som jag trivs med. 

Lycka till! 

Har din sambo jobb på orten ni bor?

Går det varken buss eller tåg till ditt ev. jobb?

Varfor vägrar sambon flytta?

Det fungerar, den restiden (inte avståndet) som du nämner är inte alls ovanlig i Stockholm (vars motorvägar under rusníngstid består av mer eller mindre stillatsående trafik)

Jag bor numera i Skåne och även här har jag kolleger som har pendlingstider på över en timma enkel resa.

Jag skulle nog säga att om man i Stockholm kommer under en pendlingstid på en timma enkel resa så har man ett rejält flyt.

Själv har jag pendlat enkel väg 7 mil med småbarn (tog i Stockholmstrafik ungefär 1-1,5 timmar) utan att vara varken grinig eller trött.

Tåg går det men det tar nästan två timmar och en sjuhelsikes massa byten. Tänk dig typ tågtrafiken idag, med förseningar, komma försent till jobbet var och varannan dag. Sen ligger arbetsplatsen inte mitt i centralorten.

Grejen är att det finns samma slags jobb där jag bor men de har inte råd att ta in folk (dålig ursäkt, ja...!), sen är arbetsplatsen i sig så undermålig att ett skyddsombud hade slagit igen portarna för länge sen. Stegar som man inte vet om de sitter fast, ingen säkerhetsutrustning (jo den finns men de ordinarie som jag jobbade med där som sommarvik ville inte veta av den och då skulle inte jag heller ha den). Hellre pendlar jag till en trygg arbetsplats än en där jag inte vet om mina barn får se mig till kvällen alls.

Sambon vill ha närhet till sina åldrande föräldrar. Jag hade gärna flyttat för servicen på orten är lika undermålig. Inkompetenta läkare som gjort att jag numer pendlar två mil till nästa kommuns vårdcentral. Hon kan tänka sig att flytta när de väl är ur tiden, lär ju kanske dröja och då är väl barnet för stort för att flyttas på. Jag vill ogärna skapa en skilsmässosituation, har själv varit med om det och nej det var ingen höjdare. Känns som jag sitter i en ganska jobbig sits tyvärr. Sambon har inget jobb, så det är väl egentligen inga problem att flytta men...

Nackdelen med sånna här orter, är typ en stor jäkla huvudnäring där alla jobbar, sen alla standardjobb; affär, post, vård...

Det jag inte gillar är väl vägen till jobborten, särskilt vintertid, krokig sen kommer det en sån där 2+1 väg där folk kör som idioter. Finns andra alternativa kommuner, rör sig om mellan 2 och 5 mils avstånd. Bara det att de här är de första som satt ut jobbannons.

Men oj vilken dålig ursäkt, som om 1.5 timmar skulle hindra henne från att träffa dem. Hon kan väl åka 1.5 timmar varje dag om hon vill träffa dem varje dag (?) om hon ändå inte jobbar, och låta dig få nära till jobbet. Skulle min make vara emot en sån flytt hade vi haft stora andra problem, detta är ju ett icke-problem i min värld.

Det går inte att bosätta sig mitt emellan? 5 mil är ingen ting speciellt eftersom jag tror ni nästan redan bor på landsbyggden. Annars tycker jag du tar jobbet och provar att pendla går det inte kan man faktiskt veckopendla för en osäker arbetsplats är inte bra om man är småbarnsförälder.

Det avståndet kan du pendla. Det är skittråkigt och kostar bensin, men om alternativet är att stå utan jobb är valet lätt. Det funkar att pendla. Ta jobbet.

Bensinen är jag inte brydd över, är väl mer att jag lär vara rätt slut efter en veckas åkande. Ingen ork till att göra hushållssysslor och barngöra

Det som kan vara kruxigt är att jobbet innebär beredskapstjänstgöring. Osäker på vad man har för inställelsetid men tveksamt om det är acceptabelt med 1,5 timme bara för att komma till orten. I så fall lär jag veckopendla de tillfällen det är beredskap. 

Det jag är mest rädd för är hur barnet ska reagera på min återkommande bortavaro.... "När vi var små var pappa aldrig hemma, vi hatade honom...bla.bla bla..."Jo jag vet, skitdålig ursäkt. Jag flyttade från min familj för hennes skull. Känns lite surt att hon inte kan offra sig. Det är liksom inget annat än föräldrarna och att hon trivs här som gör det. Annars har hon utbildning nog att kunna få jobb var hon vill. 

Gör ju att man tvekar över hur det ska fungera i slutändan. Om inte annat hålla ihop för barnens skull. 

Jag kan få allt mellan 40 till 160 timmar i månaden. Det motsvarar som lägst tror jag lägstaersättning för föräldrapenning. Men har ingen vidare trygg anställning.

Surt i och med att jag pluggat till detta nya jobb och det enda som finns är på de större orterna. Då är det ytterligare 5-10 mil eller ännu mer, alltså 15-20 mil. Så ibland undrar man varför jag bor kvar alls. Sambon lär ju knappast vilja flytta nu när barnet kommit. Och hus vill hon skaffa, men jag vägrar med risken att bli för låst.

måste fråga är du en äldre man på närmare 60 eller?

Jag var över 45 då jag pendlade 11 mil enkel resa och min sambo var äldre än så, vi var inte helt slut efter en arbetsdag och som jag skrev tidigare, så är det tidsmässigt en resa som många storstadsinnevånare har

Äldre man? Nja.... jag är inte 30 ens. Ger jag det intrycket menar du?

Tänker det finns viss skillnad mellan att pendla i storstan och på landsbygden. Känner mig mer skärpt om jag sitter i en bilkö i 1 timme än om jag flyger fram på en landsväg i 1 timme. Risken är snarare att jag (som blir lätt rastlös) börjar tappa koncentrationen på vägen och missar älgar/framförvarande/mötande osv.

Det går tåg till orten (kanske jag sa) men innebär så många byten att en försening kan paja resten av resvägen + dubbel resväg. Det fanns pisstidiga tåg på sträcka förr men de togs bort. 

men det var exakt vad vi gjorde, motorväg och landsväg 11 mil enkel resa. Som 30-åring så borde du absolut orka.