Jobba med social fobi

Jag har inga konkreta råd att ge men ville bara säga att jag vet exakt hur du känner, särskilt det där med luncher, fikapauser, aw och kickoffer. Medan alla andra "känner peppen" vill jag helst av allt gömma mig under en sten eller nåt och bara vara ifred. Känner precis som du ångest och oro veckor i förväg inför större grejer. Även jag jobbar inom IT.

Har fått lugnande tabletter som heter Oxascand som tar udden av besvären, men man vill ju inte behöva ta tabletter för att kunna leva ett normalt liv. Jag står i kö till KBT och har fått tid till första samtalet i september. Hoppas på att det ska hjälpa något.

Jag har egentligen inte renodlad social fobi, men den egentliga fobin yttrar sig och handikappar mig som social fobi. Jag har nog alltid haft "anlag" för det, men det debuterade på allvar när jag var 17 år. Nu är jag 21 år och det hänger i fortfarande. Det har varit bättre och sämre i perioder. I vissa perioder var det så illa att jag inte ens kunde ta emot besök i hemmet, än mindre ens gå ut i trädgården. I vissa perioder har det varit så bra att jag kunnat leva ett nästan normalt liv, men utan att resa. Då har jag haft samma känslor, men kunnat kontrollera paniken.

För tillfället är det ganska dåligt. Vissa ställen utanför hemmet är "avdramatiserade" och går bra, men jag har panik inombords. Vissa situationer är jobbigare än andra, men det viktigaste kan jag ändå klara av. Med panik och när min sambo(min trygghetsperson) är med. Och med lugnande medicin och akupunkturband.

Jag har gått i terapi två gånger. Ena gången funkade det bra eftersom jag funkade bra med terapeuten och jag var motiverad och tränade själv. Andra gången var det värdelöst eftersom jag inte klaffade med terapeuten.
För mig har det alltid hängt på motivationen. Vill jag så har jag lättare att träna och det går framåt. Dock kan det gå tillbaka lika snabbt om jag skulle misslyckas med något.

Jag har inte ren social fobi, men kan ofta helt klart bli väldigt obekväm i sociala situationer, undviker större tillställningar och jag vet att jag är introvert i största allmänhet. Därför vet jag kanske bara vad jag i egenskap av introvert kan känna mig hjälpt av. Vilket dels är att påminna mig själv om att ingen annan egentligen har den blekaste aning om hur jag känner det i situationen (kan annars lätt bli som att man känner det som att alla kan se rakt igenom en vilket gör en ännu mer nervös).
Det påminner jag mig om ofta i kombination med att samtidigt låtsas (eller på riktigt lyckas bli) genuint intresserad av den/de person/er jag möter. Då flyttas mitt egna fokus på mig själv, vilket är väldigt skönt, även om det ändå envisas med att poppa upp då och då.

Påminner mig också om att det faktiskt är okej att vara observerande och introvert i sociala sammanhang även fast det ofta är det utåtriktade som premieras högst. I längden (som på en arbetsplats t.ex) kan min introvert-het uppfattas som att jag är en väldigt lugn person, vilket ses som positivt. Uppenbarligen kan folk inte alls se min oro, sensibilitet eller nervositet.

Kan samtidigt känna fuck it när det kommer till vad folk nu ska tycka och tänka om en, just för att det tar så mycket energi att oroa sig. Svårt att bara låta bli det dock förstås, det är ju en del av hela problematiken.

Men som sagt, lider man av ren fobi kanske man inte blir hjälpt av ovanstående alls.

Själv gruvar jag mig för en universitetsutbildning jag kommit in på till hösten som kommer innehålla mycket redovisningar. Hur överlever man det?

Känner igen mig precis! Ska snart på kick off och mår inget bra. Varför ska det alltid vara kick off? Bara så jobbigt att tvingas vara med kvittrande och ögontindrande socialt begåvade typer nästan 48 timmar på raken. Och på kvällen blir de smått berusade och jag orkar inte lyssna på dem och vill bara hitta ett håll i marken där jag kan krypa ner och vara i lugn och ro. Men man får inte vara i fred och gå till sitt rum på kvällen för de kommer och hämtar en och frågar varför man ska sitta på rummet och uggla.

Oj, många bra svar! Känns skönt att höra att jag inte är ensam om att känna så här, men så klart trist att ni också behöver kämpa med detta.

Hur mycket ska man egentligen behöva anpassa sig till sitt jobb? Är det OK att säga när man börjar på ett jobb att "jag är inte intresserad av att åka på kickoffer" t.ex.? Känns inte som det är det, men samtidigt skulle jag behöva vara så tydlig just för att kunna känna mig tillfreds i vardagen på jobbet. Jag har tackat nej några gånger pga mer eller mindre påhittade skäl, men har fått många frågor vid fikat "varför ska inte du med" osv. Och de menar ju väl, men de kan inte förstå, för de flesta känner ingen ångest över sådana saker verkar det som.

Jag har svårt med att någon kan bestämma över huvudet på mig att jag ska iväg på resor, hålla föredrag och annat som jag har svårt för. Därför ser jag ingen enkel väg till ett nytt jobb, då mönstret hittills har upprepats på alla företag jag jobbat på. Ensamjobb känns inte heller så lockande då jag provat det ett tag, och inser att jag måste ha ett visst mått av social kontakt för att må bra och kunna prestera.

Svårt det här. Skriv gärna fler tankar och idéer.

Jag har också alltid haft en släng av social fobi. Tydligt för mig är att ju mer jag undviker kontakt med folk (typ under föräldraledighet) desto värre blir det. Situationer som man aldrig tidigare tyckt varit jobbiga blir det eftersom man dessutom är ovan. Tror att det är gemesamt för i princip alla sociala fobiker.

Vissa saker är jobbiga både under tiden jag är i dem och efteråt. Ibland lyckas jag lite stänga av under tiden jag är i en jobbig situation men efteråt kan det komma mycket tankar. Fikapauser och sånt har jag inga problem med längre men när jag ska prata inför en grupp människor blir det jobbigt. Särskilt efteråt. Kan sitta länge och gått igenom vad jag sagt och skämmas fast jag vet att många säkert inte ens kom ihåg vad jag sa och egentligen har det inte varit konstiga saker. En gång höll jag en föreläsning inför ganska mycket folk (100 pers). När jag kom tillbaka till min plats gjorde de andra föreläsarna tummen upp och sa att det hade varit jättebra det jag sa. Tyvärr kunde jag inte ta till mig det och tänka "det var nog bra, jag lyckades denna gången" utan jag tänkte "det märktes nog att jag var nervös, därför försöker de peppa mig nu". Knäppt men så funkar mina negativa automatiska tankar.

Ingen märker av att jag min upplevde socila fobi och det är nog själva grunden till att bli av med den. Men jag tror att det tankar jag fortfarande har aldrig helt kommer att försvinna. Det är mitt sätt att utvärdera mig själv när jag gjort något. Tror att jag på något sätt försöker förbereda mig för nästa gång. Helt onödigt och jag önskar att jag kunde stänga av.

Det tycker jag är svårt! När jag gick i skolan var det ofta okej att redan från början berätta för läraren hur jag hade det och de flesta förstod och kunde hjälpa mig att komma på någon "ursäkt" till varför jag inte var med.
Som vuxen känns det svårare. Jag VILL inte behöva vara besvärlig liksom.

Jag tror att de gjorde dig en björntjänst. Social fobi blir aldrig bättre av att man undviker det man är rädd för. Bara värre. Hade du fått jobba t.ex. med gradvis exponering när du var liten kanske du inte hade känt så här idag. I alla fall inte så starkt.
Det är jobbigt att utsätta sig för det man är rädd för. Men det blir bättre ju oftare man gör det. Social fobi märks sällan om man inte lever efter den. Dvs ingen märker om man känner sig nervös, det som märks är när man börjar undvika saker med konstiga ursäkter. Det är jobbigt, det är det verkligen men det blir bättre.

Då var det faktiskt ingen björntjänst. Eftersom att det handlar om gradvis och jag var mer i fasen av att träna på att gå till ica utan panik och inte åka iväg med klassen-fasen. För stora hopp kan jag inte göra eftersom om jag får panik eller något går dåligt så går min fobi tillbaka så att jag måste börja om och börja träna på att gå runt huset, och sedan till busshållplatsen och sedan till postlådan osv.. Därför utsätter jag mig inte för "för mycket".
Och jo, panikattacker märks. Det handlar inte om lite nervositet i mitt fall utan panik, fullskalig om det vill sig illa.

Eftersom din fobi ställer till det för dig i vardagen så tycker jag du ska söka hjälp, kanske kbt så du lär dig bemästra ditt handikapp snarare än tvärtom.
Lycka till

Vad bra att du på jobbade så. Det är bara att fortsätta på den vägen. Panikattacker syns inte alls så mycket som man tror. Är man tränad kan man se en lite flackande blick, och påverkad andning. Folk i allmänhet ser inte detta, särskilt inte om man inte vet om att personen lider av attacker. Det känns så mycket så man tror att det borde synas. Men det gör det inte alls på det sättet.

Jag lovar dig att hyperventilerande, gråtande osv märks. Det är ingen tyst panikattack inombords det handlar om.

Ja förändrad andning (oftast hyperventilering) kan märkas. Det är en av kärnpunkterna med att komma över panikattacker att man lär sig att andas lugnt. Gråta ingår egentligen inte i en panikattack.

Hej, går i KBT men tycker inte det hjälper mot den sociala fobin. Får mig att undra om SF verkligen är grundproblemet för min del, eller ett symptom på något annat. Har jag hög energinivå en dag kan jag känna mig ganska social och bli rätt pratsam (händer dock väldigt sällan).

Kanske KBT tillsammans med medicin skulle hjälpa mer.

Hur länge har du jobbat hos din arbetsgivare? Jag brukar vara reserverad i början när jag kommer till en ny plats, men efter ett tag ger det med sig. Iofs blir jag väl aldrig helt avslappnad, men det brukar lägga sig på en sådan nivå att jag inte har några problem med fika/lunchraster, afterwork eller liknande. Jag har dock haft större problem med sådana saker tidigare.   

Hur sover du på nätterna?
Anledningen att jag undrar är att jag vet av egen erfarenhet vad sömnbrist kan ställa till med.

Det du skriver stämmer på pricken med mig! Skönt det är att inte vara ensam om detta. På min arbetsplats kan man inte slippa undan kick off. Man får veta minst ett halvår i förväg när den ska vara och alla uppmanas att skriva upp det så att man inte kan boka in något annat. Det är lika med de hemska personalfesterna.

Hej, har tur på så vis att jag oftast har lätt för att somna och sover utan avbrott. Kan inte veta kvaliteten på sömnen, men det känns som att jag sover OK. Så jag tror inte det är den biten som är problemet.

Kan ju beskriva hur det känns just nu när jag sitter på jobbet. Har en inre oro som gör att det är svårt att koncentrera mig på de uppgifter jag har att göra. Känner mig bedömd av andra, som att jag inte är tillräckligt bra, så då är det inte lönt att ens försöka göra något. Har läst något om "imposter syndrome" tidigare, vilket innebär att det känns som att man "fejkar" hela tiden, att man inte känner sig tillräckligt duktig för det man är anställd till att göra. Stämmer ganska bra på mig. Trots att jag har en historia av att folk tycker jag gjort ett bra jobb tidigare. Hjälper liksom inte.

Har jättesvårt för att komma igång med en uppgift och fokusera på den tills den är färdig, om det inte är något som jag är väldigt intresserad av. Kan låta som att jag är lat, men det tror jag inte jag är. Vill väldigt gärna bidra till gruppen och göra ett bra jobb, men har svårt att se att små små steg (uppgifter) leder till en större helhet som blir färdig när alla de små uppgifterna är färdiga. Låter kanske konstigt.