30 årskris, kommer jag ångra mig?

Det finns inga dåliga beslut. Bara beslut och deras konsekvenser. Om du är duktig på att hantera alla konsekvenser är du fri. Annars ska du se allt i flera steg.

Låter som en typisk kris.
Jag har själv fått såna kriser när jag var yngre, hjälpte aldrig att följa känslorna. Det luriga med såna känslor är att dom är duktiga på att gömma sig och låtsas vara några andra känslor.
Så av erfarenhet säger jag att du är väldigt dum om du lever ut det och du kommer ångra dig bigtime senare. För med största sannolikhet jagar du något som inte finns.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. För flera år sedan var jag i en liknande situation. Jag kände att allt det trygga & fina inte längre fyllde mig med ro på samma sätt som förut, jag ville ut och "testa vingarna", vara fri, få bekräftelse etc.

Jag funderade massor fram och tillbaka. Till slut lämnade jag min sambo. Jag tänkte att det var lika bra att lyssna på den där rösten i mitt hjärta/huvud innan jag satt med två barn i huset och var 45. Då är det inte lika hett att va singel & fri. Tyckte jag.

Efter att vi hade flyttat isär så föll jag platt. Herregud. Jag hade inbillat mig att jag ville leva ett liv på krogen, fara & flänga runt och vara "fri". Jag förstod då på allvar hur mkt jag älskade min sambo. Han var mkt tveksam till att jag ångrade mig. Jag fick slita många månader innan han gav mig en ny chans.

Idag är vi gifta, har två barn och bor i ett stort hus. Jag älskar mitt trygga svenssonliv och skulle inte byta det för allt i världen. Kanske hade jag inte varit såhär lycklig och tillfreds om jag ignorerat den där rösten vid 30?!

Man får aldrig ett kvitto i förväg på vad som är rätt. Men att trycka tillbaka sig själv i ett fack som man inte vill vara i tror jag bara är att skjuta upp känslan.....

Rörig text, men jag hoppas du förstår. Lycka till!

Håller med ovanstående, du jagar det som inte finns. Detta låter som en typisk kris. Vet inte hur länge den kommer hålla i sig?
Jag har gjort dom misstagen du slipper göra när jag var 29 år.
Även jag hade allt det där, men känslorna var så otroligt äkta, jag ville verkligen bort, jag hade panik. Jag älskade min sambo och vi skulle gifta oss sommaren efter. Vi hade lite problem från och till och jag började fokusera på allt som var problem. Jag valde att lämna allt och flyttade från Gbg till Stockholm för att plugga. Allt gick jättefort och även om det var jobbigt så kändes allt helt rätt till en början.
Min "bubbla" sprack när jag tre månader senare fick veta att mitt ex hade börjat dejta. Jag blev helt yr, det vände sig i magen och det satt i i flera dagar. Då ringde jag mitt ex och grät att jag hade ångrat mig, att jag ville flytta hem igen. Men han hade redan gått vidare. Jag kunde inte fullfölja skolan utan flyttade tillbaka till Gbg. Detta är 5 år sen nu och han är lyckligt gift med en ny. Jag har också en ny, men jag har inte alls samma känslor för honom. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på vad som hände och ångrar mig.
Så mitt råd är avvakta, se vad du har, berätta för din sambo hur du känner, prata med en terapeut eller kanske gå tillsammans i familjeterapi.
Om du känner likadant i en längre tid så kanske det inte är en kris, men jag fattar inte varför man skulle lämna allt det där annars?
Lycka till!

Vad är det du vill uppleva? Vad tror du kommer hända om du sticker?

Min kom också krypandes vid 30. Tänkte att kriser kan man bara vifta bort för att man vet vad som gör en deppad eller beteer sig annorlunda men denna kom utan att jag tänkte på det. Den fick komma och gå. 

Är du en person som brukar ångra sig? Det känns oerhört relevant..

30 årskris NO DOUBT ABOUT IT!

Jag är en av dom som gjorde bort mig...
Min sambo och jag hade ett stökigt förhållande, vi gjorde slut, blev ihop, gjorde slut blev ihop. MEN båda ville hela tiden kämpa för att det skulle bli bra. Och innerst inne tyckte jag han var världens kap.
Vi hade varit ihop i 3 år, då kom min kris.

Jag orkade inte kämpa mer och såg alla hans brister som en anledning till att göra slut. Jag tyckte det var tufft att göra slut, kunde inte riktigt äta, mådde illa osv, men körde ändå på som vanligt, det kändes helt rätt att följa magkänslan. Vi flyttade halvt isär en period eftersom jag ändå ville fundera. efter 2 månader hade han hittat eget och flyttade ut. Inga problem, det var sorgligt, men magen sa fortfarande go for it.

Jag gick ut på krogen, levde livet! Kunde göra vad jag ville när jag ville.

Efter 7 månader kom allt. Trots att jag hade sörjt en period så var det bara en promille av vad som kom då. Det var som att någon väckte mig genom att slå en stor slägga i hjärtat. Jag hade undermedvetet tryckt bort alla känslor ett tag, kört på den där förädiska magkänslan.

Jag rasade 10 kg i vikt, sjukskrev mig, kunde inte sova och blev sjukt deprimerad.
Jag insåg att jag hade offrat allt som egentligen betydde nått för mig, i jakten på att hitta något som egentligen inte fanns. Jag började gå hos psykolog och insåg mina egna brister, och plötsligt kunde jag inte längre se mitt ex brister...
Jag gick hos psykolog i många månader och till slut tog jag modet till mig att smsa mitt X och se om han ville ta en fika. Efter lite tjat fikade vi. Och för att göra en lång historia kort så blev vi återigen ett par efter några månader.

Idag är vi lyckliga ihop, har ett lyckligt liv med två barn, och jag tackar högre makter att min 30 årskris inte ställde till det mer än vad det gjorde.

AVSKAFFA 30årskrisen!