Donera?

Jag och min sambo är i situationen att vi behöver använda donator eller adoptera om vi vill ha barn, det p.g.a. manlig faktor. Enligt de läkare vi träffat är mina värden bra och vi har goda chanser att få barn om vi använder donator. Även fast vi precis är i startgroparna och hittills bara gjort ett försök så är vi oerhört tacksamma att det finns personer som vill donera överhuvudtaget, även om vi måste göra flera försök eller om det inte går vägen så får vi i alla fall en ärlig chans att prova. Anledningen till att vi valt donation i första hand är för att vi gärna vill vara med från dag ett, och jag som kvinna vill gärna bära ett barn och uppleva känslan av att vara gravid. Donatorn ser vi bara som just en donator men min sambo är den som kommer bli den enda pappan som finns, det är han som kommer finnas där när barnet behöver honom, trösta, plåstra om, leka m.m. Dock, om barnet någon gång i framtiden skulle fundera över sitt genetiska ursprung eller behöva träffa donatorn för att ta reda på sjukdomar eller av andra medicinska skäl vill vi inte behöva säga till barnet att vi med avsikt valt bort den möjligheten, vi har därför valt att använda oss av öppen donator trots att vi går privat utomlands och bekostar allt själva. Men som sagt, jag tror inte din fru behöver vara orolig, tror de flesta i vår situation eller ensamstående tänker som oss, att donatorn bara är en donator och att det är en väldigt fin gåva, i alla fall så länge du donerar till sjukvården och inte privat.

Hej och tack för svaret. Börjar med att önska lycka till!

Vad innebär det att ni använder öppen donator? Är det olika regler i Sverige och utomlands?

Jag vill inte och kan inte veta vilka som tar emot min sperma men hade tyckt det vore kul att få veta om det fötts något barn. Det är ju det som är mitt själ till att donera, att ge andra möjligheten att se sina barn födas och växa upp.

Givetvis skulle det i mitt fall gå genom sjukvården.

I bland annat Sverige och Finland har barnet rätt att få reda på vem som är donator när hon/han fyller 18 år. I vissa andra länder tex Lettland och Grekland är donatorn anonym. I och med att det är anonym donator så blir väntetiden på att få hjälp i dessa länderna kortare.

Vi får hjälp med äggdonation utomlands och är väldigt glada att vi får den möjligheten, men utan donator hade vi aldrig kunnat att genomföra detta. Så vi är väldigt glada att det finns medmänniskor som kan tänka sig att donera. Stort tack. Så om du/ni bestämmer er för detta så kommer någon/några att bli väldigt glada!

Jag tror att man på de flesta ställen får reda på om ägg/sperma har resulterat i ett barn, om man vill veta det. Lycka till

I båda era fall så gör ni det utomlands.

Varför just utomlands? Är det för att pappans utseende stämmer bäst med de landsmännen? Åker många med svenskt ursprung utomlands och donerar ägg/sperma? Och om man gör alltihop i Sverige, ska man välja privatsjukvård eller landsting?

Tacksam för svar

Jag menar såklart även om mammans utseende stämmer med det landets kvinnor...

Vi gör äggdonation utomlands av den enkla anledningen att de inte har någon kö. Står i kö i Sverige, men måste vänta 2-3 år innan vi tidigast får komma igång med någon behandling. Tiden är viktig för oss och därför har vi valt utlandet. Vi får hursomhelst betala allt själva, så lika bra att komma igång. Personligen spelar det mig mindre roll om det eventuella barnet blir likt mig eller inte, jag skulle vara överlycklig om jag överhuvud taget kunde få barn. Landsting eller privat...alla blir lika glada!!

I Sverige är det bara legitimerade läkare som får genomföra inseminationer med donerade spermier, säkert detsamma med ägg. Dessa inseminationer kan enbart göras via landstinget vad jag känner till, hade mer än gärna gått privat om möjligheten fanns i Sverige även om det kostat en slant. Problemet med landstingen, i alla fall i Stockholm är att läkarna avsätter ca 1 dag per vecka för att göra dessa inseminationer, resten av veckan har de andra ärenden att ta hand om, på grund av detta blir det långa köer, minst 1 - 2 år. Andra problem är att även om detta skulle kunna göras inom mkt kortare tid i ett annat landsting så gäller inte vårdgarantin för just donation, det innebär att man måste vänta på kön i sitt hemlandsting för att få hjälp. Yttligare ett problem är att det råder brist på donatorer eftersom att Sverige har regler om att en donator endast får ge upphov till barn till 6 par där varje par får 2 barn var, så max 12 barn. Öppen donator är ett krav i Sverige, det innebär att barnet vid 18 års ålder har rätt att få veta vem donatorn är, dock är det många barn som aldrig söker upp sin donator enligt vissa undersökningar som gjorts. En anonym donator innebär att barnet inte har en möjlighet att få reda på donatorns uppgifter vid 18 år, det är ett val som kan göras utomlands. Jag och min sambo står i landstingskön i Stockholm, men eftersom vi inte vill vänta 2 år på att ens börja försöka så har vi valt att vända oss till en klinik i Danmark. I Danmark är det ingen kö utan man får hjälp direkt eftersom de köper in sperman från spermabanker, vi har också en större möjlighet att välja kriterier som matchar min sambos färger när det gäller hår och ögonfärg + längd även om han är svensk med blå ögon och brunt hår. I Danmark har man också kringgått reglerna med att endast läkare får göra inseminationer, där gör barnmorskor de flesta inseminationer och tack vare det så kan man få hjälp varje dag i veckan när det passar ens egen menscykel, även helger, sommar, jul m.m. Dvs, de har inte semesterstängt, julstängt m.m. viliet landstingen i Sverige har. Landstingen är en väldigt trög och seg process, under vår utredning var vi tvugna att ha kontakt med dem till viss del, att få en remiss hemskickad tog 2 månader, att få tid för undersökning bokades till 3 månader senare, samma undersökning kunde vi boka in hos vår privata klinik inom loppet av 2 veckor... så då förstår du troligtvis varför valet att söka privat hjälp utomlands inte är särskilt svårt, även om det ligger lite mer planering och att man måste va borta från jobbet mer, för själva inseminationen tar egentligen inte mer än 5-10 min. att genomföra.

Generellt tror jag att de flesta i Sverige väljer att åka till Danmark eller Finland, dels för att det är våra grannländer och man kan ta sig dit inom rimlig tid från positivt ägglossningstest, men även för att man slipper köerna som finns i Sverige.

Jättetack för svaren!

Det känns ju lite som att viljan finns hos både mottagare och donatorer finns men att landstinget indirekt gör det till en ekonomisk fråga. En läkare kan ju bara göra ett visst antal inseminationer per dag. Och den enda dagen i veckan skall alltså stämma med ägglossningen på de kvinnor som är redo att insemineras. I praktiken jobbar kanske därför en läkare inte ens en hel dag med detta. Jag ser framför mig ett stort urverk som börjar vridas bakåt i tiden från inseminationsdagen omgärdad av arbetstider och övertidsregler där människors öden och spontana längtan efter barn hamnar i skym undan. Öden, känslor och vägval blir till kall fakta. Jag visste inte om detta innan och det har verkligen öppnat ögonen på mig.

De som haft turen, däribland jag själv, att ha lätt att få barn behöver aldrig tänka på detta. Och då tycker jag att en utredning där orsaken till barnlösheten utreds är helt rimlig Men att man därefter ska få bli inseminerad eller motsvarande ska göras skyndsamt. Jag menar hur går det till i verkligheten för de som aldrig behöver fundera? Man får helt enkelt växa in i det faktum att man kommer bli förälder. Med landstingets arbetssätt måste ju i princip ett barnlöst par börja i andra änden. Omänskligt. Då förstår jag verkligen varför ni valt utlandet. En annan fråga som nu även dykt upp i mitt huvud är om donerad sperma i exempelvis Stockholm stannar i Stockholm eller om den kan gå till hela Sverige? Råder det brist på donatorer i vissa län i så fall och kan jag då bli skickad till ett visst landsting eller kan jag bara donera i det landsting jag är skriven? Med vänlig hälsning

Vi är precis på gång att göra insemination med donerad sperma via landstinget. Bilden som beskrivs ovan om landstinget arbetssätt och kötider stämmer inte i alla landsting. Det landsting vi tillhör har en kötid på ca 3 månader för spermadonation och vi kan utföra det alla dagar i veckan förutom på söndagar. 

Att vara ofrivilligt barnlös består av mycket vänta och planerande. Först måste du minst ha försökt i ett år innan dess att utredning görs. Sedan tar utredningen ett antal månader och är det så att det visar sig att spermaprovet är dåligt så görs ett nytt efter tre månader för att se så det inte var tillfälligt. Konstateras det att assisterad befruktning (insemination eller IVF) är lämpligt skickas papper till kliniken och inom tre månader ska man få komma dit (genom vårdgarantin). Efter mötet brukar man få köra igång ganska snabbt om man inte behöver donation. Kötiden för donation är olika lång på olika platser i Sverige samt om det är äggdonation eller spermadonation. Generellt sett är det brist på donatorer och det är detta som gör att det är långa väntetider men också för att sjukhusen inte får tillräckligt med resurser för att kunna behandla de som behöver donation. De måste därför prioritera de som kommer och ska göra IVF inom tiden för vårdgarantin. Det är även i dagsläget olika hur många försök man får inom de olika landstingen. Förhoppningsvis är det på gång att ändras efter årsskiftet så att alla får samma. Gemensamt för hela Sverige är dock att donation enbart får utföras på universitetssjukhusen i Sverige. 

För att få donera sperma så genomgår man utredning av både det fysiska och psykiska (dvs. samtal om varför man vill donera, hur man tänker om att ett barn kan söka upp en i framtiden mm). Hela processen tar ca ett år. Har du tankar på att donera så kontakta sjukvården och bestäm träff så kan de svara på alla dina frågor om donation. I Sverige måste donatorn vara öppen, dvs att barnet kan i mogen ålder söka upp donatorn om h*n vill. Vi som föräldrar kommer inte att få veta något om inte barnet väljer att berätta det för oss. Vi kommer att bli matchade med donator med hjälp av ögonfärg, hårfärg och längd vilket för vår del inte är så svårt då vi båda har skandinaviskt utseende. Värre är det för de paren som har t.ex. asiatiskt eller afrikanskt utseende där det nästan inte finns några donatorer. 

Vi som äntligen är i startgroparna för insemination med donerad sperma är oerhört tacksamma för att  det finns de som vill donera. Utan dessa personer hade vi inte haft någon möjlighet att skaffa barn. Vi är evigt tacksamma och kommer att vara helt öppna mot vårt barn om hur h*n kom till. Hoppas verkligen att du känner att du vill donera, det gör skillnad!