• Äldre 29 Aug 00:55
    365 visningar
    1 svar
    1
    365

    Varför funderar jag ens??

    Känner mej som ett pucko, och egentligen finns det inte ens utrymme till att fundera!
    Skriver ändå här för att få lätta hjärtat och bara ventilera lite..
    Har en lång historia men drar den så kort som jag bara kan.
    Har en man, vi har varit tillsamman elva år, gifta sju. Har två små barn.
    Sista året har vi inte haft det jättebra, lite som; han lever sitt liv med sina intressen och jag lever mitt liv med mina = barnen.
    Vi har pratat om det många gånger och sagt att vi ska göra mer tillsammans men det blir aldrig av.
    Jag är lycklig när barnen är lyckliga, typ, åka till lekparken, men han "tycker inte det är så roligt, så jag struntar i det"
    Någonting som jag gjort klart från dag 1 är att jag INTE tolererar otrohet. Har i alla år sett genom fingrarna med att maken gillar att dricka, ibland lite för mycket. "afterwork på fredag - hem på söndag" Har ifrågasatt vart han varit och trott på det han sagt. I höstas hade han en bortahelg och jag hade onda aningar, så för första gången ifrågasatte jag vännen, som han påstod sej sova hos, och fick en helt annan historia.
    ifrågasatte maken som såg mej i ögonen och svor på att det han sa var sant.
    Jag kände fortfarande att det inte stämde och fem veckor senare så erkände han att han inte sovit hos vännen, att han somnat på soffan hos en tjej men att han INTE varit otrogen.
    Blev jätteupprörd & skitförbannad, men på något plan ville ändå tro honom så vi har det halvdåligt fram tills jag får reda på av en slump (ett halvår senare) att maken har hånglat loss med en tjej förra sommaren (innan händelsen ovan inträffade)
    Då känner jag att nu är det nog!
    På grund av barnen så tar jag inte mitt pick & pack och flyttar, och vi har det om möjligt ännu sämre (pratar knappt med varann) än förut. (Maken gör INGENTING för att be om ursäkt eller visa att han ångrar sej)
    Jag letar hus och har ångest för jag ska nu flytta från mitt hem som jag bott i 10 år.
    Funderar på att ge min man en chans till.. (den enkla utvägen) Då får jag reda på att han visst var otrogen den där gången han svor på att han "bara" somnade hos en tjej. egentligen visste jag det redan, men på nåt sjukt vis så kom det som en chock..)
    Det stördaste av allt i den här historien är att han inte visar att han är ledsen. Han beter sej som om allt är som vanligt och blir tom lite tjurig för att jag är arg. Jag vet att jag borde och att jag ska(!!!!) flytta, men min fråga är varför jag överhuvudtaget tvekar??
    Jag vill kämpa för min familj och framförallt för mina barn(!) Men jag vill också att den jag lever med ska kämpa åt samma håll, helst i samma land. För som det är nu är han ute och lever sitt egna liv på en annan planet. Jag sitter hemma och tror att han nånstans, trots allt kämpar och lever för mej (oss)
    -"Naiva lilla pucko!!"

  • Svar på tråden Varför funderar jag ens??
  • BCH52
    Äldre 29 Aug 08:23
    #1

    Jag tror att du redan besvarat din fråga. Det är kanske dags att gå nu, sveken har blivit lite för många och det verkar inte finnas någon ärlig vilja att göra en förändring.

    Jag tror att det kommer att krypa fram mer och mer incidenter, du har nog bara sett toppen på isberget. Inse att det troligen finns mer, orkar du med det?

    Det som kanske kan ge något är att ni provar familjeterapi, om han nu är villig att göra det. Det brukar också vara bra även om ni i alla fall går isär. Ni kommer ju hela livet att vara föräldrar till era barn.

Svar på tråden Varför funderar jag ens??