frågor till mammor

Jag drabbades av en ordentlig förlossningsdepression eller nåt. Kände inte den stora kärleken till mitt barn. Och att umgås, leka och jollra och gulla med honom var bara ångestfyllt. Jag ville så gärna men kunde inte.

Det tog lång tid innan jag lyckades reda ut alla mina känslor (som härstammade från min egen barndom). Det är fortfarande inte helt bra men lyckligtvis så pass bra så att jag numera kan klassas som en tillräckligt bra mamma.

Det som gjorde saker och ting bättre för mig var att jag hittade kärleken till mig själv. Och det gjorde jag delvis genom att återskapa mitt livs historia för mig själv. Jag fann mig själv. Ju mer jag älskar mig själv desto mer älskar jag även mitt barn.

Det blev bättre på det sättet att jag fick en mer avslappnad relation till mitt barn. Och att kärleken som jag hade för mitt barn fick möjligheten att börja växa och bli verklig.

Har du det svårt? Du får gärna berätta om du vill.

Tack för ditt svar. Vilken jobbig tid du verkar ha haft! Jag har inte alls drabbats lika hårt som du även om jag absolut hade kunnat. Har en hemsk barndom bakom mig som jag aldrig fått hjälp med att bearbeta.

För mig känns det lättare nu när jag ger tillägg / ersättning . Jag kämpade så med amning första månaderna och hade stora rivmärken på brösten från bebisen som aldrig blev mätt och alltid var arg.

Ibland känner jag mig bara så frustrerad över att vara så bunden till mitt barn, att allt är ett projekt och att jag får sitta på toaletten och ropa "JAAA jag kommer" medan jag skyndar mig att kissa. ( borsta tänderna hinner jag inte)

Jag vet inte var jag vill komma egentligen. Ibland längtar jag tills jag börjar jobba igen samtidigt som jag saknar bebis massor när jag bara är i affären.

Jag har hört att det blir lite bättre när de flyttar hemifrån ;)

Har du en pappa till barnet? Tänkte ni kunde turas om så du (ni båda) kan få både ock. Tror det bara är bra att sakna sitt barn litegrann ibland.

Om jag ska vara ärlig tror jag att det är jävligt jobbigt för jävligt många på grund av den massiva livsomställningen. Vem hade på förhand kunnat föreställa sig att bebisen skulle stjäla hela ens liv liksom??!?

Jadå det finns en pappa med i bilden och han är otroligt engagerad. Så egentligen kan jag inte ha det bättre. Det är nog livsomställningen som du skriver. Jag är van vid att vara noga med hygien, utseende och en välplanerad outfit. Nu ser jag ut som en blek mus med ett nerspytt amningslinne.

Bebisen sover bra på nätterna men desto mindre på dagarna så det blir mycket aktivering och bärande. Tänkte mer om någon skulle pigga upp mig med att säga att det blir bättre snart ;) kanske när jag slutat amma så att jag kan ta en fika med någon vän utan att sitta och vara stressad över att bebis snart kommer bli missnöjd och skrika...

Jag gillar inte alls den första spädbarnstiden. Mest för att jag konstant är orolig över om bebisen andas, fått en filt över sig och sådana saker. Med första barnet tyckte jag inte att sömnen var ett stort problem för då kunde jag ju ta tupplurer när bebisen gjorde det och den vakna tiden satt vi mest och tittade på varann. Det var värre nu när andra bebisen kom, oavsett hur mycket man varit uppe med bebisen under natten så vaknar ändå storebror kl06 och behöver aktiveras. Att va uppe och amma hela nätterna och sen sprina efter en 2åring hela dagarna är tufft. Nu är lillebror 7 månader och jag tror det vänder nu för han är nöjd sittandes på golvet där han kan skratta åt storebror hur länge som helst! Så jag har god tid till att klä mig och sminka mig eller fixa lunch. Nu är nog det största problemet att alla snygga kläder jag har är helt omoderna. Haha.

Vi har ett barn som var ständigt missnöjd hela fösta året. Han hatade allt förutom att bli buren och att amma. Varje dag var en ständig kamp. Önskar inte min värsta fiende att ha det som vi hade. Dessutom lider han av grav sömnstörning.

Runt året blev det lite lättare, när han lärde sig gå. Nu vid 2 år är det ännu lite bättre. Nu pratar han och kan uttrycka sig. Men han är fortfarande väldigt krävande. Sömnen är värdelös trots att han medicineras. Men istället för 15 uppvak per natt är vi nere på runt 5.

Hjälp! Det låter jobbigt.. Det blir inte syskon inom det närmsta för oss hör jag. Tack för ditt svar.

Fy så jobbigt för er! Jag ska inte klaga för min bebis är nog relativt "lätt" och sover bra på nätterna. Tack för ditt svar.

Det första året var rätt tufft. Allt nytt och jag var själv.

Gick igenom en rätt tuff separation när barnet fortfarande var ett spädbarn.

Det absolut tuffaste förutom sömnbrist, omställning, aldrig sitta på toaletten ifred osv Var att aldrig HA TID att gråta, sörja.

Idag är jag fortfarande ensam delaktig förälder och jag och barnet har det hur bra som helst. Vi njuter av livet.

Jag tror att det blir enklare (ett tag åtminstone) när barnet blir tre. Då är barnet mer självgående (förhoppningsvis blöjfri, sover själv och hela nätter, äter själv etc) och det värsta trotset lagt sig.

1. Jag tyckte bebistiden var jobbig för jag kände en konstant oro. Oro för att inte kunna amma,för att vara själv, för få in rätt rutiner, för att göra fel, för psd etc Jag tyckte var jobbigt att känna sig så låst, livegen och behövd hela tiden. Jag kände mig uttråkad och ensam.

2-3. Det blev bättre allt eftersom, men mellan 1-2 års åldern så hade man bättre rutiner, egentid och kunde umgås med barnet på ett annat sätt.

Men jag tror jag fick nån slags utmattnings/ förlossningsdepression förstår jag sen. Jag trodde det var normalt att känna sig så orolig, ensam o ledsen.

Babytiden var jobbig med första barnet men inte egentligen med resten av barnen.

*Jag hade aldrig haft med spädbarn att göra förut (knappt hållit i ett ens), så allt praktiskt var svårt. Att byta blöja, att klä på, bada osv.
*Jag hade ingen koll på hur en baby fungerade, så jag trodde faktiskt att hon bara skulle äta och sova. Nästan all min tid gick åt till att försöka få henne att sova, och det var oerhört frustrerande när hon inte alls sov trots att jag tyckte hon skulle göra det.
*Min graviditet hade varit lätt, och jag var van vid att få sova ostört på nätterna. Nu med babyn blev jag väckt varannan timme ungefär. Snacka om att vara i koma!
*Det var en jobbig omställning att ansvara för en till människa och inte bara för mig. Ja, med tiden gjorde det mig både mer självsäker och mer mogen, men det var en svår väg dit.
*Jag fick väldigt många bestämda råd, som gick helt emot mina instinkter. Tyvärr litade jag ännu inte på mammainstinkterna, så jag gjorde en hel del misstag.

Samtidigt som jag skulle hantera allt det där, så skulle jag lära mig att hantera vuxenlivet. Det var fortfarande ganska nytt för mig att ha flyttat hemifrån. Matlagning var något svårt, tvättstugan var obegriplig, försäkringskassan var ännu mer obegriplig och så alla dessa blanketter och räkningar ...

Har tyckt det varit den lättaste tiden. Förutom att mycket var nytt. Båda mina sov mycket i början och var lättskötta.

De jag tyckte va jobbigt från början va oron över allt och amningen ,gud vad jag kämpade med amningen de funka helt enkelt inte så jag gav upp och gav henne ersättning.

Och en sak till som är lite jobbigt är att hon är extremt mammig , de går bra att sambon bär och leker med henne på dagarna men nattningara får jag ta hela tiden , hon vägrar sova annars .

Men jag är så tacksam att hon är enkel att roa och att hon sover mellan 21:00 till ca 9:00 så himla skönt att få egen tid med sambon samla kraft till dagen efter.

Det är väl då, som det jobbiga börjar!?

Stackars dig, önskar jag kunde gett ditt dåvarande du en stor kram <3

Att bara vara ensam ned ett spädbarn är tufft nog utan en tragisk separation. Roligt att du och barnet har det bra nu!

Tack alla för att ni tog er tid att svara! Intressant läsning.

Ja första månaderna var en stor omställning. Första 1-2 månaderna var jag väldigt skör mentalt efter förlossningen, mycket hormoner och allt fokus var på bebis. Hon sov ändå bra så det problemet hade vi inte. Tyckte att man oroade sig över så mycket, att amningen skulle funka, att hon skulle växa bra etc. Sedan runt 3-4 månader stabiliserade sig allt, vi började hitta rutiner och jag blev tryggare i min mammaroll. Nu har jag ett ettårigt busfrö som inte ger mig många lugna stunder. Skillnaden mellan en liten bebis och ett större barn tycker jag är att med en liten bebis är det mer oro medans med ett större barn är det jämnt full fart. Nu låter jag bara negativ, det menar jag inte. Jag har älskat varje sekund med mitt busfrö och hon förgyller mitt liv varje dag.

Olika för varje barn tror jag!

Nr 1 sov inte och har varit matvägrare sedan start. Han levde på välling tills han fyllde 3 sedan bytte han det till yoghurt och smörgås. Nu är han 10 och lever fortfarande på den dieten.

Nr 2 både åt och sov som han skulle/ska.

Tycker Lövets svar var bra. Själv upplever jag att allt blir lättare när man släpper på alla måsten och krav och följer sina instinkter. Sen tror jag att varje unikt barn utsätter sina föräldrar för svårigheter och hur länge de varar är olika. Mitt första barn hade problem att amma och jag kämpade, grät., blödde och hade ångest i över två månader. Sen släppte det och vi kunde slänga ersättningen vi haft som backup. Efter det har ungen varit en dröm i 10 år. Barn 2 var plättlätt till det hamnade i lilla tonåren vid 5-6 och bråkade om ALLT. Barn 3 sov första året aldrig mer än 30 minuter och bara klistrad intill mig. Någon enstaka gång i vagnen. Vägrade annat än ammas och bäras. Idag tre år senare är det bättre. Hen vaknar bara ca 3-4 ggr/natt. Det mesta ordnar sig om man kämpar lite.